Födelsedagsbarnet drack te och åt en fräsch kakbit. Detta i absolut bästa sensommarväder med en sol som fortfarande värmer, idag mestadels från en klarblå himmel och som bäst var det väl +20 grader. Nu på kvällen vid 19-tiden fortfarande +14 och sol.
I går var jag i gång från 9.30 till 19.30 för Nya Östis. Planeringen av nästa veckas tidning började på morgonen. Sedan hade jag ett Teams-möte som gäller ett annat kommande möte 🙂 Sen eftermiddag en intervju på en lokal restaurang där jag bjöd den intervjuade på mat.
I dag ska jag åtminstone försöka att jobba bara halva dagen. Har massage och sedan en träff med min syster.
Intervjun från i går ska dock också skrivas ut, så helt på latsidan går det sällan att ligga under längre stunder.
Vackert slitet bord och ett lite annorlunda fönster. Plus med pelargonerna och den broderade duken. Fönstret finns i huset Maamola som jag besökte under Lovisa Historiska Hus.
Carita som inte gillar potatis, och inte är så där överförtjust i att tillreda mat bara åt sig själv, har kockat LITE i dag.
Då jag börjar tillreda mat under en dag då jag har mycket jobb med tidningen, ska det vara något som kan fixas fort.
Ingen aning om vad potatisen heter. Jag tyckte den hade lila blommor.
Pias löksatsning lyckades inte riktigt i år, troligen för att solrosorna drog åt sig all näring. Men de här små lökarna hade riktigt god smak.
Några potatisar såg lite misstänksamma ut, men de som såg mest normala ut tog jag med mig hem.
I dag skar jag dem i millimetertunna skivor. Jag kokade dem alltså inte, utan råstekte dem med lök och smör och grovt salt.
Och det blev riktigt himla gott!
Potatis som jag inte gillar är kokt potatis eller potatismos 😣
Som sagt, vet inget om potatissorten och kanske jag snart börjar se syner och sedan kommer polisen och säger att jag plockat/ätit nåt knark…
Får hoppas att jag hinner ha lite roligt innan dom kommer 🤪
Det är ett tag sedan jag publicerade något i den här serien. Måste bli lite mer aktiv här 🙂
Pumpan som sprack ser ut som ett ansikte från en skräckfilm. Två grå ögon ovanför en uppsprucken näsa eller är det näsa och mun? Ett vitt ansikte och en huva i orange 😱
Eller vad ser du?
”Int blir de ti någo”, sa Pia men jag som är idiotoptimist knäppte mina händer i en stilla bön för solrosornas kamp. ”Vi ska visa dem alla” tänkte jag. ”Vi blir de ståtligaste solrosorna i stan!”
På veckoslutet såg träden på gården där jag bor ut så här. Ganska mycket grönt, men gult och inslag av orange börjar det ju onekligen bli.
Läste häromdagen gamla blogginlägg från sommaren och hösten 2014. Det var ju mycket som handlade om skilsmässan och flytten till en annan bostad då. Jag hade en stor sorg, men ibland skrev jag en del glada och hoppfulla inlägg också.
Bloggen var en livlina då, jag ville berätta hur det kändes.
I dag har min blogg inte alls samma ”skvallervärde”. Jag har 200–300 besökare per dag, men då för sju år sedan var det inte ovanligt med 500–1000 per dygn. Troligen var många nyfikna då. Bara en bråkdel skrev kommentarer och gav sig på det sättet till känna. En del troll härjade med mig också. De har helt försvunnit nu.
I dag jobbar jag så mycket att allt annat ställts åt sidan. Jag har inte helt gett upp hoppet att träffa någon jag då och då kunde umgås med. Men… det dyker alltid upp det där ordet ”men”…
Det är ju ett faktum att jag har varit ensam en bra bit över sju år nu.
Friheten att få göra vad jag vill, när jag vill… den betyder mycket. Att ta hänsyn till andra klarar jag av.
Men att passa upp någon? Eller att dela en liten tvåa med någon?
Nej, den här bloggen kommer knappast att bjuda på något så mycket mer spännande framöver än vad jag gör på jobbet, vilka blommor jag har, vilka pussel jag lägger – och om jag lever ännu en dryg vecka blir det lite bilder från stugsemestern.
I fredags hade vi ostbricka tillsammans med Inge-Maj och Bengt, mina svärföräldrar från tiden då jag var gift. Mycket tacksam för att vår över sexton år långa vänskap inte försvann och bleknade på något sätt. Vi har känt varandra 24 år nu och ses alltid då de kommer från Sverige till Lovisa. Tyvärr har jag inte kunnat besöka dem i Stockholm sedan pandemin bröt ut. Men, kanske det kommer en dag ännu då jag kan resa till Täby.
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 