Grattis Adrian!

Jag har skött azalean efter konstens alla regler och den belönar mig med riklig blomning.

Min romankaraktär Adrian Debutsky har namnsdag i dag. Han finns hela tiden i mitt liv, hur konstigt det än kan låta för andra att fiktiva personer gör det.
Är det inte bara barn som har låtsaskompisar? 😀
Jag är väl då en vuxen med barnasinnet i behåll, och förmågan att fantisera har inte heller försvunnit.

Däremot har jag just nu ett så krävande jobb att tiden för att skriva en fjärde bok om honom inte finns 😦
Dag ut och dag in redigerar jag texter eller skriver artiklar själv. Att skriva böcker kräver ett annat lugn, eller till exempel att jag är tjänstledig. Det var jag i perioder då jag skrev mina tre relationsromaner om honom.

Att ta ledigt två, tre månader som privatföretagare känns inte ekonomiskt möjligt. Men… vi får se. Idéer till olika böcker finns!

Välkommen åter? Adrians funderingar.

I morse hittade jag den här lappen, ett kvitto från apoteket, på bordet vid teven.
För den oinvigde bör kanske sägas att Adrian är huvudpersonen i de tre böcker jag skrivit. Han finns således hela tiden i mitt liv.

Det kan låta knäppt, men vi för dagliga diskussioner 😀 Jag kunde förstås lite oftare skriva om dem.

Välkommen åter? Varför det?

– Varför vill dom att vi ska återvända till apoteket, frågar han. Vill dom att vi ska vara sjuka hela tiden? Det finns en hel del jag skulle vilja säga om läkemedelsindustrin.

– Äh, det är väl bara en fras. Och en ganska vänlig sådan?

– Jag hatar tomma fraser, fortsätter Adrian. Och allt jävla small talk man förväntas ägna sig åt.

Eftersom jag fick en allergisk reaktion efter kirurgtejpet som jag skulle ha på bröstet två dygn efter biopsin (då provbiten togs), kanske jag är tvungen att återvända till apoteket. Om inte Bepanthensalvan hjälper behöver jag eventuellt kortisonsalva? Och då vill jag ju känna mig välkommen på apoteket.

Adrian tycker det kunde stå ”Tack för besöket. Hoppas ni snart mår bättre!” på kvittot 😀

Våtservetter och ostbågar

Adrian har varit hos mig… och det märks. En massa tokiga tankar och repliker snurrar runt i mitt huvud. Han pressar också på och förser mig med idéer till den fjärde boken.

För er som inte följt min blogg så länge måste jag kanske ge en kort förklaring. Adrian är huvudpersonen i de tre böcker jag skrivit sedan 2007. Alltså är han en fiktiv person, men för mig finns han i allra högsta grad.

Vi pratar rätt mycket med varandra. Jag kan förstå att det här är ett beteende som ter sig konstigt för människor som inte har livlig fantasi eller som inte har skrivit romaner.

Lyckligtvis är det både vettiga och roliga saker han säger, annars vete fåglarna vad jag skulle göra med honom 🙂 För det går inte längre att skapa om honom. Han är vad han är efter alla år.

Något jag inte köper varje dag.
Något jag inte köper varje dag.

I dag hämtade vi min cykel från lokala sportaffären där den varit på vårservice. På väg mot affären var jag tvungen att mumla för mig själv ”våtservetter, ostbågar” upprepade gånger eftersom det inte är sådant jag köper alla dagar.

Adrian hörde ju det där och visste också att jag kände mig lite vinglig på cykeln då jag inte åkt den på flera månader.

– Så när ambulansförarna lyckas väcka dig när du ramlat och slagit skallen har dom nåt att fundera på då dom får svar på frågan om hur du mår. Våtservetter och ostbågar.

Arkivet – mörk eller ljus?

Här har vi en bild av mig som min ex-make tog i november 2012.

November 2012.
November 2012.

Vi var av någon anledning på ett hotell då, tror vi skulle gå på en konsert.
Jag är ganska nöjd med bilden, fördelaktigt fotograferad uppifrån nedåt.
Som ni ser hade jag mörkt hår på den tiden, vilket är min naturliga färg. Några ljusa slingor och en blågul extra test som sattes dit någon gång då vi skulle åka och heja på blågula Lovisa Tor i innebandyn 🙂

I dag försökte jag ta ett foto av mig själv. Men det är helt fördömt att få till en snygg selfie! Som jag sagt tidigare, man blir helt förvrängd i nyllet då man tar bilder av sig själv 😦

Bild tagen den femte mars 2016.
Bild tagen den femte mars 2016.

