Ja, så har då 24 dagar gått i november och adventskalenders sista lucka har öppnats! Caritas protestaktion mot allt tidigare marknadsföring av julen (slutet av oktober ÄR för tidigt enligt mig), har avslutats för detta år. Buenopaketets innehåll, som innehåller två stänger med frasig choklad, är snart uppätet.
Om choklad förlänger livet eller inte må vara osagt, men ett skratt lär göra det, och den här lilla vitsen tycker jag är skojig 🙂
Den här dagen har varit fartfylld ända sedan jag slog upp ögonen. Har lite bekymmer med lånebilen, så det blir till att hitta alternativ och plan B och plan C för att få arbetsuppdragen skötta. Även med tanke på anhörigvården blir det nu allt möjligt som kanske måste planeras om.
Skrev en hel del igår men blev inte klar med allt, och fick nya uppdrag i dag så här har jag suttit vid datorn sedan i morse. En kort promenad blev det mitt på dagen till ett möte, så jag har varit utomhus.
Huvudet är fullt av tankar och planer, ibland är det svårt att somna om kvällarna just därför. Tids nog kan jag skriva mer här, men just nu är det för tidigt att säga vare sig bu eller bä.
Detta var inte en vy från jobbet jag gjorde i dag, men jag köpte den här chokladasken från affären där jag intervjuade en prao-elev. Prao = praktisk arbetsorientering och jag har under gårdagen och i dag talat med tre unga som gjort sin prao under veckan.
Grannen gjorde för några dagar sedan TVÅ snögubbar. Rester av dem står kvar, det har ju varit plusgrader och regnat. De tappar ögon och tänder först, sedan kanske något hårstrå… Men snäll som grannen är fixade hon nya sådana åt gubbarna.
Fick ett mindre reportage klart i dag och en del kortare texter. Mycket handlar om att förbereda kommande jobb, komma överens om intervjutider och träffar, och ibland behöver man läsa på vissa saker.
Igår kväll blev jag plötsligt väldigt trött och sedan överrumplades jag av gråt. Jag brukar inte hejda den då den kommer, men jag har inte gråtit så mycket på sista tiden – kanske bara inte haft anledning att vara ledsen eller att sörja, och bra så.
Men nu tror jag att det har blivit för mycket fastän jag försökt undvika nyheter från Sverige och världen. Örebro och all sorg där. Trumpens tokerier som man egentligen inte vet om man ska skratta eller gråta åt. Mina funderingar som kommer och går kring cellförändringarna. Och så ensamheten som pågått snart elva år.
Det sägs ju att ensamhet kan göra en människa sjuk. Jag oroar mig inte alltid för det, och jag tänker inte ”plocka upp en gubbe” bara för att slippa vara ensam. Jag vet att det kommer bättre dagar efter de dagar då jag varit nere. Jag har vänner och tillsvidare har jag ett givande jobb där jag får träffa människor. En sambo vill jag inte ha, men en vän.
Det jag kanske mest saknar i vardagen är djupa samtal tillsammans med en verbal person. Tankeutbyte som sker så att båda ger och tar, pratar och lyssnar. Jag vill gärna också skriva brev eller byta tankar via mejl. Telefon är ok ibland men binder till vissa tider.
Att hitta den där verbala och öppna, empatiska och modiga människan har visat sig vara mer än knepigt. Har skrivit mycket om det här, och ni lär få höra klagovisan också i framtiden.
Föreslå inte att jag ska sluta blogga och bli mindre offentlig som person 😂 Att jag ska gå under jorden och hålla mig tyst. Den gubbe som inte klarar av mig sådan som jag är, han är inte stark nog och honom vill jag inte ha. Men visst har jag tänkt att det är mitt öppna sätt, bland annat på bloggen, som skrämmer många.
Tog de här fotona förra veckan under en kort promenad. Här har vi Lovisas äldsta byggnad, rusthållet Degerby Gille. Beställningsrestaurang i dag och ibland serveras här torsdagsluncher.
