… är en tålig blomma. Nu är det november och jag kände att det var dags att klippa ner den ståtliga växten på balkongen. Jag tror den håller länge inomhus. Och resterna av växten kan stå kvar i krukan över vintern, de behöver inte ens täckas igen. Blir spännande att se på våren hur och om de artar sig så som blomsterkunniga vänner påstått.
Underrubriken på den här bloggen är ju ”inne i huvudet på en författare”. Så mycket om författarskapet har det inte handlat om på senaste tid.
Ändå är det helt möjligt att jag skriver en fjärde bok i serien om nyhetschefen Adrian Debutsky. Men jag skapar ingen stress för mig själv med det. Kreativitet går inte att mana fram.
Förra hösten och vintern målade jag på kurs. I den helt fria processen, där vi inte var tvungna att skapa något på förhand bestämt, bearbetades många känslor.
På ett och ett halvt år har jag ändå inte haft ork att skriva skönlitterärt. Den sorg som skilsmässan innebär slukade största delen av min energi. Resten gick åt till jobbet, som också kräver kreativitet.
Nu börjar jag så småningom känna att jag åter vill skapa något. Därför frigör jag ytor på bordet i vardagsrummet. Det har ju nästan sett ut som en djungel med alla mina växter.
Ni kan säkert räkna ut att jag inte behöver utrymmet för att skriva böcker. Bilder på det jag ska pyssla med visar jag den dag det finns något konkret att visa.
Jag brukar titta tillbaka i bloggen och läsa sådant jag skrev för ungefär ett år sedan. Bland annat för att känna efter hur jag mådde då och jämföra läget med hur jag mår i dag, med tanke på skilsmässan.
Och då hittade jag den här bilden.
Aralian som står i mitten där har jag inte kvar, den har flyttat till blommornas himmel 🙂 Men ampelväxterna trivs och växer så man nästan hör hur det knakar. Bambun längst till vänster har också vuxit, och kärleksörtens två stjälkar som jag tog in från balkongen för ett par veckor sedan står fina kvar. Plättar-i-luften, sliderankan, till höger i baljan trivs tillsvidare, en jag hade innan blev dålig.
Har märkt att ett allt större utrymme av bordet har blivit blomsterbräde 🙂 Men vad gör det, än finns det gott om tomt utrymme kvar.
Kort uppdatering av läget i livet:
– är inte aktiv på dejtingsajterna just nu, den fritid jag har efter jobbet sätter jag ner på att träffa vänner och att pula med mitt företag, dyker någon trevlig man upp så gör han det 🙂 Men något aktivt letande pågår inte.
– mår bra och trivs förträffligt i min bostad, här får jag göra precis som jag vill, ingen har åsikter om hur jag fördelar min tid
Frågorna om varför jag inte dög som jag var, varför jag byttes ut mot en annan ungefär sådär som när man tröttnar på ett plagg och vill ha något nytt 🙂 … de frågorna återkommer, men jag har också insett att jag aldrig får svar på dem.
Ibland gråter jag en skvätt, men tårarna över den jag miste blir allt färre. Orsaken till att jag gråter kan ha att göra med det som en gång fanns, men nu handlar det mer om vemod och om en sorg som är hanterlig på ett helt annat sätt än mina känslor var för ett år sedan.
Det är bara att gilla läget och vara tacksam för det jag har, och att försöka göra det bästa av varje dag.
I vår östra grannstad Kotka har man satsat mycket på vattenparken i Sapokka. Här finns hundratals, kanske över tusen, olika blommor och växter. Skyltning även på svenska, det är ju kul att veta vad allt det vackra heter.
I parken finns också olika prydnader, bland annat stenskulpturer, och ett vackert brusande vattenfall.
Vi kom från båthamnen, promenerade runt den lilla sjön och återvände sedan åter till hamnen. Så jag sätter bilderna i den ordningen.
Har för mig att det här är en del av havet, alltså inte en insjö. Man har bara satt ett nät under en av broarna borta bakom dungen till höger. Säkert för att hindra skräp komma in men också för att inga båtförare ska villa sig hit.
Har du ännu inte besökt vattenparken i Kotka rekommenderar jag den. På en timme hinner du se det mesta.
… solljuset faller in i min bostad.
Jag skulle kunna ta hur många foton som helst av solljuset som träffar väggar, möbler, växter, tak, golv.
Det är så fint.
Så jag hör inte till dem som ser smutsen på fönstren eller dammet som virvlar runt. Och om jag ser det kan jag få också det att se vackert ut.
Egentligen hade jag velat ha den här headern på min blogg. Jag är ju väldigt förtjust i James Bond, och speciellt i Daniel Craig.
Ville förnya bloggen och ägnade nästan ett par timmar till att leta efter och testa nya teman. Det fanns många sådana, men inga som föll mig direkt i smaken. Jag var till och med beredd att betala lite för något riktigt bra, men hittade inget. Ville inte göra några jättestora förändringar, och ville ha kvar mina widgets, senaste inlägg, Flagcounter etc.
Så det blev så här. Med bild av mig själv till höger. Färgen svart tyckte jag passade bäst då mina kläder på bilden är svarta. Testade en grön färg som påminde om sommar och vår, men den blev bara för mycket.
Så nu vill jag att ni som läser min blogg säger vad ni tycker. Ändrade jag
a) lagom b) för mycket c) för lite.
Och så här ser det ut vid köksfönstret efter att jag städat. Ljus, växter, radio. Varken mer eller mindre. Och utsikt över sommarstället som belyses så fint av eftermiddagssolen.
I dag blir det bara en bild och den visar växterna på vår balkong. Ampeln får inte plats på bilden men den visade jag en gång tidigare.
Men snart ska växterna flytta bort. En del till sommarkiosken och andra till släktens sommarställe. Efter det köper jag några nya blommor till balkongen.
Jag skulle kunna ha hur många växter som helst, men man kan väl inte bo i en djungel, eller kan man?
Från det ena till det andra – träffade i dag i jobbet en man som varit fredsbevarare i Afghanistan. Han har en utställning av mattor som han har köpt under tiden han jobbade där. Pengarna går till förnödenheter som skolmaterial, hälsovårdsartiklar m.m. I första hand vill han ge stöd åt kvinnorna och flickorna i landet så att de kan utbilda sig.
Jag beundrar alla som gör humanitära insatser. Jag skulle vilja åka till Afghanistan. Men jag vet ju att det inte går. Jag är lite för gammal för att utbilda mig till fredsbevarare. Och jag tror det första jag skulle göra där – utöver att jag skulle ropa hjälp jag vill hem till gubben – skulle vara att pinas för att där är så varmt och maten skulle jag inte gilla heller.
Så jag fortsätter beundra – läsa ISAF:s sajt på nätet – och tänka att jag kanske kunde åka till Bolivia och göra en insats hos Siw i Corazon Grande.
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 