Jag har visat bilder på det här huset förr. Hambergska hemmet har varit ett boende för seniorer. Jag har minnen från åren då jag besökte släktingar och bekanta där.
Hemmet har stått tomt sedan 31.12.2017 då verksamheten flyttade till ett nytt servicehem, Det goda livets hus i Gråberg. Under 2021 var en gästateljé för konstnärer verksam i lokalerna.
Hus som står tomma har en tendens att förfalla ganska fort, och det är så synd i de flesta fall, och i synnerhet i detta.
Gick förbi här igår då jag tog min promenad som blev 2800 steg. Under natten och morgonen hade det fallit snö. Ställvis krasade den isiga snön och sörjan under mina Ice bugs. På andra platser flödade vatten.
Jag hade en tung dag i går och ska nu åter göra allt jag kan för att hålla arbetstider. Inte jobba kvällar och veckoslut. Lättare sagt än gjort för en ensam person som också är ensamföretagare. Men jag har ju faktiskt fyllt sextio år och orkar inte med samma takt som jag hade då jag var trettio.
Hela mitt liv har jag jobbat hårt. Levt för mina jobb, levt genom dem. Haft jobbet som livsstil och mått bra då jag haft en partner som levde på samma sätt. Vi jobbade tillsammans. Nu har jag varit ensam i snart nio år och jobbet har troligen därför blivit min partner. Jag är gift med mitt jobb 😱
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 
Så synd när hus står tomma. Som du säjer, de förfaller så lätt.
Visst orkar man inte på samma sätt som när man var yngre. En svår balansgång. Man gillar sitt jobb, men kanske inte takten längre. Svårt att få balans i livet. Lycka till!
Exakt så är det – du hittade de rätta orden.
Jag gillar mitt jobb, mycket – men inte takten…
Kram och tack för dina fina blogginlägg, fastän jag den senaste tiden inte hunnit/orkat kommentera hos alla.
Hoppas huset får nya innevånare, det är tråkigt med övergivna fastigheter. Och hoppas även du får en bättre balans med jobbet, det är lätt hänt att gifta sig med det… Men om du har mindre tid med jobb så kanske du också träffar andra människor mer och därmed har större chans att hitta en bättre partner än jobbet.
Jo, jag har försökt så länge få ordning på mina arbetstider, utan att lyckas.
Men nu har jag en plan 🙂
Synd att huset får förfalla, vilket de gör fort när man inte ser efter. Om det var ett seniorboende borde man väl med relativt enkla medel kunna ”rusta upp” rummen och hyra ut till studenter bland annat. Här är i alla fall efterfrågan efter små studentlägenheter stor.
Du är nog inte ensam om att vara gift med jobbet. Det är många (mest män) som är gifta och har barn som också är det. Lite är det ju också så att man tror sig vara oumbärlig, vilket man absolut inte är.
Nu har ni ju ett speciellt sätt att jobba med tidningen, där ni alla är egenföretagare. En omfördelning av arbetsuppgifter kan kanske vara på sin plats…
Ja, det här huset kunde användas på många sätt. Ingen dålig idé med studentbostäder, men då Lovisa inte har studieplatser, det vill säga de flesta unga måste flytta bort för att studera. Men ändå, tänker att om unga kunde få hyra rum där, bo förmånligt.
Men säkert blir det nåt med säkerhetsfrågor, kvaliteten (inomhusluften) osv. osv. Mycket byråkrati, misstänker jag.
Ja, och det här med jobbet. INGEN är oersättlig, det tänker jag hela tiden på.
Och precis som du säger, vi ska fördela arbetsuppgifterna på ett sätt som blir bättre för oss alla.
Det handlar om en ständigt pågående utveckling av jobbet och användning av de resurser vi har.
Äntligen tar jag tag i att besöka dig … 🙂
Hoppas kunna läsa bakåt lite vid något tillfälle, för det var ju evigheter sedan jag var här. Men alltid är det något som gör att man inte får tillfälle. Den här helgen har vi besök av vårt mellanbarn som bor i Göteborg numera. Men hon ska träffa en vän inne stan, så då tog jag mig tid nu en stund.
Tomma hus är beklämmande, det håller jag fullständigt med om. Och det går verkligen fort för ett tomt hus att förfalla.
Jag kan nästan uppfatta byggnader som levande väsen och tycker att det är lätt att känna av en byggnads ”själ” … vare sig det är den egna inbillningen som skapar det eller beror på verkliga energier.
Jag har bott i både nya och gamla hus, och det är enormt stor skillnad mellan en gammal skola från förra sekelskiftet och en helt nybyggd villa. Vi byggde själva 1987, och det var första gången jag flyttade in i något helt nytt. Gravid var jag också, och extra känslig mot både det ena och det andra. Jag hade ångest i början, för jag kände att jag kanske inte skulle klara att bo i ett så ”dött hus utan själ”.
Men barnen kom och åren gick och vårt hus fick ganska snart en nyfödd själ som bara växte för varje år.
Detta jämfört med att flytta in i den nedlagda gamla skolan när jag var barn. Det var tomt när vi kom dit, och det gick att känna husets förfall som en nästan fysisk närvaro. Som en sorg och längtan. Nästan genast ändrade sig atmosfären när vi flyttat in. Jag minns även den där påtagliga känslan av att väggarna hade en historia att berätta.
Känner igen hur orken tryter nu när man är äldre, och det kan nog vara på gott och ont att vara gift med sitt arbete. Mycket hänger väl på vad arbetet ger i form av känslomässig belöning. Men i stort är det väl inget man vill vara … alltså, gift med sitt arbete. Jag är det tack och lov inte. Istället blir det mer och mer en börda då jag vill göra annat i mitt liv innan det är alldeles för sent. Nu när dessutom orken inte är som den en gång var känns det ännu viktigare att mitt arbete inte tar all plats. Men det är svårt. Måste man jobba heltid så måste man. Ekonomin råder i detta fall.
Men jag hajar till när jag läser att det gått nio år sedan du blev ensam? Vart tar tiden vägen? Det är den ständigt återkommande frågan …
Kramis
Med åren får husen sin egen själ, och gamla trähus är härliga. Stenhus också för den delen.
Men alla kräver det ju sitt underhåll.
Tack för att du delar dina tankar om hus och känslor här.
Och det här med vår ork på lite äldre dar – vi måste bara acceptera att vi inte orkar lika mycket nu som då vi var unga.
Men lätt är det ju inte alla gånger 🙂
Och ja… vart tar tiden vägen. Nio år som ensam är en lång tid – bra att jag inte då kring skilsmässan visste att det skulle bli så, att jag inte skulle hitta någon partner.
Men – jag har många vänner och dem är jag tacksam för ❤
Det är så tråkigt när hus står tomma och förfaller.
Det känns som du tar det lite lugnare numera och det är en början.
Det är svårt att trappa ner, då jag alltid varit duktiga-flickan som fixar allt och som har svårt att säga ”nej, jag hinner inte, jag har redan fullt upp”…
Men, jag gör så gott jag kan.