Vacker vägg, del 134

Nu då solen lyser in i min bostad på kvällarna kan det se så här fint ut.
Det är nu då solen inte står som högst på himlen och inte heller blir bakom björkarna i dungen på andra sidan gatan.

Pappersstjärnan från julen hänger kvar. Det är lite halvfärdigt och rörigt här och där innan jag får krukor utbytta. Men det här är mitt ❤ hem!

Läste en vits i Året Runt nyss. Den har inget med det här inlägget annars att göra men tycker den var kul ändå 🙂

– Hur trivs du med din nya hörapparat?
– Utmärkt! Jag har redan ändrat mitt testamente fyra gånger.

😀 Glad onsdagskväll!

Dagens vits och goda nyheter

Dagens vits i lilla kalendern.

I morse snöade det. Men den vita varan försvann ganska fort. Det är +4 grader och prognosen för måndag-tisdag-onsdag visar för tillfället +10–+12 grader. Goda nyheter i dag alltså, och något att se fram emot!

Goda nyheter också efter mammografin som gjordes för en dryg vecka sedan. Jag är tacksam och glad ❤

Det enda som lite bekymrar mig är att tiderna hos tandläkaren inhiberats så många gånger under vintern och våren. När jag äntligen började våga gå dit gick läkare i pension, någon blev sjuk, andra bytte jobb. Så jag har inte kunnat gå där så ofta som jag borde och ville.

På grund av coronakrisen inhiberas nu alla tider, man kommer in där endast i riktigt akuta fall. Just nu är jag inte en akutpatient, men dag för dag blir ett par tänder allt sämre 😦

I dag är det administrativt jobb för tidningen som gäller, bokföringspapper i skick för eget företag, ett fotouppdrag på eftermiddagen och sedan mot kvällen – Muminpusslet ❤

En skojig bild och ett allvarligt tema

Så här kan det gå ibland 🙂

Ibland känner jag att allt har sagts och skrivits i denna blogg. Alla bilder har visats. Men naturligtvis är det inte så.

Ofta tänker jag att det finns mycket jag kunde öppna mig om. Med åren har jag nämligen förstått att den mobbning jag blivit utsatt för som barn, i ungdomen och som vuxen självklart har satt sina spår. Samtidigt har den inte alls överskuggat allt i mitt liv.

Då jag tog mobbning till tals på en arbetsplats för cirka trettio år sedan förvärrades min situation på ett sätt. Men jag fick också hjälp och förståelse, vilket kändes bra även om den var mera tyst och personlig. Den ledde inte till att problemen försvann, men jag hade i alla fall vågat säga ifrån.

Det finns så mycket om det här som jag skulle vilja skriva om. Jag vet ju att många andra har upplevt liknande saker och att en våg av minnen och berättelser av olika erfarenheter brukar komma upp till ytan om EN person vågar börja diskutera svåra ämnen.

En annan aspekt som då också alltid tas upp är ”vad är mobbning”… den är ju så svår att definiera. Är jag bara en extra känslig person? Jag kanske har missförstått allt. Då jag tyckte att jag blev mobbad skojade ju ”mobbarna” bara med mig…

Jag slutar här för i dag. Fortsätter kanske en annan gång.
Men jag brukar säga ”inga känslor är fel”. Om jag blir ledsen för något som jag utsätts för, då har jag rätt att bli ledsen. Lika rätt har också du att bli ledsen om jag säger något sårande till dig.

Det viktigaste kanske är att genast säga till eller ryta ifrån. Om man klarar av att göra det. Alla har inte den förmågan.