Jag blev glad då jag i dag fick ett meddelande där en person skrev att jag är modig och energisk.
Men sedan började jag fundera över om det är en sådan bild jag ger av mig själv? Och jag undrar om den bilden är förljugen?
Jag är ju inte alls hela tiden tuff och orädd. Ofta känner jag mig vilsen och orolig. Stundvis har jag ångest för allt möjligt. Mitt dåliga självförtroende har präglat mycket av mitt liv, konflikträdslan likaså.
Jag kastar mig förvisso utan rädsla in i olika projekt, säger ”jo” och ”ja” oftare än ”nej”.
Men när det sedan gäller att leda en kurs eller hålla ett föredrag är jag jättenervös och tror att jorden ska rämna under mina fötter. Kan jag aldrig lära mig vad som är rätt och vad som inte passar mig? Överskattar jag min förmåga?
Jag vill bemöta alla vänligt, jag vill vara snäll, öppen och ärlig.
Därför skriver jag också min blogg såsom jag gör.
Jag tror för det mesta gott om alla och inser först då det är för sent att alla inte vill mig väl. Att vara beräknande, att spela en roll och hålla på med intriger – det passar inte mig.
Jag fortsätter envist gå de vägar jag vill och göra sådant jag tror på.
Kanske det är det som kallas mod?
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 
Att våga va sej själv och stå för sina åsikter krävs mod. Men också att va liten och svag och våga erkänna det är också modigt. Och att våga börja gå en ny väg, är inte också modigt?
Ja, det är det när jag tänker efter. Fastän jag tvekat, undrat om jag är galen. Men jag har lyssnat till mitt hjärta, och det kan väl ändå inte vara fel ❤
De modiga kan vara de mest rädda men de gör det ändå. 😍
Det blev nästan som ett ordspråk! Tack Antonia ❤
Det var så litet. 😍
Kram!
Gus då bra sagt, Antonia! Det ska jag lägga på minnet!
Jag ska nog också skriva upp det så att jag inte glömmer det. 🙂
Jag har redan glömt vad det var vi skulle komma ihåg.. och skrivit upp det verkar jag också ha glömt….
Så brukar det gå 😀
Kan det kanske vara så att du ser en gammal bild av dig själv? Att du förändrats senaste åren men att du fortfarande utgår från att du är det du är van vid att vara?
Jag tycker du verkar vara riktigt mycket människa, orädd, rolig, aktiv, reflekterande och stark.
Du kan ha rätt! Jag är så tacksam för alla kloka ord här.
Jag vill hitta tillbaka till mitt riktiga jag. Inte vara den försiktiga, hunsade, rädda… vet inte när jag blev sån…
Sånt smyger sig på. Nu kan du leva igen som den du är
Det är sant… man blir kuvad på något sätt utan att man märker det…
Nu känner jag att jag bit för bit åter blir mitt glada och öppna jag.
Finns inte så mycket att tillägga…jag gillar din blogg!!!
Tack för att du är en trogen bloggvän!
Jag gillar din blogg också, har gjort det länge 🙂
Säger som Nalle Puh; Det är ingen konst att vara modig om man inte är rädd.
Ja, Nalle Puh han har en massa klokord på lager! 🙂
Mod och energi har du absolut!
Tack! Blir så upplyft av alla fina kommentarer!
Jo. Som svar på din fråga i slutet. Du är dessutom några steg före dina fd arbetskamrater – om de inte har smidit planer i det totala tysta. Vilket de kanske har gjort. Att sluta själv och skapa egna arbetsuppgifter i stället för att vänta på uppsägning -det är mod det!
Tack Märtha! Jag har känt mig så vilsen många gånger, så rädd för att inte klara ekonomin osv.
Kanske någon av de andra smidit planer, jag gjorde ju det också i det tysta…
Håller helt med Chrisse. Det var riktigt bra sagt. Man är inte människa om man bara är modig och stark. Även den har sina svaga och ängsliga tider.
Så är det. Men kanske vi borde tala mer öppet om det också. Våga visa vår svaghet, inte bara bita ihop och hålla fasaden.
Jag tror nog det kallas mod, på din fråga. 😊
Kanske det är det – trots allt 🙂
Kram!
Ja, det är det. 😄
Jag håller helt med Maria..
Du ser en gammal bild av dig själv..
Men just det att du gör så mycket och engagerar dig i så mycket fast du känner dig som du gör inombords, det är just det som är så modigt.. Du sitter inte hemma och grubblar utan kastar dig ut i både det ena och det andra.. Det är MOD..
Kram!!
Tack Nicki! Det är så här jag måste försöka komma ihåg att se på saken, då jag känner mig som mest svag och nervös.
Första tiden efter skilsmässan ville jag knappt gå ut bland folk, men det är väl också helt naturligt.
I dag vågar jag mycket mer.
Skönt att höra tummen upp för dig Kram!!
Tack-kram!
Det låter som att du är modig tycker jag! Att vara modig är ju att göra saker TROTS att man är nervös, typ föreläsa även fast man tycker att det är jobbigt 😉
Ja, men det är ju så jobbigt att vara nervös och dallrig… 🙂
Hamnade min kommentar i skräpposten…? Provar nu utan bloggadressen….
Jag måste godkänna alla kommentarer manuellt – därför kan det dröja lite ibland 🙂
Visst är du det, kram Carita!
Kanske jag är det? 🙂
Fastän jag inte alltid känner mig så stark och modig.
Fortsätt som du är! Man kan vara både svag och ha ångest och samtidigt vara orädd och kasta sig in i nya situationer. Den som inte provar, stagnerar och utvecklas inte som människa. Jag tycker om det du skriver. Trevlig helg! Har varit dålig på att kommentera på grund av min hun dvalp och familjen.
Tack för ditt besök här! Jag har inte själv haft tid att läsa så många bloggar, eller kommentera där, nu då jag är mitt uppe i flyttruljansen.
Jag blir upplyft av det du skriver, för jag vill utvecklas som människa, hela tiden.