Adrian_Debutsky

Tacksamhet och lycka, med mina mått mätt

~ Carita Liljendahl ~ 6 kommentarer

Tacksamhetskalenderns frågor och mina svar för igår och i dag.

20 oktober: Vilken talang gör ditt liv lättare?
Att jag har förmågan att uttrycka mig i skrift. Jag är inte lika bra på att hålla tal.
Således har det blivit ett enormt antal artiklar och även några böcker.

21 oktober: Vilken plats är du glad för att du upptäckte?
Utomlands: Island. I Finland: Äppelviken där jag nu bor.

Se bara på bilden till vänster. Utsikten från min arbetsplats här hemma en solig dag i oktober.

Bilden till höger är ytterligare ett tacksamhetsbevis. Att jag har många vänner och bekanta. En av dem, Päivi Melamies, har skrivit en bok om sin släkt. Jag intervjuade henne i dag, och kort sagt uppmanar hon alla att ta vara på historier du hör dina äldre släktingar berätta. Anteckna allt, skriv dagbok, intervjua vänner och bekanta, spara foton men inte enbart på telefon och i molnen.

Berättelser kan inte längre återges då en människa gått bort. Fakta kan du hitta och släktforskning är en annan sak.

Något annat helt vardagligt som jag känner stor tacksamhet för är att jag kan sitta i mitt kök. I ugnen sprakar en eld. Jag har börjat lägga ramen till ett pussel av van Haasteren. De enda pusslen jag lägger numera.

Jag ändrar inte namnet på min blogg till Tacksamhetsbloggen fastän jag gott och väl kunde göra det. För även om jag fortfarande möter motstånd, och inte har hittat livets pusselbit, och allt är inte guld och gröna skogar. Så ser jag ändå det som ÄR guld för just mig. Allt möjligt smått i vardagen.

Och namnet på bloggen? Nej, Adrian Debutsky skulle bli mycket förnärmad om hans efternamn försvann.
Jag har lovat honom att så länge som jag lever, så länge finns också han ❤

Hösten är här och jag gillar hösten!

~ Carita Liljendahl ~ 8 kommentarer

Vi har två bastioner i Lovisa, eller egentligen fler om man räknar med fästningsön Svartholm. Men Bastion Rosen (på bilden) och Bastion Ungern finns i mina barndomskvarter. Här finns mycket kvar att restaurera, och jag vet inte om det finns någon projektplan för det hela, men det viktigaste har kanske genom åren gjorts för att allt inte ska rasa samman.

Bastion Ungern som ligger ett stenkast ifrån är i bra skick.

Ja, hösten är här sedan en tid tillbaka och hur kan det komma sig att jag plötsligt gillar den och inte ens räds kommande vinter?

Jag tror att jag känner mig tryggare nu i en mindre bostad som ligger i mitten av huset, och jag har lite lättare att hålla det varmt här. Den stora plåtugnen i köket är inte lika vacker som en kakelugn, men mycket mer praktisk och den egenskapen vinner! Jag kan elda den i timmar då det blir bister kyla utomhus, och jag behöver inte vara rädd för att kaklet ska spricka.

Allt det som jag våndades över i augusti och september, hur få in veden… hur orka med flytten… det är nu förbi och jag klarade det! Så jag trivs, jag är nöjd.

Det var marknad på torget och härligt vimmel med många försäljare och många kunder. Vill du förstora någon av bilderna? Högerklicka och välja ”öppna i ny flik”. Då kan du se kransen jag köpte. Den som ligger andra från vänster högst uppe på trägallret. Den som har ”bär” i orange och är som en böjd båge.

Sedan var lyckan helt gjord då jag såg att S-Market hade Anthon Berg, choklad och marsipan, till salu. En enda sort dock, men bättre än ingenting. Begriper inte att de annars sällan finns till salu nån annanstans än på fartygen som går till Sverige och Estland.

Skrivlusten har också infunnit sig.
Författare brukar väl i allmänhet vara rätt förtegna om sina pågående projekt, men igår skrev jag 10 000 tecken på Adrian IV.

Han är ju med överallt nu så om ni kommer på mig att jag går och ”pratar för mig själv” så är jag bara ”den där konstiga vuxna som har en osynlig kompis”. Det var Adrian som kom på lösningen till upphängningen av kransen hemma hos mig, så kom inte och säg att han inte finns! 😂

Frågan i tacksamhetskalendern den 15 oktober.

Vilket minne skulle du med glädje återuppleva?

