Det var ett tag sedan jag skrev senaste inlägget i den är serien, nämligen i slutet av april.
Har inte riktigt något nytt och rafflande att komma med. Alltså ingen ny dejt på G. Och även om jag skulle ha det skriver jag inte ut det här på bloggen. Bara så att potentiella kandidater vet det och inte behöver vara skraja 😉
För det är just det jag har märkt att många är.
Det är svårt att bildsätta de här inläggen så jag låter den här stå för de anonyma ansiktena. Det finns massor av människor där ute på sajterna som inte vågar visa bilder av sig själva. Många väljer att ha så kallade VIP-bilder som de visar först då du bett om att få se dem, eller då de själva bestämt sig för att de litar på dig och kan visa vem de är.
Så långt kan jag ännu förstå anonymiteten. Om den bygger på att man vill skydda sig själv. Samtidigt vet jag inte riktigt vad jag tycker om en person som inte vågar stå för vem hen är.
Tankarna kommer osökt. Är personen gift och bara ut efter ett äventyr bakom ryggen på sin äkta hälft? Eller skäms personen för sitt utseende?
Men då det finns personer på nätet med hemort Lovisa som via meddelandefunktionen skriver till mig Hej Carita, och sedan lägger in ett smilmärke – men som inte vågar ge sig till känna, då tycker jag faktiskt det både är fegt och skumt 🙂
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 
Vet inte om jag håller med dig där. Alla är vi olika. Å på dejtingsajter är det väl ännu mera viktigt att inte lägga upp en bild. Ska man verkligen skylta med att man söker efter en partner så att alla ser det och kan skvallra om det. Nej, jag tycker just där är anonymiteten ännu viktigare. Man ger sig till känna först när man är säker på att ”du” är den rätta. Å det ska man göra irl – inte på nätet.
Nå, vi tänker olika 🙂 Jag kräver inga helkroppsbilder utan en helt vanlig bild av ansiktet. Då jag vågar visa mig själv och stå för det jag skriver, säger och gör (man presenterar sig ju också kort) vill jag att den jag ska lära mig känna gör likadant. Att personen är så pass modig.
Och INNAN jag träffar personen irl vill jag verkligen veta hur han ser ut 🙂
Ungefär som om folk på krogen skulle ha en påse över huvudet 😀
Ja, det var en bra liknelse 🙂
Jag har fö min nya blogg här mittlivsomfemtio
https://mittlivsomfemtio.wordpress.com/
Tack för adressen – ska titta in! Kram!
Härligt och djupt tänkt detta med din liknelse ”Ansiktslösa”. Det är nog inte lätt att dejta nu för man har hört så mycket vad gäller nätdejting. Förr hade dom kontaktannonser i tidningar 😉 det har hänt mycket sen dess
Ha det bra
Ja, mycket har hänt sedan kontaktannonsernas tider – men de finns ju nog kvar ännu, de också 🙂
Det finns både fördelar och nackdelar med nätdejtingen, som med så mycket annat i vår moderna värld.
Kram!
Blir du inte nyfiken på vem det är 😀
Jo, absolut – men då personen inte ger sig till känna säger det ju en del om honom också 🙂
Jo… Visserligen 😀
Men jag skulle vara nyfiken iaf 😀
Ja, och jag är ju det – och frågade också vem han är men något svar har inte kommit 🙂
Jag hittade en liten box med brev som en släkting lämnat efter sig. Han dog när han var 96 och blev aldrig gift. I boxen fanns flera brev som han fick när han satte in en kontaktannons. Det är nog ingen skillnad nu. Det är bara tekniken som är annorlund tror jag.
Men oj vad intressant att få ta del av de där breven. Nog är det ju ändå något speciellt med handskrivna brev som man fick vänta på, nu är ju det mesta bara ett knapptryck borta.
Carita, jag är lite kluven till det där.
Jag är väldigt anonym och vill vara det ( i alla fall här inne och på Insta ) MEN jag antar att om jag var på en dejtingsida så måste man ju förr eller senare visa nyllet!
Eller hur!
Om jag kände förtroende och litade på någon, skulle jag visa min bild och då räkna med att den andra också visade sig!
Visst bygger det på förtroende.
Nyllet vågar jag visa och antar att många går in av nyfikenhet på sajterna och kanske sedan fnissar lite… ”aj, HON är där” – men det bjuder jag på i så fall.
Och litar på att allt ordnar sig, att det finns nån där ute som tycker jag är fin på riktigt.