Detta var inte en vy från jobbet jag gjorde i dag, men jag köpte den här chokladasken från affären där jag intervjuade en prao-elev. Prao = praktisk arbetsorientering och jag har under gårdagen och i dag talat med tre unga som gjort sin prao under veckan.
Grannen gjorde för några dagar sedan TVÅ snögubbar. Rester av dem står kvar, det har ju varit plusgrader och regnat. De tappar ögon och tänder först, sedan kanske något hårstrå… Men snäll som grannen är fixade hon nya sådana åt gubbarna.
Fick ett mindre reportage klart i dag och en del kortare texter. Mycket handlar om att förbereda kommande jobb, komma överens om intervjutider och träffar, och ibland behöver man läsa på vissa saker.
Igår kväll blev jag plötsligt väldigt trött och sedan överrumplades jag av gråt. Jag brukar inte hejda den då den kommer, men jag har inte gråtit så mycket på sista tiden – kanske bara inte haft anledning att vara ledsen eller att sörja, och bra så.
Men nu tror jag att det har blivit för mycket fastän jag försökt undvika nyheter från Sverige och världen. Örebro och all sorg där. Trumpens tokerier som man egentligen inte vet om man ska skratta eller gråta åt. Mina funderingar som kommer och går kring cellförändringarna. Och så ensamheten som pågått snart elva år.
Det sägs ju att ensamhet kan göra en människa sjuk. Jag oroar mig inte alltid för det, och jag tänker inte ”plocka upp en gubbe” bara för att slippa vara ensam. Jag vet att det kommer bättre dagar efter de dagar då jag varit nere. Jag har vänner och tillsvidare har jag ett givande jobb där jag får träffa människor.
En sambo vill jag inte ha, men en vän.
Det jag kanske mest saknar i vardagen är djupa samtal tillsammans med en verbal person. Tankeutbyte som sker så att båda ger och tar, pratar och lyssnar. Jag vill gärna också skriva brev eller byta tankar via mejl. Telefon är ok ibland men binder till vissa tider.
Att hitta den där verbala och öppna, empatiska och modiga människan har visat sig vara mer än knepigt. Har skrivit mycket om det här, och ni lär få höra klagovisan också i framtiden.
Föreslå inte att jag ska sluta blogga och bli mindre offentlig som person 😂 Att jag ska gå under jorden och hålla mig tyst. Den gubbe som inte klarar av mig sådan som jag är, han är inte stark nog och honom vill jag inte ha. Men visst har jag tänkt att det är mitt öppna sätt, bland annat på bloggen, som skrämmer många.
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 
Bra du inte slutar vara du, för vem ska du då vara? Relationer behöver byggas utifrån en grund som är sann, annars blir det pannkaka av alltihop, som du ju har full koll på. Att hitta den där vännen, personen som alltid finns där, oavsett om det är en partner eller en vän, det är inte lätt. Jag vet. Kram
Du har SÅ rätt – vi ska vara oss själva och sanna, öppna.
Och även om jag inte säger att jag har vissa ”krav”, så kan ju pusselbiten i livet inte vara vem som helst som kommer emot på gatan.
Det är just en pusselbit han ska vara 🙂
Kram och tack för dina kloka ord.
Det är mycket nu med nyheterna och säkert svårare för dig som journalist att stänga av nyhetsvärlden.
Att som du bo i en liten stad och skriva en öppen och ärlig blogg har säkert sina sidor. Bodde jag hemma i lilla Jakobstad tvivlar jag på att jag ens skulle blogga…😊
Hoppas du hittar den där speciella vännen. Och man får lätta på trycket och vara ledsen. Annars blir det alldeles för mycket inombords!
God fortsättning på fredagen! 😊
Jag måste ju inte längre följa nyheterna såsom jag tyckte jag behövde göra som chefredaktör.
Men mycket ramlar ju över en ändå, så fort man slår på teven 🙂
Ja, att bo i en liten stad, vara en offentlig person, blogga öppet… det har sina sidor.
Men det är sådan jag är och jag vill inte vara nåt annat än mig själv – vill inte ändra mig för att det ska passa nån annan.
Tar man mig inte som jag är – är det inte mig man vill ha 🙂
Ha en fin lördag!
Ja, det där var ju nästan en kontaktannons. I stor-Stockholm finns en lokaltidning som heter Mitti, och den kör fortfarande med riktiga kontaktannonser i veckotidningen. Kan tänka mig att Nya Östis också gör det. Varför inte sätta in en annons där? Det kostar ju ingenting att testa. Och om du väljer rubriken ”vän sökes” då gör du ju klart från början att du inte är ute efter annat än vänskap.
Att då och då få en gråtattack är bara nyttigt tycker jag. Då är det nåt som måste komma ut, och sedan är det bra med det.
Jag kände också att gråtattacken behövdes – den var helande.
Jag har funderat på kontaktannons och till och med börjat formulera en sådan, men vet inte i vilken tidning det är bäst att publicera den.
Och som du säger, viktigt att säga att det bara är en vän jag vill ha, för sex är jag inte ute efter alls 🙂
Funkar det i framtiden så funkar det – men man börjar inte med sex så som många män i dejtingkretsar verkar anse.
Jag förstår dig mycket väl men vet inte heller var den där öppna, empatiska och verbala personen finns. Vi har nog alla liknande funderingar. Hoppas du får en trevlig helg ändå! Kram!
