År: 2015

I´m so happy…

~ Carita Liljendahl ~ 16 kommentarer

Hur kan jag skriva det en dag då Tor förlorat mot jumbon i division ett?
Jo, för att innebandy inte är hela livet. Kanske halva i och för sig 😉 … men det kommer nya matcher. Och vill vi se positivt på det här, så kanske ett lag som är bättre i tabellen måste få sig en smäll för att förstå att det inte räcker med att spela bara 25 minuter och leda med 3-0. Hela matchen är nämligen 60 minuter lång. Slutligen blev det förlust med siffrorna 6-7.

Tors Andreas Hietala och tränaren Sebastian Freudenthal tillsammans med motståndarnas tränare och bästa spelare på presskonferensen efter matchen.
Tors Andreas Hietala och tränaren Sebastian Freudenthal tillsammans med motståndarnas tränare och bästa spelare på presskonferensen efter matchen.

En av dagens höjdpunkter inträffade innan matchen ens börjat, innan Tors tre mål hade pangats in.
Väninnan Marinas dotter Anne hade kommit på besök från Kensington i Storbritannien där hon bor, och vi sågs på matchen. Vi hade SÅ kul, många gemensamma nämnare 🙂 Att matchen slutade som den gjorde förstörde inte vår kväll.
Och vet ni vad hon hade med sig som gåva till mig?
Aaaah! En plansch som delades ut bara på en viss biograf i London då det var världspremiär av Spectre där.

Ett fint tillskott i min Bond-samling.
Ett fint tillskott i min Bond-samling.

Lycklig ägare till den här, och lycklig av många andra anledningar också just nu.
Livet är här och nu. Om morgondagen vet vi inget. Jag tar inte lyckan jag känner för given. Jag är bara så glad för att den får mig att le precis hela tiden just nu ❤

 

Tiden tickar

~ Carita Liljendahl ~ 15 kommentarer
Tiden ska vara vår vän.
Tiden ska vara vår vän.

Ibland tycker vi den går oerhört långsamt. Speciellt då vi otåligt väntar på något spännande eller roligt. Jag har förmånen att befinna mig i den situationen just nu ❤

På innebandymatcher går tiden jäkla fort om favoritlaget ligger under, eller om gästerna har en spelare utvisad. Samma sekunder sniglar sig fram om vi sitter utvisade eller om vi leder matchen med bara ett eller två mål.

Varje sekund i sig är unik. Därför ska tiden vara vår vän, inte vår fiende. Vi får inte sekunderna, minuterna, timmarna eller dagarna som gått tillbaka.
Förhoppningsvis har vi en lång räcka av samma vara framför oss. Men om det är så, det kan vi aldrig veta.

Bäst är därför att leva i nuet.
Också varje andetag och hjärtslag är unikt.
Låter det som om någon går en kurs i mindfulness? 🙂

Saker och ting är som de är

~ Carita Liljendahl ~ 10 kommentarer

Tänk att sju små enkla ord kan utgöra en så stor visdom.
Och nu säger jag det varken med ironi eller sarkasm.
Men det är kursen i mindfulness som har gjort att jag på något vidunderligt sätt känner mig kolugn i nästan alla situationer.

Närbild av en ljuslykta får funka som illustration.
Närbild av en ljuslykta får funka som illustration.

Då människan inser att hon inte behöver, kan eller ska styra över allt utan bara låter saker vara som de är.
Då hon förstår att hon duger som hon är och bör få bli älskad sådan som är, och då hon slutar anstränga sig. Bara låter allt vara – för att saker och ting ändå är som de är.

Det är då som det händer.

Mårran och annat mystiskt

~ Carita Liljendahl ~ 20 kommentarer
God morgon, sa Mårran.
God morgon, sa Mårran.

I morse när jag steg in i köket hälsade Mårran mig välkommen. Bilden jag länkat till är från Wikipedia och där kan man läsa att Mårran är en litterär figur i Tove Janssons romaner om Mumintrollen, introducerad 1948 i boken Trollkarlens hatt. Mårran är en stor, kall, spöklik och skrämmande gestalt. Hennes anletsdrag består av två små, stirrande ögon, en stor näsa och en mun som visar tänderna i ett streck. Ursprungligen var hon färglös men har enligt den japanska tecknade TV-serien en mörklila nyans på kroppen.