Oj så svårt att bara välja ett. Men kanske ändå de gånger då Lovisa Tor avancerade till innebandyligan i 2001 och 2010. Sådana minnen 💙💛

Och så var det det här med Adrian…

~ Carita Liljendahl ~ 6 kommentarer

… som är huvudpersonen i mina tre böcker. Det finns kort info om böckerna här och vill ni veta mer går det förstås att googla.

Förklaring till bildvalet kommer lite längre ner.

Adrian Debutsky har nu envetet gett sig till känna. I mina tankar och i mina drömmar. Jag kommer på mig själv att prata med honom. Han är närvarande i mitt liv mest hela tiden nu.

Det här är något som kanske känns konstigt för den som aldrig haft fiktiva personer i sitt liv. Som inte skrivit noveller eller romaner, eller som annars inte fantiserat om personer som inte finns 😀

Men författare vet att det här så här som det funkar. Personerna pockar på vår uppmärksamhet. Sedan gör de också ofta själva hur de vill. Jag har tänkt och tyckt att Adrian ska göra si och så, men alltid ”lyder” han inte mig 😀

Det finns redan en halv story klar till en fjärde bok i mitt huvud.

Så varför börjar jag inte skriva då?
Jo, jag ska faktiskt börja den här hösten. När boken blir klar vet jag däremot inte.

Och så till bilderna!

Jag sitter och ser på programmet ”Spårlöst försvunnen” i SVT2 och plötsligt ser jag Adrian! Hur i hela fridens namn är det möjligt? Jag som alltid har tänkt att jag vet hur han ser ut, men jag kan inte teckna ett porträtt av honom. Och så har jag liksom förlikat mig med tanken att det finns ingen i hela världen som ens lite skulle påminna om den Adrian jag har skapat.

Men så dyker Kristian Bech upp.

AI Overview säger så här om honom:

Kristian Bech (född 9 december 1975) är en välkänd dansk tv-profil, journalist och föreläsare som har blivit mycket populär för sina dokumentärer om försvunna personer.
Innan han började arbeta med tv arbetade han i tolv år inom den danska polisen som polisassistent, utredare och slutligen som en del av Rigspolitiets hemliga övervakningsenhet.

Till dig som har läst mina böcker, och eventuellt bildat dig en annan uppfattning om hur Adrian ser ut, kan jag bara säga förlåt 🙂 Hoppas du kan hålla kvar den bilden du har skapat av honom, fastän det är så här han ser ut.

Och skulle mina böcker någon gång filmatiseras vet jag ju vem jag vill ha i huvudrollen.
Men jag har inte frågat Kristian Bech.
Och jag vet också att produktionsbolag struntar i vad författaren anser då de väljer sina skådespelare.

Men drömma och fantisera, det får man göra 🙂

Kreativiteten kommer långsamt tillbaka

~ Carita Liljendahl ~ 14 kommentarer

Mina teckningar är naivistiska. Jag kommer inte att försöka sälja dem eftersom jag ibland ritar Muminliknande figurer. Men att bara teckna för sig själv och sedan skriva texter till, texter som är min personliga humor, med ordlekar och sånt, det är säkert ok.

Jag har ju varit så pass förföljd under åren då jag bloggat, att jag därför blivit helt överdrivet försiktig. Jag har omkring 10 000 läsare i månaden, men alla ger sig inte till känna med kommentarer. Det har ändå funnits tider då jag tvingats förklara för bland annat chefer vad jag menat med det jag skrivit, eftersom någon nagelfarit mina texter och känt sig träffade eller fel behandlade.

Egentligen är ju allt sånt här löjligt. Med tanke på vad människor tillåts skriva på sociala medier i dag, utan att bli tillrättavisade och ifrågasatta. Men den lilla staden och mitt ”kändisskap” här har bidragit till en del konsekvenser och krav. Tänk efter, vad skriver du och om vem, hur kan det tolkas… osv.

Jag känner ändå nu då jag återfått mer frihet genom att bara vara en frilansare bland många andra, utan chefsmantel över axlarna – att jag kanske åter kan börja skriva vad jag vill och rita vad jag vill. Sätta färg med färgpennor på mina teckningar, skriva noveller, böcker, vad som helst!

För länge sedan fick jag idén om att skriva ”Lilla kukboken” istället för ”Lilla kokboken”. Det fanns så många roliga historier om en snopp som tänkte och sa olika saker och jag såg alla teckningar av den framför mig. Det här skulle inte vara något sexistiskt, inte ens erotiskt i någon upphetsande grad, utan mer något som vilken vuxen som helst kunde skratta lite igenkännande åt.

Jag tänker ofta även på att skriva min fjärde roman. Adrian Debutsky finns kvar i mitt liv, vi umgås dagligen.

