… på bekanta och Lovisabor i allmänhet nu.
Ska på kyrkokonsert i kväll, med en bekant, men det är en han – och sådant brukar ju alltid väcka uppmärksamhet i en liten stad 🙂
En frånskild kvinna och sedan en man som alla inte känner… spännande?
Och hade inte den där Carita egentligen träffat en annan, eller vad är det hon antyder på bloggen?
Hahahaaa… myror i huvet på människor är lite roligt att skapa.
Åt lunch med en ”gammal” skolkompis i dag. Oj oj, så mycket vi hade att avhandla på kort tid. Det får nog bli en ny träff en annan gång, kära Martina ❤ Vi hann ju bara med en bråkdel av allt.
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 
Man kan verkligen inte tänka på vad andra tänker om en, det är ju vårt liv, inte deras! kram! ❤
Precis så är det Camilla, våra liv och ingen annans! Kramar till dig ❤
Du kan inte ana hur blickarna kändes i Lovisa kyrka på konsert 13 juni 2010… Och många sångare kände ju mitt sällskap… Ingen frågade, som brukligt är, utom en, en kollega. Nån dag efteråt. Samma öde till dig, ikväll och senare… Om det nu är så…
Hahaaa… visst är det roligt Märtha. Jag tror att inte så många frågar nu heller fastän där var över hundra i kyrkan och vi kom in bland de sista så många så oss nog…
men som sagt, han är bara en bekant som ville ha sällskap på konserten.
Var är myrorna? Jag ser bara en kycklingmacka, men den var nog godare, haha 😉
Ja, nu är du plötsligt lite strängt upptagen, men vad roligt för dig, håller tummarna 😉
Kram och ha en fin kväll, Gerd ❤
Ja, jag fattar inte riktigt hur det här gått till men jag rider på vågen medan den finns.
Vem vet när de förliga vindarna tar slut?
Kram!
Oj Oj Oj!!!! VAd du sätter igång 😀
Jo, man kan ju inte alltid bry sig om vad andra tänker i en liten stad… 🙂
Just så! Jag var i dag på kaffe o stötte på en småkusin (man). Nästan harmade att ingen bekant såg! Så skulle de ha fått nåt att prata om. Som i somras. Blev frågad vem den främmande mannen var som jag dansat med. Heh, den främmande mannen var min son!!
Visst är det roligt när människor är engagerade och nyfikna 😉
Kan inte hålla mig från att berätta en annan kort historia: jag behövde av nån anledning övernatta i en mindre tätort i svenskfinland, där en av mina galna studiekamrater bodde. Valet föll på hans lilla enrummare, han flyttade för den goda sakens skull på golvet. Vi beslöt oss för en ”krogrunda” på alla två krogar (hände på 70-talet), spelade småkära och pratade, drack mycket lite, men vi var så fyllda av vårt spel att det säkert gav synliga promiller. Vilka rykten som spreds.. Vi hade ännu roligare efteråt!
Härligt! Precis så här ska det gå till!