Nog ser ni väl också henne på mitt fönster?

Mera konstigt hände då jag kom hem från jobbet. Utifrån såg det ut som om lampan i mitt sovrum lyste. Jag var säker på att jag hade släckt alla lampor där innan jag gick.

Halva lägenheten badade i kvällssolen.
Halva lägenheten badade i kvällssolen.

Men det mesta mystiska har sin förklaring. Det var solen som höll på att gå ner i väst, men här ligger den ännu ovanför hustak och trädtoppar. Jag bor på tredje våningen och har en genomgångslägenhet. Därför såg det ut som om en lampa lyste hemma hos mig 🙂

I dag skrev jag också första inlägget på nästan ett år på min arbetsblogg. I samband med tidningsförnyelsen i januari 2015 lades en del gamla bloggar på is, men nu har min återuppstått. Jag skriver jobbrelaterat där och privat här. Hoppas du vill läsa både och!

Fina fönster, del 99

~ Carita Liljendahl ~ 12 kommentarer

Aj aj… snart ska jag publicera fönster nummer 100!
Det känns både spännande och lite krävande.
Ska det vara ett extra fint fönster? Och hur ser ett sådant ut?
Antonia har också önskat att jag ska göra något slags collage av de fönster jag tycker är finast genom tiderna – kanske fem eller tio av dem. Få se om jag får det gjort! Finns vissa förväntningar 😉

Fönster på Biskopsgatan i Borgå.
Fönster på Biskopsgatan i Borgå.

Alla fönster i min serie är kanske inte de vackraste. Men vi människor vill ju inte heller bli placerade i fack eller bedömda enligt utseende. Alla har vi våra skavanker. Med lite målning (smink, makeup) kan vi fixas för stunden – och det är väl vad som kunde behövas här. Men annars gillar jag snickarglädjen!

Sampel av bilder…

~ Carita Liljendahl ~ 32 kommentarer

… som av olika anledningar inte publicerats, men ändå sparats i mappen ”Bloggbilder”. Känns lite synd att inte publicera dem alls, så en del av dem matar jag ut nu, utan att de har ett samband med varandra. Resten får komma en annan dag.

Jag har nämligen tänkt bli ännu mer prestigelös än tidigare.
Min blogg har aldrig varit nischad och kommer så icke heller att bli (låter nästan som en text ur Bibeln)… och jag ska bli allt snällare mot mig själv. Således ska jag visa fler bilder på mig själv, utan att tänka att jag inte är vacker nog.

Minne från Tallinnresan i augusti :-) Bästa pizzan vi hade ätit på länge väninnan och jag.
Minne från Tallinnresan i augusti 🙂 Bästa pizzorna vi hade ätit på länge väninnan och jag.
En bild som också togs innan vi äntrade Tallinnbåten i Helsingfors i augusti. Men bilden hade likväl kunnat ha tagits i dag, vi har haft sol och värme, så november som det är.
En bild som också togs innan vi äntrade Tallinnbåten i Helsingfors i augusti. Men bilden hade likväl kunnat ha tagits i dag, vi har haft sol och värme, så november som det är.
Badrummet på hotellet i Tallinn.
Badrummet på hotellet i Tallinn.

Då vi reste förr med maken, som numera är ett ex, brukade vi fotografera alla rum i hotellen, även badrummen. Det var liksom kul att minnas hur det såg ut på alla de platser vi besökte. Bilderna finns med i våra album med pappersfotografier 🙂 Så det här är något jag fortfarande gör då jag reser.

Har fått bilder av mina läsare bland annat till skyltsöndag – jättekul med bidrag. Den visar jag om några dagar, på söndag förstås!

Och sist men inte minst för i dag – kom i håg att använda reflex i höstmörkret. Vill du vinna ett med Mumin-motiv? Delta i min tävling, instruktioner hittas på bloggens startsida!