Så jag var tvungen att spexa till det lite för att få en bild där jag ser någorlunda normal ut. För det var håret jag ville visa. Det är längre nu och tack vare fler ränder till ytan blondare.

Jag var nöjd med håret 2012 men just nu är jag mycket nöjd med den här looken också.

Och som en parentes vill jag tillägga att Adrian Debutsky åter börjat figurera hejvilt i mitt liv. För er som inte vet vem han är rekommenderar jag en titt på debutsky.fi – han är huvudpersonen i mina böcker. Många uppgifter på sidan är föråldrade och bilden gammal… eftersom jag inte författat något sedan 2012… men jag kanske kommer igen med en fjärde bok någon dag 🙂

I dag sa Adrian att det är då märkligt det här med Daniel.
Det är Daniel Craig hit och Daniel Sanz dit… Vad ÄR det som gör de här männen så märkliga?

Eftersom jag har skapat Adrian vet jag att han inte är så purken som han verkar. Men det känns ändå riktigt bra att han reagerar, och visar att också HAN finns i mitt liv ❤

 

Oh my!… höll på att glömma…

… att det är Adrians namnsdag i dag!

Grattis älskade du!

Han må vara hur fiktiv som helst för andra men i mitt liv finns han hela tiden. Även under de svåra tider jag haft – en period i mitt liv då jag inte har haft krafter nog att producera nya böcker om honom.

Jag pratar med honom ändå, så gott som varje dag. Och jag tror att det är han som ger mig en del av de krafter jag tycks ha, trots allt som hänt.

Om sorg och kreativitet

Flyttade på några växter för att frigöra ytor att jobba på.
Flyttade på några växter för att frigöra ytor att jobba på.

Underrubriken på den här bloggen är ju ”inne i huvudet på en författare”. Så mycket om författarskapet har det inte handlat om på senaste tid.
Ändå är det helt möjligt att jag skriver en fjärde bok i serien om nyhetschefen Adrian Debutsky. Men jag skapar ingen stress för mig själv med det. Kreativitet går inte att mana fram.

Förra hösten och vintern målade jag på kurs. I den helt fria processen, där vi inte var tvungna att skapa något på förhand bestämt, bearbetades många känslor.

På ett och ett halvt år har jag ändå inte haft ork att skriva skönlitterärt. Den sorg som skilsmässan innebär slukade största delen av min energi. Resten gick åt till jobbet, som också kräver kreativitet.

Nu börjar jag så småningom känna att jag åter vill skapa något. Därför frigör jag ytor på bordet i vardagsrummet. Det har ju nästan sett ut som en djungel med alla mina växter.
Ni kan säkert räkna ut att jag inte behöver utrymmet för att skriva böcker. Bilder på det jag ska pyssla med visar jag den dag det finns något konkret att visa.

Sommarbilder och tack till en familj

Stenbron i Sävträsk i Liljendal.
Stenbron i Sävträsk i Liljendal.

I dag har Liljendahl åter besökt Liljendal, tidigare en självständig kommun, sedan några år tillbaka en del av Lovisa.
Var där för att göra en större artikel som publiceras nästa vecka. Den hade dock inget med stenbron att göra.

Vem har dragit en järnväg mitt i skogen?
Vem har dragit en järnväg mitt i skogen?

Den frågan ställde huvudpersonen i mina böcker, Adrian Debutsky, en gång. Ni vet, han kommer från Helsingfors, så det där med järnvägar i skogen är exotiskt för honom 😉

Ser under några dagar till att blommorna på Kretsgången får vatten.
Ser under några dagar till att blommorna på Kretsgången får vatten.

De senaste dagarna och veckorna, eller egentligen det senaste halvåret, har mina tankar ofta vandrat till en viss familj.

I dag publicerades min artikel om familjens kamp i både Östnyland och i Hufvudstadsbladet.

Det är mycket strongt och modigt av familjen att ställa upp och berätta om sina bekymmer. I första hand med en önskan om att kunna hjälpa andra i samma situation.
Jag tackar för förtroendet jag fick, och hoppas artikeln leder till större förståelse för ätstörningar, och fram för allt till att drabbade får vård så fort som möjligt.

Så många intryck…

… blev det då jag följde med en av stadens hemvårdare under fem timmars tid i dag. Började skriva artikeln men insåg då klockan blev lite över fyra att jag måste låta allting mogna över natten. Så pass många blev intrycken.

På eftermiddagen åkte jag med i stadens bil.
På eftermiddagen åkte jag med i stadens bil.

