… är svår att utnämna bland alla mina vänner.
Vänner och kompisar är kanske inte heller riktigt samma sak.
Men min första kompis då jag var barn hette Eivor. Hon bodde i granngården och jag vill minnas att jag gick in dit och frågade hennes mamma om vi får leka tillsammans.
Någon av oss lärde den andra knyta skor. Vi satt i sandlådan som fanns på min familjs gård. Vi gungade bredvid varandra i en stor trägunga. Vi började gå tillsammans till skolan, och vi ses fortfarande då och då fastän avståndet mellan våra hem numera är närmare trettio mil. Då vi var barn var avståndet från min dörr till Eivors tjugo meter 🙂
En annan fin kompis sedan 53 år tillbaka är min första nalle ❤
Detta är en del av Orsakullans bloggutmaning.
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 
Nu när du skriver kommer jag ihåg granntjejen när jag var 6 år gammal. Anne Viinikka hette hon och det slår mig nu att vi pratade finska eller var det hon som pratade finska och jag svenska? Det har jag glömt
Men det hade du ändå inte glömt 🙂
Nu kom du ju ihåg det – kul!
Tack för ett uppvaknat minne från 1971 🙂
Varsågod 😀
Min älskade nalle, Margareta, finns inte mera. Jag minns inte när hon försvann, men det var väldigt länge sedan.
Kul att läsa om din allra bästa kompis och så roligt att ni ännu håller kontakten.
Kram, Ingrid
Kul att din nalle hette Margareta 🙂
Jag tycker att nallar är ”män” … hahaaa!
Ja, ju mer jag tänker på det, så är det värdefullt med en vän man känt i över femtio år.
Kram!
Jag håller med dig, så tycker jag nog också i dag, men då var det en hon.
Kram
🙂 ❤
Kul minnen. Jag h ar haft flera bästa kompisar. Det har varit i olika tider och orter. Allt utefter livets gång.
Som liten var vi tre lekkamrater. Dock var vi sällan alla tre ihop utan två och två. Och det skiftade.
Ha en fin tisdag!
Visst har man haft många kompisar, bästisar, genom åren.
Men för mig var Eivor den första riktiga och henne glömmer jag aldrig 🙂
Mina bästa vänner sedan barnsben, finns inte mer, inte någon av dem.
Svante
Men kanske kossorna och andra djur är dina kompisar nu?
Så är det kanske.
Svante
hmmm… jag har bara vaga minnen. Vi flyttade en hel del. Jag var inte så jätte vänskaplig av mig. Det är väl jag inte ens nu om jag tänker efter. Inte ens nallen blev en vän. Det känns kanske inte så bra om jag nu tänker efter, men jag tänker väl ganska litet å det hållet.
Men allt det här väcker ändå minnen och tankar hos dig – fint ❤
Du har säkert vänner, men vi kanske definierar allt sånt på olika sätt.
Kram – du är min fina bloggvän!
Nu blev jag rörd. Du ser gott hos människorna. Det tror jag är ganska sällsynt.
Tack! 😍
Jag försöker se det goda och det positiva i allt, för det FINNS där.
Sedan finns ju förstås alltid också ondska och elaka människor, men vi får kämpa emot dem så gott vi kan.
Kram min vän ❤
Vilket fint minne du har.
Kramar från oss
Ja, då jag tänkte att jag skulle välja EN kompis blev det ju livets första. Vi var fyra år då vi träffades Eivor och jag.
Den djupa vänskapen finns kvar ❤
Underbart att ha en barndomsvän kvar … min bästa vän från barndomen och min bästa vän från vuxen ålder är bägge borta – och jag saknar dem mycket. ♥
Det förstår jag att du gör.
Ju äldre vi blir, desto fler av vänner från barndomen försvinner.
Kram ❤