Seija ville ha några av de krukor jag gav bort. Som tack fick jag blommor från hennes trädgård. Mestadels är jag bara glad om någon hämtar bort sådant jag inte längre behöver eller har plats för. Det finns krukor, skålar, glasföremål, en ryggsäck, ett famn-dator-bord, en utelampa, en Deco för wifi-delning osv. Hittas på min Facebooksida.
Några lite mer värdefulla prylar önskar jag få en slant för, men det mesta ger jag gladeligen gratis bort.
Här kommer det då och då regnskurar, sedan lyser solen igen. +20 grader är lagom. Det är seglingstävlingar på viken här i närheten, men jag tror att jag stannar hemma och fortsätter röja. Det är skönt att få lite mer ordning varje dag fastän det går med snigelfart 🙂
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 
Den där lila dahlian är otroligt fin. Här har det konstigt nog inte regnat på hela två dagar – WOW liksom. 24-25 grader = helt underbart sommarväder – äntligen.
Lycka till med fortsatt röjning;-)
Härligt att ni nu fått lite bättre väder! Njut!
Snigelfart är också en fart. 🙂
Så sant 😀 Det går framåt, inte bakåt.
Det är bra att någon annan kan få glädje och användning för det man inte längre vill ha. 🙂
http://hannaskrypin.se
Så sant! Det ger också mig glädje – att avstå från prylar jag inte behöver gör mig lättare i sinnet.
Du är duktig på att rensa, hos oss har vi källaren full och de känns övermäktigt att ta itu med det. Fin bild på vackra tackblommor!
Ja alltså detta med att rensa, sälja, slänga… det känns som ett evighetsgöra.
Det är så lite vi behöver i vardagen egentligen.
Den som vill börja rensa ger jag tipset, ta en låda, en hylla, per dag.
Ja, men sen ska man ju göra fortsättningen också. Det som ska slängas ska forslas till tippen, långt bort, det som ska säljas ska hanteras och det som ska ges bort likaså. Allt kräver plats, en massa ork, uthållighet och klartänkhet. Man ska inte heller hamna i minnen och bli velig. Källaren är stor, åren är många, barnen har lämnat sina grejer… Inget körkort har jag så att jag själv kan forsla bort grejer. Ursäkta min svada, det känns bara övermäktigt.
Du beskriver det så bra, allt vad flytten krävt och kräver.
Och det där att inte fastna i minnena, ibland ser jag på gamla vykort, läser dem, sänder avsändaren en tanke och sedan kan jag slänga kortet, som kanske är några år gammalt.
Och då man har källare och många skåp finns risken att man sparar allt möjligt – OM man skulle behöva 😀