Får ta till en arkivbild nu.
Har haft fullt upp hela dagen, men inte hunnit fota något för bloggen.
Efter ett pressinfo följde ett möte som har med en föreningspublikation att göra. Sedan skrev jag tidningsartikeln.
Fick ett dödsbud i lördags och ett chockbesked i dag om en vän som blev allvarligt sjuk… Att skriva något om Finlands snöpliga förlust i hockeyn i går känns därför helt meningslöst.
Ja, man kan aldrig veta när ens sista stund är kommen. Samtidigt kan man ju inte leva med det i åtanke heller, att i morgon dör jag… eller jo, man kan leva så att man är snäll mot sina medmänniskor, för vi vet inte om vi ses i morgon. Men jag menade att vi inte ska leva i oro och skräck, eller bränna våra ljus i bägge ändarna.
Det är fortsatt kallt här, vi har inte fått snö men på andra håll i södra Finland har det snöat… tror att vi har typ +3 grader.
Siktar på att ha en lugnare dag i morgon. En dag med högt tempo och stress går an, men jag behöver vila också.
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 
❤ ❤ ❤
Ja, livet går ibland upp – ibland ner.
Kram!
Precis som det ska vara. 🤗
Så är det … man måste vila och låta både kropp och själ återhämta sig…
Aldrig roligt med tråkiga besked – beklagar både det tråkiga dödsbudet och din väns svåra sjukdom…
Kram
Jag har stilla undrat för mig själv varför jag känt mig lite låg några dagar, men klart att de här buden spelar in.
Skönt att få skriva lite om det här och att få empati från bloggvännerna – kram och tack ❤
Hoppas din vän får bli frisk och jag beklagar sorgen. Hoppas veckan fortsätter bättre…
Tack för dina varma tankar – mina finns stundvis hos vännen och hennes nära. Hoppas läget stabiliseras där och att tillfriskning sker.
Livet bjuder på en hel del, högt och lågt. Och det tas ingen hänsyn vad vi vill. Hoppas att du får lite vila och kan hämta dig från dystra saker.
Ja, visst är det så – livet tar och livet ger. Ibland undrar man vad det är för mening med allt, andra dagar känns livet bra!
Det undrar jag med. Ofta.
Beklagar hjärtat.
kramisar
Det var inte någon nära anhörig, men i en liten stad ”känner alla alla”. Så det var en bekant, en vän jag delade bland annat innebandyintresse med, som gick bort.
Och fastän någon varit länge sjuk blir det alltid ett slags chock och en tomhet efteråt.
Kram!