Någon gång i framtiden kommer också mina memoarer, en bok som handlar om mitt liv, hoppas jag. Livet har ju varit, och är faktiskt även just nu, mycket spännande. Fullt av människomöten. Möten jag alltid kommer att behandla respektfullt ❤

Sensommarvärme och bokutmaning

~ Carita Liljendahl ~ 10 kommentarer

Jag njuter av sensommarvärmen. Den får hålla på hur länge som helst. Jag sätter ofta tummen upp för olika värmerelaterade inlägg på Facebook. Ser att det också finns de som inte gillar värmen, och de som kopplar ihop den med klimatförändringarna. Alla har vi rätt till våra åsikter.

På restaurang Saltbodans terrass värmde solen fram till nästan klockan sju på kvällen. Jag var där med AB och T och vi delade på en flaska mousserat.

Jag åt Abborfors konjakslax med smetana på toast och rödlök. Det var SÅ gott! Prisvärd förrätt som kostade nio euro, och jag orkade faktiskt inte äta allt för där var tre rejäla stora laxbitar.

Dagens utmaning hos Åke, Hoppa på tåget, har temat Bok i bagaget. Vi kan till exempel välja att peka på en bok i en bokhylla och berätta hur det fjärde stycket i boken börjar.

Jag äger ingen bokhylla men har kvar några av de böcker jag skrivit själv, och sedan en liten låda med böcker som jag håller på att läsa.

Valde ”Skuggor av svek”, min tredje bok i serien om Adrian Debutsky. Och gjorde såsom Åke, tog en bild av kapitel fyra, så är jag inte tvungen att skriva ner allt själv här 😀

Dagens WP fråga och min nya vän

~ Carita Liljendahl ~ 10 kommentarer
Dagligt skrivförslag
Om du kunde vara en karaktär från en bok eller film, vem skulle du vara? Varför?
Visa alla svar

Man får vara kreativ på olika sätt då benet sätter stopp för ett rörligt liv. Jag säger som bloggvännen Nicki, som på Facebook nyligen skrev att hon mest fotat prylar hemma då hon inte kunnat röra sig utomhus så mycket.

Således, svar på dagens WordPressfråga: Jag skulle utan vidare vilja vara Adrian Debutsky, huvudpersonen i mina böcker. Jag är ju honom på sätt och vis från och till, för han lever inne i mitt huvud. Men att på riktigt kunna vara en lång och attraktiv man, det skulle vara kul! Och varför? För att känna vad som rör sig inne i hans huvud, få göra hans jobb och få vara en gentleman.

Nutida mackapärer för trådlösa anslutningar, supersnabb uppkoppling osv. De kan se ut så här som min AX3000 Deco X50, Whole Home Mesh Wi-Fi 6. Bra att den var vit och dekorativ – inte rosa 😱🤣 Då hade jag nog bett om en annan färg.

Den här installerades i fredags. Med hjälp av lokala telefonandelslagets tjänstvilliga personal gick det undan på en halvtimme, och min vardag, mitt jobb, var åter säkrade.

Bloggvännen BP brukar ibland skriva om sina mackapärer, och en del namnger hon, som en infravärmare på balkongen, tror den heter Conny 🙂 Här finns en grunka hon gillade men inte ändå köpte.

Min nya vän heter kort och gott Deco.

Banditost, en nyckelring och författartankar

~ Carita Liljendahl ~ 14 kommentarer

Jag har olika kategorier här på min blogg och den här bilden kommer in under Hur galet som helst. Jag tycker att brieostskivan ser ut som en maskerad bandit. Två kisande ögon och en antydning till mun.

Utmaningen Hoppa på tåget har jag också denna vecka svårt att hitta bild till. Men Karin skriver så roligt där om ett minne från hennes barndom då hon bönade och bad om Fazers choklad 😀

BÖNA är alltså ordet och jag har inga bönor här hemma. Jag tycker inte heller att jag själv är en BÖNA. Det ordet används väl oftare för yngre kvinnor och damer.

Genom åren har jag besökt olika Hard Rock Cafén och från Amsterdam och Sevilla köpte jag nyckelringar. Jag har också varit i Köpenhamns café, men minns inte om jag köpte något därifrån. Även Reykjavik som stad har jag besökt, men inte HR-caféet där. Så när väninnan Marina var på Island frågade jag, men jag BÖNADE inte och bad, om hon kunde leverera en nyckelring därifrån, och det kunde hon ❤

Australien slog ut Finland i Davis Cup i tennis igår, men vi är ändå en av de fyra bästa länderna i världen i tennis i år, och hur fint känns inte det?

