Ordet cellförändringar väcker troligen många känslor. Första tanken kanske går till cancer.
Själv har jag försökt tänka såhär: Så många vänner eller personer jag känner har drabbats av cancer.
Somliga har tillfrisknat, andra har inte gjort det. Någon har haft cancer två gånger, lever fortfarande men andra har gått bort.
Varför skulle det då vara så att just JAG inte skulle drabbas? Jag frågar mig inte ”varför just jag?”… utan istället ”varför inte även jag, då så många andra drabbas?”.
När jag tog den här bilden tänkte jag inte direkt på cancer eller annan dramatik. Men det finns dramatik i bilden ändå. Jag tycker om dimman och de kala träden. Här står jag utanför postlådorna vid mitt hem och väntar på en skjuts. Det var igår. Skulle iväg på ett jobb.
Några dagar tidigare fick jag ett brev från HUS, som är Helsingfors universitets sjukhus, Helsingin yliopistollinen sairaala på finska.
Brevet kom från centralen för diagnostik.
Jag hade varit på papa-prov i november och nu visar provet att jag har en lindrig cellförändring som förutsätter fortsatt undersökning.
Brevet är kanske 2000 tecken långt. Jag blir inte speciellt orolig. Där står bland annat ”en cellförändring betyder inte cancer”. Väntetiden för denna typ av förändringar är cirka ett halvt år, eftersom förändringarna ofta läks av sig själva under väntetiden.
Jag tror att många får brev av det här slaget. Somliga blir oroliga, andra tar det lugnt.
”Slutligen konstateras cancer hos högst en kvinna per tiotusen screeningar” står det i brevet.
Jag kan ju vara en av dessa tiotusen. Eller så är jag inte det.
Men det är viktigt att skriva och tala om även det här. För det väcker känslor och tankar och sånt vill jag prata och skriva öppet om.
Den där boken där man ska fylla i ett slags testamente, eller skriva in hur man önskar att allt ordnas efter ens död, blev plötsligt aktuell att skaffa igen. Där kan man skriva in allt om var ens lösenord finns till allt det där, ni vet, som behövs i dag. Man kan skriva hur man vill att ens begravning ska vara, osv.
Men vi är ju inte där riktigt än för min del, hoppas jag 🙂
Å andra sidan. Vem vet när ens sista dag är kommen. Jag kan bli överkörd av en bil eller bara stupa av hjärtslag.
Att tänka på allt sånt här är inte hemskt tycker jag. Däremot ”hemskt” nödvändigt och nyttigt 😉
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 
Jag har varit där. För länge sedan. Och här är jag ännu…
Jag hoppas få hänga med ett tag till här på jorden.
Bra att screeningar görs och uppföljningar likaså.
Jag förstår oron men om det är en elakartad förändring så har forskningen kommit så långt, de kan så mycket mer nu än för bara några år sedan. Men naturligtvis hoppas vi att du inte behöver kämpa med allt vad det innebär för tufft blir det om det är något vi inte vill ha.
Kramar till dig och tänk positivt för än har du inget negativt att grubbla på.
Jag resonerar också som så att om det varit nåt elakartat och akut hade de bett mig komma direkt.
De här cellförändringarna lär ske långsamt – men vi får se där i början eller i mitten av mars.
Tack för kramen och jag fortsätter tänka positivt!
Läste på nyhetsblaskan vi har att den grupp som verkligen borde gå på screening inte gör det, för numera får man väl bara en uppmaning om att komma men måste själv boka tid. Så då hoppar de flesta över det. Ju fortare förändringar upptäcks ju bättre.
