utsikt

Utsikt över min fina lilla stad

~ Carita Liljendahl ~ 14 kommentarer

Att börja dagen redan vid 9.30 en söndag är rätt tidigt för mig. Efter sedvanliga morgonrutiner går jag ut i det fuktiga decembervädret med två Ikeakassar för att bära in ved. Då är det jobbet klart för morgondagen.

Sedan sätter jag mig vid datorn och kollar Nacka-Åkes blogg. Han kör ofta med en trippel på söndagar. Jag tycker att BP:s färgsprakande december är en bra utmaning. Sällan får jag ihop något sprak som jag är nöjd med, men jag rekommenderar hennes och andras bloggar ändå, för det finns mycket att läsa, se och uppleva i Blogglandia. Hos BP kan ni bland annat lära er vad trompe d’oiel äpplen är.

Jag deltar nu i Veckans foton och i Skyltsöndag, och så har jag lucka nummer sju i Caritas advents-blogg-kalender.

Detta foto passade jag på att ta i början av veckan då jag besökte skolan där jag tog studenten 1982.

Utsikten från tredje våningens flygel ser ut så här. Med en del egnahemshus i förgrunden och sedan medborgarinstitutets hus med det bruna sluttande taket och röda, träbyggnaden på gården. Hotell och restaurang Zilton är den smutsgula byggnaden och längst borta kyrkan med det tämligen nya taket. Blandad arkitektur minsann.

Tomtar på rad i Tokmannis hyllor gömmer sig bakom lucka nummer sju. Några renar tycks där också ha klämt sig in.

Ser att jag börjar ha lite ont om skyltar i lagret… Måste tydligen ut på jakt för att fylla på! Den här skylten finns i mässhallen i Helsingfors.

Men idag sitter jag och skriver tre artiklar. Mer än halva dagen lär nog gå till det.
Hoppas sedan innerligen på en julklapp av mitt kära innebandylag Lovisa Tor. Tänk om vi fick se första hemmasegern för säsongen idag 💙💛

Arbetsmiljö med utsikt

~ Carita Liljendahl ~ 6 kommentarer

Morgonen har grytt och jag sitter här och jobbar. Ser grönskan i parkerna utanför och människor som kommer och går, cyklar, åker bil, är ute med hundarna. Solen skiner. Då jag öppnar fönstret i köket hör jag fåglarnas glada sång.

På kvällen kan jag sitta vid ett annat fönster. Då skriver jag ofta dagbok, läser eller filosoferar kring ditt och datt.

Dagarna går mest i arbetets tecken, och sommaren går därför alldeles för fort. Mot slutet av veckan ska jag åter försöka komma ut, kanske ta mig ner till stranden vid Lovisaviken. Insupa doften av hav.

Igår var jag ganska trött. Det har varit mycket på gång både med jobb och med att ställa i ordning här hemma, hjälpa mamma vid sidan om. Jag tror jag gör klokt i att ta ett par dagars paus utan allt för många ”måsten”.

Utsikt från oasen – och diverse växter

~ Carita Liljendahl ~ 18 kommentarer

Det dröjde ett tag innan jag fick det är att lyckas, man ska tydligen ha tålamod då videoklipp laddas upp av bloggverktyget. Att dela dem via GMail går inte heller då filen fort blir större än 25 Mb.

Men det här är utsikten från min balkong. Tomatplantorna kom också med och diverse andra växter, som jag från och till flyttar hit och dit 🙂

Molntak och en fin droppe

~ Carita Liljendahl ~ 10 kommentarer

Åter ett molntak över city och ljus mot horisonten 🙂 Jag tar det inte särskilt bildligt, tycker det är fint!

Det blir många bilder av utsikten från mitt fönster eller från min balkong.
Är ju mest ensam hemma, men vill understryka att jag inte sörjer det.

På något sätt känns det som att allt som hände 2014 och efter det, med skilsmässa och det faktum att jag sade upp mig från fast anställning och startade eget företag – att det var BRA och en förberedelse för detta som komma skulle.

Jag klarar isoleringen, ensamheten, det så kallade tråkiga, den sociala distanseringen… helt galant.
Ibland saknar jag middagar och träffar med vänner. Men månne inte den tiden kommer då det åter låter sig arrangeras.

Läste i dag en intressant essä av filosofen Åsa Slotte i Hufvudstadsbladet. Den handlade om melankoli, förmågan att ha långtråkigt och om social distansering.  Hennes text går över två uppslag så jag tar bara med en kort snutt av allt här. Sådant jag känner igen mig i.