I dag har jag också överfört allt material från sajten debutsky.fi, som handlar om mina böcker, till en mapp på skrivbordet här hemma. Webmastern som skött sidan ska sluta med den verksamheten, och jag får se vad jag gör med mitt material i framtiden.

Jag vill ju fortfarande skriva minst en bok, kanske fler. Så många minnen väcktes till liv då jag läste gamla recensioner av mina böcker och läsares åsikter… inspiration till en fjärde bok om Adrian Debutsky finns och han har varit en del av mitt liv under tiotals år, så jag tror att han stannar hos mig så länge jag lever.

Grattis Adrian!

~ Carita Liljendahl ~ 11 kommentarer

Jag har skött azalean efter konstens alla regler och den belönar mig med riklig blomning.

Min romankaraktär Adrian Debutsky har namnsdag i dag. Han finns hela tiden i mitt liv, hur konstigt det än kan låta för andra att fiktiva personer gör det.
Är det inte bara barn som har låtsaskompisar? 😀
Jag är väl då en vuxen med barnasinnet i behåll, och förmågan att fantisera har inte heller försvunnit.

Däremot har jag just nu ett så krävande jobb att tiden för att skriva en fjärde bok om honom inte finns 😦
Dag ut och dag in redigerar jag texter eller skriver artiklar själv. Att skriva böcker kräver ett annat lugn, eller till exempel att jag är tjänstledig. Det var jag i perioder då jag skrev mina tre relationsromaner om honom.

Att ta ledigt två, tre månader som privatföretagare känns inte ekonomiskt möjligt. Men… vi får se. Idéer till olika böcker finns!

Välkommen åter? Adrians funderingar.

~ Carita Liljendahl ~ 22 kommentarer

I morse hittade jag den här lappen, ett kvitto från apoteket, på bordet vid teven.
För den oinvigde bör kanske sägas att Adrian är huvudpersonen i de tre böcker jag skrivit. Han finns således hela tiden i mitt liv.

Det kan låta knäppt, men vi för dagliga diskussioner 😀 Jag kunde förstås lite oftare skriva om dem.

Välkommen åter? Varför det?

– Varför vill dom att vi ska återvända till apoteket, frågar han. Vill dom att vi ska vara sjuka hela tiden? Det finns en hel del jag skulle vilja säga om läkemedelsindustrin.

– Äh, det är väl bara en fras. Och en ganska vänlig sådan?

– Jag hatar tomma fraser, fortsätter Adrian. Och allt jävla small talk man förväntas ägna sig åt.

Eftersom jag fick en allergisk reaktion efter kirurgtejpet som jag skulle ha på bröstet två dygn efter biopsin (då provbiten togs), kanske jag är tvungen att återvända till apoteket. Om inte Bepanthensalvan hjälper behöver jag eventuellt kortisonsalva? Och då vill jag ju känna mig välkommen på apoteket.

Adrian tycker det kunde stå ”Tack för besöket. Hoppas ni snart mår bättre!” på kvittot 😀

Våtservetter och ostbågar

~ Carita Liljendahl ~ 14 kommentarer

Adrian har varit hos mig… och det märks. En massa tokiga tankar och repliker snurrar runt i mitt huvud. Han pressar också på och förser mig med idéer till den fjärde boken.

För er som inte följt min blogg så länge måste jag kanske ge en kort förklaring. Adrian är huvudpersonen i de tre böcker jag skrivit sedan 2007. Alltså är han en fiktiv person, men för mig finns han i allra högsta grad.

Vi pratar rätt mycket med varandra. Jag kan förstå att det här är ett beteende som ter sig konstigt för människor som inte har livlig fantasi eller som inte har skrivit romaner.

Lyckligtvis är det både vettiga och roliga saker han säger, annars vete fåglarna vad jag skulle göra med honom 🙂 För det går inte längre att skapa om honom. Han är vad han är efter alla år.

Något jag inte köper varje dag.
Något jag inte köper varje dag.

I dag hämtade vi min cykel från lokala sportaffären där den varit på vårservice. På väg mot affären var jag tvungen att mumla för mig själv ”våtservetter, ostbågar” upprepade gånger eftersom det inte är sådant jag köper alla dagar.

Adrian hörde ju det där och visste också att jag kände mig lite vinglig på cykeln då jag inte åkt den på flera månader.

– Så när ambulansförarna lyckas väcka dig när du ramlat och slagit skallen har dom nåt att fundera på då dom får svar på frågan om hur du mår. Våtservetter och ostbågar.