Själv fick jag cellförändringar efter ett missfall i slutet av 1980 talet… Det borde kroppen själv tagit hand om, enl läkaren, men det gjorde inte min kropp. Det blev flera provtagn. frysning, och tillslut opererades en bit (kil) bort fr livmoderhalsen… Så blev jag gravid och fick sitta mest stilla, för det fanns ingen garanti att det skulle hålla… Men det bättre än väntat, och förlossningen tog längre än vad den gjort med de andra. Allt var frid och fröjd tills jag började vänta 4;e barnet – då började ”helvetet” igen… Kände det också att nu står det inte rätt till… Gjorde inget åt förändringarna då, sålänge jag var gravid och sen efteråt blev det provtagningar med jämna mellanrum… Tillslut frågade jag om det inte går att operera bort hela livmodern, och slippa detta. Jovisst, det var ett alternativ som de tar till om inget annat hjälper, för det finns ju ingen återvändo sen, ifall man skulle vilja få fler barn… Men jag sa att jag har 4 och är mer än nöjd så, det enda jag vill är att slippa komma på kontroll var 4:e månad, o vara orolig över att det blivit värre. Saken var biff, storoa operationen blev av då tösen var 1 1/2 år, och bra gick det och sen har jag bara mått bra, och inga hormonbehandlingar behövde jag för äggstockarna lämnade kvar, och de fungerade utmärkt efteråt (har alltid kännt av ägglossningen varje månad) dessutom slapp jag mensen, och mitt PMS som jag led utav varje månad.
Hade jag vetat bättre då, så hade jag nog ändrat på min kost och lämnat bort sockret och börjat motionera mera, för tror det har störst betydelse då det gäller sjukdomar o cancer. Sägs att cancer lever utav socker… (vitt raffinerat är ju sämst) likaså vitt mjöl, och helfabrikatsmat… Jag hoppas dina förändringar är av snällare sort och att du ska slippa dem. Åtm. ska du inte gå omkring och oroa dej, sånt är inte bra för hälsan. Du är ju under tryggt uppseende nu och nya prover kommer att tas med jämna mellanrum. Sköt om Dej!
Tack för att du delar med dig av din berättelse ❤
Jag förstår ditt val, du hade redan fyra barn och ville inte leva med oron. Jag tror att jag hade resonerat lika.
Det finns så många undersökningar och forskning av olika slag som säger att "det och det" förorsakar cancer, man blir liksom lite matt…
Står det inte på kvällstidningarnas löpsedlar om Putin eller Trump så kan vi vara säkra på att det är något som gäller vår hälsa "undvik detta och detta" – "det här leder till den och den sjukdomen" – mänskor tycks vilja läsa sånt 🙂
Undersökningen som jag ska på i början av mars borde vara ganska lätt, alltså den ska ta bara 15 minuter. Men få se vad det leder till sedan framöver.
Jo så är det ang. ”det o det” som man inte borde. Jag har levt normalt och ätit allt men det tog tillslut en tråkig ände också, fast, det var inte bara vad jag åt, utan allt som påverkade. Det var mycket stress, framför allt psykisk, då barnens farföräldrar blev sjuka, och båda dog samma år, med bara 3 månaders mellanrum, samt att vi höll på och flyttade… Då överkonsumerade jag sockret, och hade vitamin-mineralbrist samt dålig tarmflora…det ledde till överproduktion av jästsvampen candida albicans, den höll inte bara till i tarmen utan i blodet, överallt i min kropp. Då var jag illa däran utan att några prover visade på det. Enl doktorn var jag kärnfrisk, så jag valde annat alternativ och fick utomordentlig hjälp och blev kry igen. Gissa hur det kändest. Sen den dagen har jag svårt att lita 100% på doktorer och vetenskap… Vi människor är rena vetenskapen som fungerar olika, och reagerar olika på allt. Så bäst är att lära känna sin egen kropp, och vad den tål, tycker om och inte, helt enkelt vad man mår bäst utav… Doktorn vet inte alltid bäst heller. Jag hade nog varit död o begraven idag eller nerdrogad med flera mediciner om jag inte själv tagit mej an min hälsa o begärt hjälp fr annat håll.
Klokt tänkt och skrivet. Läkarna vet inte allt, men klart att de kan en hel del och gör sitt allt för att hjälpa oss.
Stress är inte bra för mig, och det där med socker och mycket vitt bröd är nog inte heller det. För mycket av allt skämmer allt. Lagom är bäst, osv.
Och att vi lär känna våra kroppar.
Jag har ju också från och till besvär med tarmen.
Sant att det är bättre att prata om det än att bara stänga inne. Jag startade en blogg för att tjata om min njurcancer, och det kändes helt rätt då (nu med, även om den i praktiken är nedlagd)
Jag tror att en del av oss behöver skriva av oss. Alla vill inte göra det.
Somliga talar med vänner, men skriver inte, somliga håller allt inom sig.
