På vår fjärde semesterdag tog vi oss till Cannes. Enligt tidtabellen i busskuren skulle resan vara ungefär 50 minuter lång. Maken lät mig sitta och tog själv ståplats, saligen ovetande om vad som komma skulle.
Allt fler människor steg på längs rutten, bussen sniglade sig fram i rusningstrafiken och framme i Cannes var vi först efter två timmar och tjugo minuter… Så behöver jag säga att vi tog tåg tillbaka?
Sophantering i Cannes.
Som sagt, oerhört förmånligt är det att åka buss längs franska rivieran. Enkel biljett kostar en euro om du så åker från Cannes till Monaco. Heldagsbiljett fyra euro och då åker du hur mycket du vill. Men räkna med trängsel och att tidtabellerna inte håller i rusningstrafik.
Kanske inte lika stora och pråliga båtar som i Monaco, men många och jättefina i alla fall. Den här hamnen ligger i västra ändan av avenyn La Croisette.
Utanför Palais des Festivals finns många kända personers handavtryck, här Paul Mc Cartneys från 2001.
Palais des Festivals, trappan med den röda mattan, där kändisarna står på rad under filmfestivalen. Trängsel rådde också en vanlig måndag då turister ville föreviga sig själva.
Och så lite strandvyer. Här hade vi ett regn på kommande. Det varade i fem minuter och så var det sol igen, och trettio plus i skuggan.
Den här stranden ligger i ändan av avenyn La Croisette, bredvid Palais des Festivals.
Vi köper ofta nyckelringar eller pengar som minnen från resorna. Saker som man kan använda. I Monaco köpte vi snapsglas. I Cannes valde jag att fokusera på det här med filmstad och köpte en musmatta för åtta euro. Den packades ner i en fin väska som inte kostade nåt alls 🙂
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 
Bara att ha en så fin kasse är ett kap. När vi var i London handlade sonen, som då var 9 år, på Harrods och kassen som han fick sina grejor i satt upptejpad på väggen över hans säng i flera år.
Vilka umbäranden ni hade, att en 50 min lång bussresa ska behöva ta över 2 timmar. Jag förstår att ni valde tåget på återresan.
Kram, Ingrid
Jo, om vi hade vetat att bussresan skulle bli så lång hade vi ju aldrig vågat åka iväg. Men charmen med utfärder som inte är så noga planerade är väl ändå det här. Man skrattar åt svårigheterna efteråt, minns inte dem som så jobbiga som de var cch man talar om dem lite i stil ”ooo ni skulle bara ha vetat” 😀
Så kul att du läser allt det här Ingrid och kommenterar, du är min nya bloggvän!
Ser en känd person på trappräcket vid Palais des Festivals… 🙂
Jaaaa – jag bongar också honom!