På förmiddagen var vi säkert en rolig syn då vi kom med tre bilar till den första klienten. Fotografen kom från Borgå i en bil med gamla Borgåbladets logga. Jag körde gamla Östra Nylands bil och hemvårdaren stadens. Och alla var av samma märke, dessutom vita… 😀

Gourmet? Ja, för en singelkvinna :-)
Gourmet? Ja, för en singelkvinna 🙂

Jag har varit väldigt lat med att göra mat till mig själv efter att jag flyttade till egen bostad. När jag i dag under hemvårdsbesöken träffade äldre ensamstående som klarar av att göra mat åt sig själva tänkte jag att nu bör en skärpning ske. Åtminstone för en dag.
Så jag gjorde varma mackor… vilket betyder att jag har mat – eller mellanmål – för två dagar framöver.

Så här ska en tub tömmas.
Så här ska en tub tömmas.

Helt ensam är jag ju inte – beror på hur man ser på saken. Daniel Craig säger inte så mycket, och inte deltar han i matlagning eller städning heller. Men det gör Adrian. I går var det tack vare hans entusiasm som jag vädrade i sovrummet medan jag dammsög bäddmadrasserna och bytte lakan.
I dag var han med mig då jag gjorde de varma mackorna.
Ibland är vi oense men om några saker är vi rörande ense. Man klämmer inte tuber av olika slag på mitten… och av ostbiten gör man inte en skateboardsramp.
Håller ni med?

Jag skriver igen

Känns befriande att kunna författa igen.
Känns befriande att kunna författa igen.

Min tredje bok i serien om Adrian Debutsky kom ut i september 2012. Efter det har jag skrivit mycket sporadiskt. Jag har knattrat ner olika kapitel men de har på inget sätt hängt ihop med varandra. Jag har bollat idéer om hur hans liv ska gå vidare.
En ny bok föds inte i ett nafs, särskilt inte då författaren är journalist på heltid. Och en del av inspirationen försvann i maj då den stora omvälvningen skedde i mitt liv. Då man genomgår en skilsmässa, där man själv är den överraskade och chockade parten, är man inte den mest kreativa människan.

Men i går frågade några vänner, som läst mina tidigare böcker, om en ny är på gång. Jag svarade helt ärligt att ingen ny bok helt allvarligt är på gång.

På något sätt satte frågan tydligen ändå i gång en process. För i dag var det hur enkelt som helst att sätta sig ner och bara börja skriva. Jag vet vad Adrian ska göra det närmaste halvåret, var han ska bo och vad han ska jobba med. Alldeles nyss fick jag ytterligare en idé om hur jag går vidare i boken vars första kapitel nästan är klart.

Men fråga mig inte när boken är klar 🙂 Utan ledighet från jobbet, som jag inte ens tänkt på att anhålla om, tar processen minst ett år.
Tycker ändå att det här med att jag åter är kreativ är ett tecken på att en det skett en positiv vändning i mitt liv.

Tomtar i grytan (K-18)

Man brukar säga att någon har tomtar på loftet, men jag stoppade några i grytan på konstkursen.

Allt fick sin början då duken jag skulle måla affischen för nyaste Bondfilmen på hade fått bulor och behövde prepareras med varmt vatten.

I väntan på att duken skulle torka tog jag fram oljekritorna och började måla på måfå.

Al Qaida som flyr med luftballong?
al-Qaida som flyr med luftballong?

Det blev en barnslig teckning med grönt gräs och blå himmel och en stor färggrann luftballong.

När jag sedan skulle peta in två gubbar i korgen såg jag att den ena ser ut som en bandit. Kanske en al-Qaida medlem.

Vilket ledde till att jag ville testa om jag med samma slarviga metod kunde måla fler små terrorister.

Men det blev tomtar i stället. Och Adrian sa att han tycker vissa jultomtar ÄR terrorister. Vilket jag håller med om. Julen börjar för tidigt i en del affärer!

Tomtarna hamnade i grytan.
Tomtarna hamnade i grytan.

Målade en tomtegryta.
Undrar vilken diagnos psykoterapeuterna skulle ge? Att jag är aggressiv? Eller depressiv?
Själv kände jag mig på riktigt gott humör på konstkursen i dag.

Och Svensson klarade besiktningen.
Och fotografen och jag fick en pizza av den trevligaste egyptiern jag nånsin träffat. På en restaurang som snart ska fira sina tio verksamhetsår.
Brydde mig inte om Adrians muttrande om att det inte finns några gratis luncher. Något om mutor babblade han också.
Jag tror bara han är avundsjuk.

Svenssons raka sexa.
Svenssons raka sexa.
Hurraaaa - jag får rattas ett år till!
Hurraaaa – jag får rattas ett år till!