Jag hör till dem som gärna talar öppet om det mesta och känner då att jag får bra stöd av vänner och bekanta.
Du resonerar så lugnt och klokt och jag hoppas att du kan fortsätta känna lugnet. Och visst är det viktigt att man kan prata om även sådant här både med vänner och på bloggen.
Vi hade en sjuksköterska här i Klintehamn för många år sedan, som alltid sa att hon var övertygad om att hon skulle få cancer, det enda hon inte var riktigt klar över var i vilken form. Hon blev gammal, men hon dog i sviterna av en cancersjukdom.
I min ålder vet man att slutet nalkas, bara inte när och hur. Åke hann fylla 84 år. Jag fyller 85 i höst…..
Ha en fin onsdag!
Kram, Ingrid
Ja, alla ska vi dö någon gång. Ändå känns dina 85 år inte som någon jättehög ålder, i dag lever många länge och du är för det mesta pigg och företagsam.
Men cancern är ju lömsk. Kan gå fort om den uppdagas för sent. Så det här med screening är bra.
Kram!
Jag känner igen känslan och tankarna av egen erfarenhet. Du är inte ensam.
Hoppas allt går bra för dig!
Tack Lena! Precis därför skriver jag öppet allt här, för jag vet att jag inte är ensam.
Funderingarna kanske blir lite lättare att bära då jag får dela erfarenheter med andra här.
Jag var ju för ett antal år sedan på en andra undersökning för brösten, men det var inte cancer. Det oaktat hann jag ju veckorna innan fundera mycket, planera min begravning osv.
Det är bra att det står en lindrig förändring, för då är det så, inget att oroa sig för. Mina förändringar var av det värre slaget och det var en mycket orolig tid när jag också hade en ettåring. Men det ordnade sig, det är drygt 40 år sedan. Så bra att screening finns!
Kram
Jättebra att screening görs – det tycker jag också ❤
Och tröstande att höra att det redan för fyrtio år sedan gick bra. Förstår verkligen att tiden var orolig då du hade det lilla barnet.
Kram!
Bilden är dramatisk, spännande å helt underbar…..
Inlägget är allvarligt, men livet är inte bara en dans på rosor inte ens i bloggvärlden.
Därför är det välkommet att ta upp även frågan om liv å död, för är det nåt vi vet så är det ju att ”vi alla den vägen ska vandra”, det är bara frågan när å hur. Själv associerar jag också cellförändringar med cancer å då vidare även med döden….tyvärr.
Hoppas hoppas hoppas att du får vara med länge till!
Kram Christian
Cancer skrämmer nog många av oss, alla har vi någon som gått bort i den förfärliga sjukdomen. Barn, unga och äldre.
Men många har också blivit botade.
Och som du säger, alla ska vi dö någon gång – vi borde prata mer om hur vi känner inför det hela.
Kram!
Klokt resonerat Carita. Behåll det tänket tills du har varit på nästa kontroll.
Kram/Barbro
Oron kommer och går – det är ju helt naturligt så 🙂
Kram!
Fint du delar med dig. tror som du att det är bra att prata om det!
Ja, många råkar ju ut för samma sak, liknande undersökningar, oro osv.
Skönt då att dela med sig.
Hela livet får vi någon slags besked om någon avvikelse, något som behöver kollas upp extra. Sen finns det några ord som skrämmer men som inte behöver vara farliga. Jag har aldrig haft cellförändringar, men många har fått just det beskedet.
Fint att du tar det lugnt, för det behöver inte vara något och vi kan drabbas vilken dag som helst av olycka eller annat.
Kram!
Ja, det är som det är… inte mycket man kan göra åt saken.
Men en bit in i mars månad vet vi mer 🙂
Kram!
Jag hade cellförändringar för några år sedan, eller ja först hade jag hvp16 som blev lätta cellförändringar. Tog covid19 vaccinet och båda försvann… Sammanträffande? Kanske? Men sonen som läste på natur sa att det inte alls är konstigt då allt vaccin påverkar kroppen.
Jag har också ett virus och ibland läker det av sig självt. Var man fått det och varför är svårt att veta.
Har tagit covidvaccin så det hjälpte inte i detta fall. Cellförändringen lär vara liten och långsam, men bra att det följs upp.