Ett träd som dels hör till min bakgård, dels till Vesperhemmets boende som syns till vänster. Vackra färger i naturen såhär års. Bilden togs den 12 oktober.
Låg vaken i natt mellan 02 och 05. Tankarna virvlade. Men det var inte orostankar och inget som hade med jobb att göra, och det bästa av allt – jag kunde tänka, nå… jag ligger nu här och vilar, vad gör det om jag inte somnar då jag inte har jobb som väntar halv tio. En intervju har jag, men först halv tre.
Det är fullmåne på kommande den 17 oktober om jag förstått saken rätt, och månen inverkar ibland på min sömn dagarna innan den är helt full. Hahaa, en gång i månaden dricker den sig berusad 😀
Jag begriper inte varifrån alla tankar kommer, då som jag borde sova. Jag tänker på nära och kära, på vänner, på sånt som ska komma och på sånt som varit och hänt också för mycket länge sedan. Alltså, ett virrvarr av tankar. Pust.
Som ett inlägg under kategorin ”Hur galet som helst”. Hur galet roligt och fint som helst, med gamla kaffepannor på rad längs en stig som leder till ett av husen i Skinnarby som var med i Lovisa Historiska Hus. Och mossa på stenar älskar jag ❤
Jag har två veckor kvar på jobbet. Närmare bestämt två veckor i ansvarsposition. Den 25 september får Nya Östis sin nya chefredaktör i Marit Björkbacka. Som tidningens representant reser jag ännu sedan på NÖ:s läsarresa till Kroatien och Montenegro i slutet av september. Lär vara mycket vackra trakter!
En del av Bond-hörnan och här intill finns en gammal sekretär där jag ofta sitter och skriver. Jag kan titta ut genom fönstret samtidigt.
Funderingarna kretsar kring den kommande hösten. I första hand har jag tänkt ta det lugnt eftersom jag inte varit ledig mer än riktigt korta perioder från och till de senaste sex åren. Men jag ska inte heller sluta jobba. Behöver tidningen mig som skribent ställer jag upp och på nästa års sida kan jag tänka mig ta helt nya uppdrag också, om jobbet som frilansande skribent inte ger tillräckligt med intäkter.
Det är svårt att föreställa sig hurdan framtiden blir. Vissa planer och funderingar behöver jag ha, men jag ska också försöka ta dagarna som de kommer.
Grönt är skönt och mossa vackert, bilden tagen den sjunde september.
Just nu är jag lite orolig vad gäller leveransen av ved. Beställde redan i våras. Sedan fick företaget problem med sitt fordon, en annan dag satte sjukdomsfall stopp för leveransen. Dagarna går och jag har tvingats avboka mina hjälpredor och hoppas de har tid att komma en annan dag… jag klarar inte ensam av att få in veden i källaren.
Det är mycket som handlar om att lära sig känna tillit och att ha tålamod. Jag som är van att planera det mesta och ha minutschema får vänja mig vid lite osäkrare tillvaro. I nästan vilka fall som helst går det bra, men det här med veden, stundande regn och höst och sedan vinter med mycket snö… det oroar mig.
Den här boken ”snubblade” jag över i vår härliga, prisbelönta bokhandel. Under fem års tid kan jag, om jag får leva så länge, kort svara på 365 olika frågor. Jag bara älskar sådana här böcker där jag själv får skriva in mina tankar. Första frågan för den första januari är ”Vad vill du genomföra under året som kommer?” Sedan upprepas samma fråga på samma datum nästa år och framtill 2026.
Andra frågor som här dyker upp är ”Skriv upp en sak du inte kan förmå dig kasta”. ”Är du avvaktande?” ”Vilken veckodag är din favoritdag?” ”Vem skulle du vilja lära dig känna närmare?” osv. osv.
