Ser på ett program i SVT2. Det handlar om Sveta från Ural i Ryssland och om Kurt från Skellefteå i Sverige.
Kärlek på distans och en del små svårigheter med språken men oj så fint program.
Måste erkänna att jag känner mig ensam just nu. Har ingen att krama, och det var ju något vi gjorde ofta förr, många gånger om dagen – så den närheten saknar jag verkligen.
Samtidigt gör jag ju precis vad och hur jag vill just nu. Ingen har synpunkter på mitt sätt att tillbringa dagen eller kvällarna.
Men om jag hade fått välja själv, vilket jag inte fick, så hade jag nog valt att få leva kvar i den fina vänskap jag tyckte vi hade. Jag var nöjd, behövde ingen passion, inget nytt i livet.
Anm. inlagd senare: betyder inte att jag aldrig skulle ha piffat upp förhållandet med utflykter, överraskningar osv. och jag är fortfarande nyfiken på allt nytt i livet 🙂
Men saker och ting blir inte alltid så som man hoppas, och här sitter jag, ensam vid teven.
I morgon är en ny dag.
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 
Den fysiska närheten är det svårt att inte få uppleva längre. Vänner och familj betyder mycket när man blir ensam, men den kan de ju aldrig ersätta.
Kram, Ingrid
Du har rätt Ingrid, man kan få en kram här och en där och de är fina de gesterna också.
Men kanske jag som ännu ”bara” är 52 år har chans att hitta en ny kärlek bara såren från sveket fått läka lite.
Kramar till dig!
Vänskap, ingen passion… oooops! Här ringer mina varningsklockor en aning måste jag säga. Ex:et behövde uppenbarligen mera än vänskap å han ville ha passion = nå’t nytt i livet…
Det är ju klart att också jag vill ha stunder av passion, men det jag menar är att åtminstone jag tror att den känslan inte kan hålla i sig sjutton år eller mer 🙂
Man får ta sig stunder för sig själva, så som jag tyckte vi gjorde på resor, spontana utflykter osv.
Men jag får också respektera att vi tyckte olika med maken, han ville ha något mer – som aldrig egentligen blev klart för mig vad det var, bara att han inte längre var tillfreds med mitt och hans gemensamma liv.
Jag sitter också ensam, bor ensam, får aldrig en kärlekskram. Men jag lever på alla kärleksfulla stunder, dessa underbara, som jag fick uppleva med min Pusselbit. Vii gjorde allting tillsammans och han pratade hela tiden om att erövra kärleken varje dag.
Jag är 15 år äldre än du, men jag hoppas jag ändock kan finna kärleken en dag, men inte vad som helst.
tills vidare kramar jag barn, barnbarn och väninna, men det är ALDRIG samma sak! Inte heller den cyberkram, som kommer här! ❤ Till dig ❤
Jag tror det hade känts annorlunda om min make dött. Det hade varit hemskt det med, men på ett annat sätt än att mista honom men ändå se honom med en annan.
Nu har det här ändå hänt och jag får göra det bästa av min situation. Och likt dig hoppas på att hitta en kärlek, det lär inte vara för sent – hörde om en 90-årig tant som träffat en gubbe på 80+ och de blev så kära. Härligt! ❤
Jag kramar också släkt och vänner, men som du säger, det är ett annat slags närhet.
Man får vara glad över det man har, försöka sluta grämas över det man saknar.
Cyberkram till dig ❤
Hahaa, skulle vara roligt att se vad som det bjöds på om jag nu satte textmeddelande åt bisin, att jag vill ha ”passion” idag när jag kommer hem från jobbet i Hesa. Kanske passionlimsa, eller nån passionlikör.. – Nejdå, jag får stekt lax och en kall snaps (fredagen till ära) vid femtiden. Tacka vet jag den stora vänskapen (= kärleken) efter närmare 40 år tillsammans!
Jag tycker också att vänskap är sann kärlek. Man vet vad den andra uppskattar, utan ord. Tycker om den andra också med hens brister.
Kramar till er!