… delat bördan med någon och berättat hur ont det gjorde att bli lurad av den jag älskade och sedan lämnad.
Tänk om jag bara hade bitit ihop, sopat känslorna under mattan och försökt låtsas att allt var bra.
Hur ensam och misslyckad hade jag då inte känt mig i dag?
Ingen skulle ju ha förstått hur förkrossad jag var, att jag de tre första veckorna varken kunde äta eller sova, att jag trodde jag aldrig skulle bli glad igen…
Jag hade inte fått något stöd eftersom alla bara hade trott att allt var bra och att jag var stark som klarade skilsmässan med ett leende på läpparna.
För att hjälpa mig själv började jag skriva om mina känslor på bloggen.
Med facit på hand vet jag att jag med min öppenhet också hjälper andra.
Många har tagit kontakt och sagt att de upplevt samma sak men inte klarat av att tala öppet om det, än mindre att sätta ord på sina känslor.
Otaliga timmar av diskussioner med nära och kära, med vänner och bekanta och med världens finaste terapeut har det också blivit.
Utan er alla skulle jag inte ha de krafter som jag har i dag.
Många önskar att jag ska fortsätta blogga och vara hundra procent mig själv – eftersom det hjälper mig. Därför lovar jag göra det.
Jag ser ju hur många som läser det jag skriver. Responsen på förra inlägget var enormt. I morse hade inlägget haft över 1200 visningar.
Jag har fått kramar och vänliga, peppande kommentarer också på Facebook.
Hittills har det bara kommit en lite bitsk kommentar här på bloggen. Signaturen Isa kallar mig bland annat skenhelig och Heliga Carita.
Om det kommer fler sura kommentarer och påhopp får jag se vad jag gör med dem, speciellt om de är så pass anonyma som Isas var.
Jag vill ju publicera alla kommentarer så att de som skriver surt inte tror att jag inte vågar. Men om det är mycket elaka kanske jag bara sparar dem och publicerar utvalda bitar i ett separat nytt inlägg längre fram 🙂
Men skriv inget elakt om min ex-make och hans nya kärlek eller om mina vänner! Sådana kommentarer har inte kommit sedan förra sommaren men börjar de åter droppa in så håller jag dem helt för mig själv.
Jag fortsätter vara mig själv här. För de som känner mig, de känner mig – de som av någon orsak hatar mig känner mig inte.
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 
Jag läser din blogg nästan varje dag och hoppas att du fortsätter att vara den du är, öppen och ärlig, det är inte många av dom i den annars så ”perfekta hemmet/förhållandet” bloggvärlden. Du är stark Carita, en riktig krigare, fortsätt så. Helt riktigt att avslöja nät-trollen som borde sopa framför egen dörr först innan dom dikterar hur andra ska leva/göra/skriva
Kramar, Kia
Tack Kia för din kommentar!
Inte lätt att komma åt nättrollen men ip-adressen säger ändå en del.
Ska fortsätta ”kriga” och är mycket tacksam för alla läsare och för alla som kommenterar.
Kram ❤
Att förnedra, håna eller på annat sätt spy galla över någon på dennes blogg är väldigt lågt, tycker jag. Gör man det dessutom anonymt så är man nog inte vuxen att stå för det man gör…. Du är modig som berättar och står för det du tycker!
Jag fortsätter att läsa hos dig, var så säker!
Tack för ditt stöd! Du har rätt, jag tycker också att anonymitet är något lågt, tecken på illamående hos den som kommenterar.
Vad folk stör sig. Ganska så ynkligt, men säger mer om de själva än mest.
Kram Carita!
Precis så här försöker jag också se på det, fast det är klart att elaka kommentarer gör ont (vilket är skribentens avsikt, annars skulle hon ju inte skriva så där).
Kram fina du!
Det är väl inte fel att publicera även negativa kommentarer men direkta påhopp förtjänar bara att hamna i papperskorgen tycker jag.
Kommer att besöka din blogg mer sporadiskt ett tag men jag kommer tillbaka.
Ja, det beror ju på vad de negativa kommentarerna handlar om, som du säger – direkta påhopp hör inte hemma någonstans.
Hittade just hit, läste detta och nickade, och nickade osv… 😉
Fortsätter att läsa mera.
Trevligt att du tittade in och fann något att läsa.
Det senaste året har ganska många inlägg handlat om min skilsmässa, hur jag tänkt och känt, hur jag kommit vidare, åter fallit men också rest mig igen.
Gensvaret har varit stort, det är många som känner lika, som upplevt liknande saker, men som inte vågat skriva om dem eller som inte haft förmågan att sätta känslorna på pränt.
Kan jag hjälpa ens enda människa att gå vidare, att känna sig förstådd – då behövs min blogg 🙂
Mycket har hänt på ett år – så klart att blogginläggen blivit gladare med tiden.
Kram!
Känner ju precis igen behovet av bearbetning. När jag skilde mig var inte nätet så stort, men jag gick in på dåtidens Newsgroups. O så skrev jag dagbok.
Det är enormt värdefullt att kunna dela med sig på det sätt som nu går.
PS: Nya maken hittade jag på nätet, vi var lite pionjärer… 😉
Vad roligt att du hittade en ny man via nätet!
Jag är också med på två dejtingsajter, men sätter inte ner så väldigt mycket energi på dem. Där kan finnas guldkorn bland männen, men rätt många är bara ute efter äventyr.
Det FÅR man ju vara 🙂 … men med allt för många sådana orkar inte jag.
Jag litar på att allt ordnar sig för mig på något vis. Att det finns en mening med allt. Och att det finns någon där ute i världen som kan älska mig precis sådan som jag är.