Det är alltid lika roligt att gå in i den här affären. Personalen är kunnig och vänlig, har tid att prata med kunder som så vill. Jag köpte också Marimekko-pärmar till mitt kontor och ett par vykort med Muminmotiv.
Min tacksamhet bottnar i mycket, men just nu är jag mest tacksam för att jag inte på ett dygn fått några symptom av tredje covidsprutan. Två väninnor som tog sprutan igår har blivit sjuka i dag med feber, trötthet och huvudvärk 😦
Ser som vanligt stillsamt ut på vintriga Drottninggatan, men många rör sig med bil och pilar sedan fort in i affärerna. Tämligen lugnt är det nog ändå, vilket jag tror att beror på att en del affärer håller stängt och restaurangerna har åter drabbats av coronarestriktioner 😦 Människor håller sig hemma också för att de antingen är sjuka eller inte vill riskera att smittas av covid-19.
Verkar inte finnas ett slut på problemet med viruset, alla mutationer och varianter. Jag tror att vi har detta problem så länge som de fattigaste länderna i världen inte får vaccin. Det kommer hela tiden nya pandemier. Men vad annat kan man göra än att leva här och nu, ta en dag i taget.
Det är i dag en vecka sedan jag bjöd mina vänner på fest och tackade dem för allt de gjort för mig de senaste fem åren.
Jag har ätit och druckit upp några presenter, men de andra har jag tittat på varje dag. Nu vill jag även här föreviga några texter som fanns på korten jag fick.
Fritt översatt till svenska från låten Taivas ei oo rajana med Mikko Harju.
Du är vacker, du är modig och levande. Den här världen förändras genom handlingar. Jag kan avslöja en hemlighet, himlen utgör inte gränsen. Man måste ge sitt allt om man vill bada i lycka.
På ett annat kort står det så här:
………………………….
Att vara stark är inte att aldrig falla, att alltid veta, att alltid kunna allt.
Att vara stark är inte att alltid orka skratta, att hoppa högst eller vilja mest.
Att vara stark är inte att lyfta tyngst, att komma längst eller att alltid lyckas.
Att vara stark är att se livet som det är,
att acceptera dess kraft och del av det,
att falla till botten, slå sig hårt och komma igen.
Att vara stark är att våga hoppas, när ens tro är som svagast.
Att vara stark är att se ett ljus i mörkret, och alltid kämpa för att nå dit.
……………………………
Jag känner att jag har varit stark då det har behövts.
Jag har fallit och slagit mig hårt, men rest mig upp igen.
Jag har sett ljuset i mörkret och kämpat för att kommat dit.
Jag har accepterat livet som det är.
Läste gamla inlägg häromdagen och insåg att jag var mycket personlig, och även modig, 2014–2015.
Dumdristig kanske mina motståndare vill säga, men själv hävdar jag att det handlar om mod då man öppnar sig och skriver om sådant som andra också går eller har gått igenom men helst håller tyst om – för att det helt enkelt hör till vår kultur att bita ihop och visa att vi klarar oss ensamma / själva.
Tysthetskulturen frodas tyvärr fortfarande i många sammanhang.
Efter skilsmässan behövde jag skriva av mig, dela med mig – och även om jag fick mycket skit för det var det nog det enorma stödet som vann ändå. Jag insåg att jag inte var ensam, och att det fanns många som förstod hur stor sorg det var för mig då för fem år sedan att bli övergiven.
Nu har mycket vatten passerat under alla broar. Mitt liv har gått vidare. Jag har fått nya vänner, och jag har sett vilka av de ”gamla” som fortsatte stå vid min sida och som alltid trodde på mig och stöttade i alla väder.
Ibland undrar jag vart det personliga på min blogg tog vägen. Alla djupa tankar. Eller är det bara så att behovet av att dela allt med ”alla” försvann? Och varför hände det?
För jag har fortfarande rädslor och allt möjligt som jag kämpar med i livet. Sådant som jag borde skriva om för att jag vet att många andra har samma problem. Det gäller allt från lindriga panikångestattacker till tandläkarskräck.
