Den här skärbrädan gör mig glad. Köpte den i torsdags från Bistro Kronan där Vaja Finlands produkter säljs. Vaja Finland är ett företag som grundades i Lovisa men som sedan flyttade till Borgå för att där fanns mer ändamålsenliga produktionsutrymmen.
Mycket pusselbilder blir det här, men pusslen ger mig sådan avkoppling och glädje.
Har varit en hektisk dag. Ofta då jag förbereder mig för att gå ut, ta en paus helt enkelt, börjar telefonerna ringa och Messenger plinga. Det där med att bara låta allt vara, inte svara, kan ibland vara lösningen men oftast inte. Allt finns ju kvar ändå, på ett eller annat sätt. Att lämna saker ogjorda betyder inte att de går upp i rök.
Människor förväntar sig att jag ringer tillbaka på missade samtal.
Frågor som ställs via olika kanaler behöver svar, annars avancerar inte jobbet med tidningen.
Att hela tiden ha saker på hög, långa to-do-listor som aldrig blir kortare, mejl som väntar på svar, olika åtgärder som måste vidtas för att produktionen inte ska stanna upp… det är stundvis tärande och frustrerande. Men jag brukar tänka att det är så här bara tre dagar i veckan.
Varje dag delegerar jag numera något, prioriterar eller skippar. Ingen ska tro att jag ensam vill panta på allt, för det vill jag verkligen inte. Jag vill att allt fler lär sig hur tidningen kommer till och inser att det är ett enormt jobb att vecka ut och vecka in ge ut 32 sidor med lokalt material.
Är jobbet ändå roligt? Ja! Är det krävande? Ja! Är det belönande? Ja!
Sedan då jag svarar Nej på första eller sista frågan, då slutar jag 🙂
Känner att jobbpressen lättat något. Det är ju bara så att ibland har vi väldigt mycket omkring oss. Då är det viktigt att själv kunna sätta gränser och ännu viktigare just därför att vi är många som jobbar hemifrån, hela tiden på distans. Då är man rätt ensam. Därmed inte sagt att ingen arbetsgemenskap finns, men det finns ingen som direkt ser dig och hur du låter dig slukas helt av jobbet.
Nu känns det som att pusslet med det där ”hemliga projektet” också börjar bli klart. I lördags jobbade jag och en kollega fem timmar för att få presentationen klar. Ännu återstår en del finlir, men snart, snart ska allt vara klart.
Livet är ett pussel. Ibland faller bitarna på plats hur lätt som helst. Ibland får vi leta efter bitarna som saknas. Någon gång kan en bit försvinna och då är det definitivt något som fattas oss, men det går att leva vidare även efter det ❤
I bakgrunden ser ni eken Lukas. Två löv har börjat gulna lite. Men det är säkert också helt normalt för ett träd på hösten 🙂
Vi tycker ju ofta att vi ska orka, orka och orka lite till då det gäller både privatliv och jobb. Jag brukar säga rakt ut då det är så att det blir för mycket jobb, och just nu är jag inne i en sådan period. Jag har bett om hjälp och även fått sådan från olika håll, men arbetsbördan och ansvaret är ändå fortfarande stora.
Hoppas du som läser det här får en fin måndag ❤
Nästa månad är det oktober då vi gör Glad måndag-inlägg. Tiden rusar och vi med den, tydligen.
Måndag är ofta en ganska stressig dag för mig på jobbet. Eller vill jag använda ett annat ord, kan jag kalla dagen intensiv. Två telefoner ringer, mejl och Messenger plingar. Jag tolkar det som att Nya Östis behövs ❤
Sedan är det upp till mig att delegera och prioritera och skala bort vissa saker. Och framför allt, att hålla en paus. I dag satt jag en stund i Pias trädgård och där hade Bella löv i skägget 😂
Många andra är också med i denna bildutmaning som jag startade för ett antal år sedan. Finns ditt namn inte med på listan, låt mig få veta så länkar jag upp till din blogg där – om det är så att du är med i Glad måndag då och då 🙂
Måndagen har oförtjänt dåligt rykte, anser jag. Kom med och sprid måndagsglädje!
Snart har halva septembermånad gått. Helt otroligt hur dagarna och veckorna rusar. Kommer den långsamma tiden sedan då jag blir gammal och kanske ensam? Sniglar sig timmarna fram då?
Kanske inte värt att fundera allt för mycket på det i dag. Ingen vet vad morgondagen för med sig, och bra så!
Med dessa rönnbärsklasar från huset Maamolas gård, fotograferade sista veckoslutet i augusti, önskar jag alla en glad måndag!
Läste häromdagen gamla blogginlägg från sommaren och hösten 2014. Det var ju mycket som handlade om skilsmässan och flytten till en annan bostad då. Jag hade en stor sorg, men ibland skrev jag en del glada och hoppfulla inlägg också.
Bloggen var en livlina då, jag ville berätta hur det kändes.
I dag har min blogg inte alls samma ”skvallervärde”. Jag har 200–300 besökare per dag, men då för sju år sedan var det inte ovanligt med 500–1000 per dygn. Troligen var många nyfikna då. Bara en bråkdel skrev kommentarer och gav sig på det sättet till känna. En del troll härjade med mig också. De har helt försvunnit nu.
I dag jobbar jag så mycket att allt annat ställts åt sidan. Jag har inte helt gett upp hoppet att träffa någon jag då och då kunde umgås med. Men… det dyker alltid upp det där ordet ”men”…
Det är ju ett faktum att jag har varit ensam en bra bit över sju år nu.
Friheten att få göra vad jag vill, när jag vill… den betyder mycket. Att ta hänsyn till andra klarar jag av.
Men att passa upp någon? Eller att dela en liten tvåa med någon?
Nej, den här bloggen kommer knappast att bjuda på något så mycket mer spännande framöver än vad jag gör på jobbet, vilka blommor jag har, vilka pussel jag lägger – och om jag lever ännu en dryg vecka blir det lite bilder från stugsemestern.
I fredags hade vi ostbricka tillsammans med Inge-Maj och Bengt, mina svärföräldrar från tiden då jag var gift. Mycket tacksam för att vår över sexton år långa vänskap inte försvann och bleknade på något sätt. Vi har känt varandra 24 år nu och ses alltid då de kommer från Sverige till Lovisa. Tyvärr har jag inte kunnat besöka dem i Stockholm sedan pandemin bröt ut. Men, kanske det kommer en dag ännu då jag kan resa till Täby.
Jag har haft så pass många bilder nu att dela med mig av så det blir fler inlägg än vanligt. Har inte hunnit publicera foton om hur mitt pussel avancerat 😂 så här kommer nu två foton.
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 