”Generellt verkar långtråkighet vara en av nutidsmänniskans mera obekväma existentiella tillstånd, ett konkret livsproblem. Såväl under coronakrisen som innan har ett snabbt livstempo och en jovial natur definierat det normala. Men då många människor kämpar sig igenom våren med zoommöten och hangoutkontakter i kvava rum, så finns det en stor grupp människor, som inte har samma behov av ständiga sociala möten. Jag har tidvis känt mig som en främling då den rätt endimensionella bilden av allas umgängestörst vuxit fram, eftersom jag direkt visste att jag inte skulle ha några problem med att vara hemma utan dagliga sociala kontakter.”

Så känner jag det också rätt ofta. Jag klarar mig bra utan möten i kvava rum.
Jag kan leda jobbet på distans och accepterar att vi är många nu som inte vill ha fysiska möten.
Men detta om detta helt kort, annars tenderar det här också bli en essä på 14.000 tecken 😉

Som en liten droppa i havet, eller droppen som urholkar allt. Foto taget med mobilkameran faktiskt. En nyss duschad tomatplanta.

 

Trapporna på åsen, del 2

~ Carita Liljendahl ~ 20 kommentarer

Min syster ville se trapporna på åsen så vi var där i går. Det var en ganska bitande kall vind, men klarblå himmel och fin utsikt över Lovisaviken.

Trevligt att se vissa hus från annat håll, till exempel gårdssidor, oftast är det ju fasaden man ser då man går på gatan förbi ett hus.

Utsikt över en del av gamla stan och Lovisaviken.

Förbi och genom sådan här terräng har trapporna byggts. Fascinerande med dessa stora mossbelupna bumlingar.

Utsikt från hotellets tak

~ Carita Liljendahl ~ 10 kommentarer

Mina inlägg från läsarresan fortsätter.
Försöker varva dem med annat från min vardag, men just nu är vardagen så pass enahanda att det inte finns mycket att fotografera 😀 Mest redigerar jag texter, läser och svarar på mejl, planerar kommande tidningar, sköter administration för Nya Östis osv.

Utsikten från hotellets takterrass västerut.

På hotellets tak fanns en fin terrass. Där kunde man sola eller ta sig ett dopp. Alla dagar var poolen tyvärr inte öppen eftersom säsongen led mot sitt slut och såvitt jag förstod behövde poolområdet renoveras.

Utsikten mot öst.

På fredagen då vi hade vår enda lediga dag hade jag planerat dopp och solbad här, men det var också enda mulna dagen…

Bekväma sittgrupper. Hit upp kom några för att röka och dricka kaffe.

Poolen.

Solen har gått upp men befinner sig bakom ett litet molntäcke.

En himmelskt trevlig helg

~ Carita Liljendahl ~ 15 kommentarer

… önskar jag er alla med bilder på varierande utsikt. Så här kan det se ut då jag sitter i soffan och ser på tv.

Solnedgång den 20 juni.

Drar jag upp persiennen ser det ut så här från sovrummet.

Dagen innan, i tisdags den 19 juni, var det mulet ett tag, men väldigt många kvällar har jag faktiskt den här våren och sommaren haft fina solnedgångar.

Himlen den 19 juni.

Himmelen utanför mina fönster, och utsikten överlag, är alltid fin.
Den bjuder på variation och jag trivs ❤

Kloka ord från Haemin Sunims bok ”Allt du kan se när du saktar ner”.

De alldeles vanliga timmarna i livet är många fler,
än de ovanliga.
Vi köar på stormarknaden.
Vi lägger timtal på vägen till och från jobbet.
Vi vattnar våra krukväxter och ger våra husdjur mat.
Lycka innebär att hitta ögonblick av glädje i dessa alldeles vanliga timmar.

Kvällsutsikt

~ Carita Liljendahl ~ 13 kommentarer

Livet är ju inte bara efter-Corfu.
Livet är här och nu.
I dag har jag jobbat med layout, varit på ett pressinfo, skrivit artiklar och en kolumn. Flyttlådorna har avhämtats av flyttföretaget och jag formar åter en gång, bit för bit, mitt nya hem.

Jag trivs bra här. Jag sover gott. Och jag bär bra minnen med mig från en semesterresa som lärde mig att vad som helst kan hända om jag håller mina sinnen öppna och vågar bejaka livet.

Det här är kvällsutsikten från mitt sovrumsfönster. I en vinkel där träden framträder mer än de hus jag också har som grannar. Här finns således träd, hus OCH himmel 🙂

Vackert – tycker jag.