Ingen kan ge svar på min fråga, jag vet det.
Och knappast läser någon ledig och trevlig man det här heller.
Eller läser eventuellt men vågar inte ta kontakt och det är ju en modig man jag vill ha 🙂
Kram!
Det var de sötaste snögubbar jag sett =)
Det händer så mycket konstigt i världen. Att gråta och skratta behöver vi alla. Hoppas att du hittar en själsfrände att skriva till.
Jag har väntat över tio år på själsfränden, så det verkar nog som att han inte finns.
Orten jag bor på är liten, jag älskar min hemstad. Men kanske skulle det vara lättare att hitta en annan ensam person om jag bodde i en större stad?
Nä, Carita, det är inte ditt öppna sätt på bloggen som gör att du har svårt att hitta personen med det där stora P-et. Jag hade ett likartat kort samtal med en annan kvinna om det här härom dagen också. Hon har lämnat ett svårt förhållande, de tre barnen studerar på olika håll. Hon är ingen offentlig person, men vet inte heller vad, när, hur… Det är väl bara så. Ju mer man anstränger sig, desto… Ja, som en överladdad idrottare. Jag har inga råd att ge, ingen tröst. Jag var ju inte ensam länge, jag hade tur. Och kände en trubadur, som en humoristisk kvinna sa en gång, när hon var i samma situation och undrade hur jag hittade ut ur ensamheten. Någonstans läste jag att man t.ex. kan prova på att gå ut ur sina vanliga kretsar – men hur gör man det? Bara frågor, inga svar…
Egentligen anstränger jag mig inte alls för att hitta nån, kanske det är felet? 🙂
Jag dejtade via olika kanaler på nätet ungefär ett år efter skilsmässan, men det ledde inte till annat än män som redan hade förhållanden och så fanns det de som bara ville ha sex och absolut inte visa sig offentligt med mig. Sånt kan man ju inte gå med på 🙂
Jag är beredd på att vara ensam resten av livet, fastän det känns tröstlöst.
Många säger, han dyker upp när du minst anar det, han finns kanske i K-hallens kassakö osv. Men inte har han dykt upp på tio år.
Jag är ju inte ledsen över det här hela tiden, men då och då.
Känn dig ung, du som säger PRAO medan det bland oss en smula äldre ännu kallas PRYO (Praktisk yrkesorientering).
Undrar förresten: Har du och dina kolleger Finland också ordspråket ”Inget är äldre än gårdagens tidning”.
Jag har hört det där om inget är äldre än… osv.
Jag tror att man i Sverige talar om Pryo och i Finland om Prao, bägge är ju rätt 🙂
Hela inlägget här skjuter rakt in i mig. Speciellt delen med att bli rejält ledsen. Det känns som jag dragit åt kranen själv, hela världen just nu skrämmer mig.
Jag tror att vi har varit, och är, många som mår dåligt av allt det hemska som händer – ideligen.
Snart dags för några av eleverna i vår klass att gå ut på prao, ja, många andra elever på skolan också förstås, det blir tomt på högstadiet då när en hel årskurs blir borta två veckor, är ju så lärorikt för kidzen att få göra detta.
Relationer är ju relationer, fint med folk man kan prata på djupet med, men att skaffa en partner bara för det…nja…men det är ju lätt för mig att säga kanske som varit gift i 30-år.
Lycka till med allt detta iallafall.
Ja, prao eller pryo som det kanske också kallas ibland – är mycket lärorikt.
Jag behöver ingen att bo tillsammans med, tror inte det skulle funka, har ju bott ensam nu över tio år och fått mina vanor som jag vill behålla.
Men att ha en vän, något slags relation att känna sig trygg i…
Jag längtar och slutar inte hoppas.
❤️🤗❤️
Tack för omtanken ❤
Först: snögubbarna är då för söta!
Tack för din öppenhet, det är precis vad som behövs tror jag…för vi är många som kan känna så å att nån våga uttrycka det i ord är en lättnad å uppmuntran för många, så fortsätt med det!
Själv har jag svårt för gråt, alltid haft, har lättare att gråta av glädje när jag t.ex. ser lyckliga trygga barn…..
Hur som helst är gråten en bra terapi/rening å på nåt sätt släpper det lös nånting som lättar en anings aning.
Skönt att du har en trevlig sysselsättning samt goda vänner runt omkring dej… visst, en livspartner är nåt annat å ensamheten när man varit två måste kännas hemsk, men… när man minst anar det så händer det…
Ha en fin helg!
Jag har hoppats och önskat så länge att det skulle finnas någon som älskar mig sådan som jag är.
Jag anstränger mig inte för att hitta honom, för det leder ju ingen vart att ”med våld” fara framåt 🙂
Hoppas du har rätt. Att han finns där nånstans, personen som passar med mig som en pusselbit.
Tack för dina fina ord!
Jag tror på ödet. Inte på att anstränga sig för att hitta någon. Antag att ni bara plötsligt råkar åka hiss tillsammans. Eller att karlen tappar sina bilnycklar, som du med din kvicka fot räddar från att åka ner i djupa lilla gatubrunnen vid trottoaren.
Tänk om det kunde vara så härligt 🙂
Vem vet, du kan ha rätt.