Den vigulanta tanten

~ Carita Liljendahl ~ 36 kommentarer

Först måste jag kanske förklara ordet vigulant, vet inte om alla läsare i Sverige förstår vad jag menar annars. Det betyder helt enkelt att man är vig, åtminstone lite rörlig i lederna trots att man är 50+.

Sedan måste jag förklara bildvalet. Jag hade inte mod nog att fotografera den bil som hade parkerat intill min så att jag inte kom in i den från förarsidan. Därför valde jag att fotografera en del av en artikel i tidningen Året Runt som kom på posten i dag.

Bilden får duga som illustration för mina vida tankar.
Bilden får duga som illustration för mina vida tankar.

Det som hände i dag var att jag blev tvungen att gå in i bilen via högra framdörren. Föraren som hade parkerat till vänster om min bil hade nämligen kommit så nära att inte den smalaste av smala människor hade kunnat gå in via förardörren. På P-platsen fanns inga P-rutor, men den som parkerade intill mig kom EFTER mig till platsen och måste ha vetat i vilket trångmål jag försattes…

Men skam den som ger sig. Jag tänkte att det antagligen finns någon som iakttar mig från ett fönster. Någon som skrattar för sig själv, ser det som en gratis teaterföreställning då tanten ska in i bilen och prångla sig över växelspaken. Hahahaa… kanske hon sätter sig på den i misstag… hahahaa… och har NÅT kul den här veckan.

Jag fastnade inte på spaken men fick nog kramp i låret innan jag var på plats bakom ratten. Vilket jag dock inte med en enda min visade.
SÅ mycket av tonårstjejens fananamma fanns det i mig, så pass vigulant var jag, att jag kom bort från P-platsen. Och jag knyckte lite på nacken. Hoppades att den som hade gjort det omöjligt för mig att komma in i bilen såg hur jag klarade situationen, att den var just a piece of cake för mig.

Veckans höjdpunkt

~ Carita Liljendahl ~ 23 kommentarer

… var ju träffen med Daniel Craig ❤
Klart jag var glad för att jag fick sällskap av Marina på bio också.
Vi levde bägge med i filmen, då det var slagsmål var det vi som fick stryk. Och när det var helikopterjakter och bomber som detonerade kändes det som om hela biosalongen skakades i grundvalarna. Dagens ljudeffekter från effektiva högtalarsystem, ni vet.

Värst var några nålstick i den där klassiska stolen som Bond alltid av någon anledning hamnar i, fjättrad så han knappt kan röra sig. Men man vet ju att han klarar sig 🙂 Ändå slingrar man sig i bänken som en liten mask…

Här blir det ingen filmrecension. Jag skulle ändå bara avslöja för mycket av storyn. Och jag ids inte skriva hur mycket jag avgudar den där mannen… det skulle INGEN orka läsa.

Daniel ser lite blek ut och kollar ni noga ser ni en annan biobesökare avspeglas. Han vågade inte gå förbi mitt i fotosessionen :-)
Daniel ser lite blek ut och kollar ni noga ser ni en annan biobesökare avspeglas. Han vågade inte gå förbi mitt i fotosessionen 🙂 Han ser lite bister ut …

Jag var tvungen att beskära bilden lite. Tyckte jag var onödigt mycket lik biet Maja på planschen till barnfilmen. Inte för att jag är randig, men lika rund…

Har ju ändå lovat visa bilder på mig själv. Våga mer, skäms mindre – minns de kloka orden ”var inte för sträng mot dig själv”.

Kanske jag ser ”Spectre” i repris i natt. Vissa utvalda delar av filmen… ❤

Kärleksörten

~ Carita Liljendahl ~ 14 kommentarer

… är en tålig blomma. Nu är det november och jag kände att det var dags att klippa ner den ståtliga växten på balkongen. Jag tror den håller länge inomhus. Och resterna av växten kan stå kvar i krukan över vintern, de behöver inte ens täckas igen. Blir spännande att se på våren hur och om de artar sig så som blomsterkunniga vänner påstått.

De ljusare blommorna i den lilla vasen tog jag in för flera veckor sedan. De har fått rötter. De i röd nyans tog jag in i dag.
De ljusare blommorna i den lilla vasen tog jag in för flera veckor sedan. De har fått rötter. De i röd nyans tog jag in i dag.