
Den här bilden hade jag ännu kvar i Muminkalendern från 2020. Den fanns på kalenderns baksida 🙂
Bilden är ju helt underbar. Mumintrollet far iväg lite sådär att han nog inte riktigt vet hur det hela ska sluta. Var backen SÅ hög och glidet SÅ gott?
Det är ju lite så här som livet är. Farten kan bli hög ibland och man vet inte hur det hela ska sluta. Man kan ju alltid slänga sig omkull innan man brakar in i en vägg. Jag ser det INTE som att livet är en nedförsbacke och att allt barkar åt fanders 😀
Nej, här bjuder livet och backen på lagom skräckblandad förtjusning.
Så härlig bild med fart och glädje.
Kram Anki o Minton
Och lite lagom spänning också 🙂
Skräckblandad förtjusning. Precis så minns jag känslan när jag åkte utför i Alperna för många år sedan. Det pirrade i magen För det mesta stod jag upp, men några rejäla vurpor minns jag också. Nu i efterhand kan jag skratta åt såväl farten som vurporna:-)
Jag lärde mig aldrig åka slalom, försökte några gånger men logiken räckte inte till för knäböj och vändningar 😀
En härlig bild! Glad måndag på dig!
Glad måndag till dig – ska kolla din blogg nu 🙂
Det är lätt att falla……………………………..för dem. ☃️❄️☃️
För Mumisarna? 😀
Jajamensan! ❄️😀
Åh, om man ändå fick snö och kunde åka på längd och backe. Fin bild.
Jag äger inte ens ett par skidor, skulle nog ramla omkull 🙂
Kanske man borde testa på längdåkning ändå … nån gång…!
👍🙂