Insåg nyss att det är TVÅ månader sedan jag senast fotograferade en vacker vägg, del 9 som du hittar HÄR. Det var 17:e maj och då hade jag ännu inte berättat här på bloggen om chocken jag hade fått. Den som senare skulle leda till en skilsmässa.
Jag förstår ju nu att jag har sörjt de här två månaderna. Och jag sörjer fortfarande, men på ett lite annat sätt än under den första kaotiska tiden.
Så i dag stannade jag upp på väg hem från rundan till loppmarknaden, där jag placerade ut fler inbundna böcker på bordet. Bland annat av Staffan Bruun och Åke Edwardson. Några Kepler finns där också i pocketformat, och Mankell!
Men här kommer äntligen en vacker vägg. Kortsidan av före detta kartongfabriken på Sibeliusgatan.
Byggnaden står tom och någon kanske tycker den borde rivas, men jag tror den har skyddsbeteckning och det tycker jag är bra!

Spännande vägg!
De tre ”fönstren” är helt olika varandra. Ibland undrar man hur de tänkte… Kram!
Ja, det gör man ju 🙂
Men någon funktion fyllde fönstren säkert.
Det borde vara förbjuden att riva sådana underbara tegelbyggnader. Bra att den är K-märkt. Idealiskt för ett museum, bibliotek, restaurang, kulturcentrum tycker jag.
Jag älskar tegelstensbyggnader – de har karaktär!
Gillar också tegelstensbyggnader. Den här skulle bli kulturcentrum, eller många ville det men det fanns väl inte pengar – vi fick ett annat kulturcentrum i närheten i stället, den gamla Almska gården som renoverades, så det var bra att åtminstone ett hus räddades.
Men restaurang kunde man mycket väl ha här, eller ett museum på det som hänt där innan. Fina idéer finns ju i alla fall!
Det är en fin symmetri i huset. Ser skönt ut.
Gammalt är skönt!
Eller hur?
Underbar gammal byggnad – jag hoppas verkligen att kommunen styrs av andra än personer med rivningsdille!
Läste ditt förra inlägg och fick en tår i ögat. Visst måste man spara sina gamla skrivelser!
Fast min gubbe och jag har aldrig skickat något till varandra. Vi har nämligen inte varit ifrån varandra sen tidigt 60-tal. Vi arbetade ihop (eget företag) och vi reste ihop. Har man den krassa vardagen ihop så ska man ju verkligen resa och ha kul ihop. Vilket vi alltså gjort.
Men…härom natten kom jag på att jag kanske inte hade kvar något skrivet av min mamma. Alltså var jag tvungen att gå upp vid tretiden och leta i gömmorna. Till min stora glädje hittade jag ett lång vers på ett gratulationskort till min 40-årsdag. Först därefter kunde jag somna…..
KRAM
Susie
Visst betyder gamla verser och kort mycket. Tack för att du delade med dig av dina tankar!