I affären såg jag plötsligt att jag hade en tomat i min korg.
– Har du lagt den där, frågar jag Adrian. I så fall saknas prislappen.
Han påstår sig vara oskyldig.
I kassan lägger han upp den på disken där man ska lämna pengarna.
– Någon har tappat sin näsa, säger han. Ni sålde visst sådana här, det var ju näsdagen nyss, inte sant?
När vi är utanför affären tackar jag honom för att jag inte har tråkigt en enda stund i hans sällskap.
Jag känner mig faktiskt aldrig ensam fastän jag de facto för det mesta är det.
Ni vet, jag är som det där barnet med den osynliga kompisen.
Hemma säger han att det också finns en orsak till att han ganska ofta sover över hos mig.
– Jag måste ju se att du inte släpar hem vilken karlslok som helst.
– Så du tänker vara med och bestämma. Välja vem jag eventuellt kan börja dejta?
– Självklart, svarar han. Hittills har ju du också – med varierande framgång bör kanske tilläggas – valt vem jag sällskapar med.
Diskussionen avslutad.
För den här gången.
1-0 till Adrian.
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 
Heh! Komiskt med tomaten! Jag upptäckte en gul lök i min väska en gång när jag handlat och vet verkligen inte hur den hamnade där. Jag mådde väldigt dåligt över det… heh… hade ju köpt egen lök å blev rädd för hur den hamnat där. Om någon bakom mig slängt ner den i min öppna väska… ellet fick jag en black out å la den där själv?
Det var på riktigt konstigt att tomaten fanns där 🙂
Den kan nog ha ramlat från grönsaksdisken men jag ser det som lite otroligt ändå. Antingen var den där då jag tor korgen eller också har Adrian faktiskt skojat med mig 😉
Inte alls fel att ha en fiktiv ”partner”. Enkelt, smidigt och garanterat utan komplikationer;-)
Ja, vi grälar ju aldrig sådär riktigt rejält, men olika åsikter har vi ofta 🙂
Han är en godhjärtad gentleman.