Jag har börjat ta itu med saker. För att jag vet att inga problem försvinner om man sopar dem under mattan eller låtsas att de inte finns genom att inte prata om dem.
Så det kan nog bli en del djupare saker här igen, då och då. Allt är ju inte välpolerad yta och fasader i livet.
Jag är inte den som avger nyårslöften, men OM jag gör det uttalar jag dem inte högt för andra. Löften som jag inte avger kan jag däremot gärna lista.
Jag tänker inte lova nån att jag går ner i vikt eller att jag börjar leva hälsosammare.
Jag tänker inte sluta röka eftersom jag aldrig börjat, och ett gott vitt vin tänker jag inte avstå från.
Stämningsfullt minne från ett av de öppna julhemmen, Stengård i Pernå.
Om vi bortser från nyårslöften har jag ofta inför ett nytt år allehanda funderingar kring hur jag kan få ett roligare liv.
Vissa funderingar har med mina jobb att göra, hur jag ska tackla alla utmaningar de för med sig.
Andra tankar handlar om min fritid, för sådan vill jag också ha.
Rätt ofta tänker jag numera att jag vill göra saker som jag aldrig gjort förr. Det behöver inte vara något invecklat och stort som kostar en förmögenhet. Idéerna ska inte heller skapa stress för mig, jag behöver inte hinna mycket nytt på en kort tid. Om man återgår till ”gå ner i vikt, motionera mera, ät hälsosamt” och så vidare, så är det ju minsann sådant som skapar stress… eller om inte det, så i alla fall prestationsångest hos tiotusentals människostackare.
Flera tankar om hur mitt liv kan bli ännu mer innehållsrikt och givande har redan blivit anteckningar i ett block. Nu återstår det att se vad som förverkligas och vad som förblir bara tankar och idéer 🙂
Förmiddagen var bråd, telefonen ringde i ett. Men det är ganska normalt under tisdagar och torsdagar, dagarna innan Nya Östis kommer ut.
Material väller in, det kommer artikeltips och frågor av allehanda slag.
Tycker det är positivt, tidningen verkar uppskattas!
På eftermiddagen besökte jag ett av de nya husen som är med i Lovisa Historiska Hus-evenemanget på helgen. Skriver om det till torsdagens tidning.
Hittade en vacker vägg där. Den passar bra in på min sinnesstämning nu, då frid och prioritering värdesätts högt. Mamma ska snart opereras. Hon har varit vid gott mod, men klart att en massa tankar rör sig våra huvuden.
Man kan ändå bara ta en dag i taget och försöka känna tillit. Kirurgerna är duktiga i Finland, så tänker jag.
… dyker upp då man är ensam, eller kanske främst då man har tid att ligga och tänka, det vill säga då man är isolerad och sjuk.
Nu låter ju de där två sista orden dramatiska, men visst är det lite så det känns för en människa som annars är van att vara i farten, ute bland människor.
Det kan vara bra att stanna upp, ta det lite lugnt och vila. Men de där grubblerierna är väl ändå onödiga? Mitt i natten, då man absolut inte kan åtgärda nåt 😀
Den här bilden tog jag den 15 april, men den kunde likaväl ha varit tagen nu på hösten.
Jag bor ju helst ensam, men delar gärna vardagen med andra, och varför inte med en likasinnad man. Det är roligt att dela tid med andra, att gå ut och äta tillsammans, på innebandymatcher, resa bort för några dagar, kanske se en bra film.
Att dela tankar, allt från rädslor och oro till glädje och hopp, med någon annan – det känns viktigt för mig. Så nu då jag har varit lite mer ensam än vanligt i min förkylning här hemma, då har bloggen visat hur viktig den är. Här får jag hälsningar från när och fjärran, och det bästa med bloggarna är ju att vi läser och kommenterar precis då vi själva har tid. Ingen som pockar på uppmärksamhet eller blir sur om svar inte kommer genast.
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 