Övrigt

Akupunktur mot sjösjuka

~ Carita Liljendahl ~ Lämna en kommentar

Så illa som jag mådde natten mellan fredag och lördag, då vi  i höststormen åkte över till Stockhom, har jag inte mått på tiotals år. Om jag hade fått önska något då så hade det väl varit att en helikopter hade hämtat bort mig från det infernaliskt gungande fartyget.
Runt två-tretiden på natten kroknade jag av ren utmattning och följande dag mådde jag faktiskt bra. Frukosten slank ner och jag orkade flanera runt i city. Men jag hade inte glömt illamåendet och på eftermiddagen blåste det åter upp ordentligt.
Beslöt mig för att köpa piller mot åksjuka, men ville hitta något som gick att kombinera med några glas alkohol. Nå, vilken apotekare skulle nu våga lova att jag inte skulle få prickar i ansiktet eller börja bete mig konstigt mot omgivningen om jag kombinerade läkemedel med sprit? Så hon föreslog SeaBand.
De liknar svettband men har kula i plast på insidan. Den ska placeras så att den pressas mot en viss punkt på handleden.
Nu var det inte lika häftig storm när vi åkte hem men banden fungerade faktiskt. De ska förstås sättas på prov även på andra resor, men om det är så här enkelt och relativt billigt (145 kronor) att bli av med åksjuka, så varför ta läkemedel då? Dessutom går banden att skölja av och återanvända nästan hur länge som helst.

Folklore på mig?

~ Carita Liljendahl ~ 4 kommentarer

Om någon hade sagt att jag skulle köpa en folklore-inspirerad minikjol då jag shoppade i Stockholm i går skulle jag nog ha skrattat och sagt ”nej-nej-sånt-klär-inte-mig”.
Men det var helt underbara kläder dom hade på Desiguals avdelning på Åhléns i city. Tjocka härliga jackor, färggranna blusar, härliga väskor, kjolar, byxor, skjortor. Jag hatar egentligen att prova kläder och kollade bara att den här hade resår i midjan. Köper på stående fot sådant jag gillar – direkt. Många av impulsköpen har varit misslyckade men den här kjolen har jag redan använt i två dar – hurraaa ett sådant fynd!

Klimatsmarta jag

~ Carita Liljendahl ~ Lämna en kommentar

Köpte bröd från torget, det hade inte fraktats långa vägar och det sattes i en papperspåse, inte i en plastpåse. Gör man så är man klimatsmart, det lärde jag mig på en föreläsning i  går.
Ibland tar jag bussen till jobbet och går hem. I dag tog jag bilen eftersom den skulle på reparation. Lånade jobbets bil hem eftersom jag tyckte det skulle vara lite jobbigt att promenera 2,5 kilometer med en kontorsstol under armen. Den skulle ha slängts bort eftersom vi fick nya till redaktionen. Men nu återanvänds den!
Till innebandymatcherna åker vi inte med egen bil utan tillsammans med andra supporters i buss. Jag bränner hellre levande ljus än tänder lampor i hela lägenheten.
Det finns allt möjligt smått i vardagen man kan tänka på om man vill leva miljövänligt. Men nog syndar jag också – till exempel om några veckor då vi flyger till Budapest. Men vi gör inga mellanlandningar, och vi tar bussen till flygfältet 🙂

Kolla bord 33 på loppmarknaden!

~ Carita Liljendahl ~ 2 kommentarer

Från och med fredag eftermiddag 30 september säljs de här böckerna och mycket annat intressant på bord nummer 33 i Loviisan Suurkirppis.
Det är för övrigt skojigt hur det ena sätter i gång det andra. Då man ska ha ut höststövlarna från en låda i skrubben hittar man skor man aldrig använt, och ett par väskor åker också med till loppmarknaden.
Vi köpte en ny stereo och sätter gamla högtalare till försäljning. I samband med det flyttades en stor blomkruka bort från ett ställe och landade på ett annat ställe, vilket ledde till att det också blev lite snurr på blomstren i hemmet.
Dels fick vi lite städat, dels hittade man sådan man inte kom i håg att man ägde 😀

Rasistiskt med negergrytlapp?

~ Carita Liljendahl ~ Lämna en kommentar

Brunbergs chokladtoppade godis fick inte kallas negerkyssar. Flickan på bilden hade putande rumpa och för kort bastkjol. Plutande röda läppar skulle bort. Det var sexistiskt och rasistiskt.
Likaså skulle den mörkhyade gubben från lakritsstången bort, och Kinagodisets snedögde kille med triangelformad gul hatt blev för mycket för en asiatisk journalist i Sverige.
Alla har vi rätt till våra känslor, men ibland tycker jag vissa saker går till överdrift.
I dag hittade vi den här grytlappen i en låda i köket (obs! redigerat ord – hade kallat det pannlapp innan, så som vi finlandssvenskar gör). Det är makens mormor som har virkat den. Och jag tror inte alls att hon tänkte i rasistiska banor då hon jobbade med hantverket. Tvärtom, färgerna har säkert inspirerat henne. Och det finns ju människor med den här hudfärgen. Människor som är vackra i sina granna huvudbonader.
Är det inte rasism att FÖRBJUDA användningen av sådana här fina saker? Jag tycker pannlappen är både rolig och vacker.

Fram med supporterhalsduken!

~ Carita Liljendahl ~ Lämna en kommentar

Det är inte lätt att fota sig själv i supporterhalsduk. Bokstaven R i TOR syns ju inte.
I dag har Lovisa Tor sin första match för säsongen i ligan och två timmar innan matchstart kom jag ihåg HALSDUKEN!
Panik, panik… var finns den? Efter att jag grävt lite här och där hittades den. Nog för att den luktar skåp, men säsongen är lång så halsduken kommer nog att luftas.
Två timmar efter att det här inlägget skrivits sitter jag i idrottshallen och ropar TOOORI… och slår händerna mot varandra… klapklapklap!

Detta försöker jag inte tillreda hemma

~ Carita Liljendahl ~ 2 kommentarer

Om jag försökte tillreda den här efterrätten själv skulle det högst sannolikt resultera i en bild på Facebook i serien ”Ei mennyt niin kuin Strömsössä”. På svenska blir det ungefär ”Det gick inte riktigt som på Strömsö” och Strömsö är ett livsstilsprogram på finlandssvenska kanalen där det snickras, pysslas och bakas med stor framgång.
Jag brukar alltså tänka att det är bäst att låta proffsen sköta det de har lön för.
Denna efterrätt, Äpple Tarte Tatin med pistageglass, kan avnjutas på Bistro O Mat i Kyrkslätt. Ett trevligt, trendigt, sobert, på alla sätt fint-i-sin-enkelhet lunchplats.
Vi var där från Östra Nylands redaktion i dag för att besöka Mitt i Nylands-redaktion. Bägge producerar vi ju lokaltidningar.
När två av oss ÖN-redaktörer plockade fram kamerorna och sa ”jag måste ju fota till bloggen” fick vi i gång en diskussion om ”alla” som fotar för sina bloggar och att man borde intervjua dom här bloggarna som i tid och otid knäpper foton var än de rör sig.
Hur efterrätten smakade? Helt ljuvligt! Den var varm på ytan och kall inuti, len och fräsch. Inte på något sätt tung och kladdig. Den får tio poäng och papegojamärke!

Historien om tanten som mötte en sammetsögd försäljare i ett köpcentrum

~ Carita Liljendahl ~ Lämna en kommentar

Jag är inte helt säker på att en kvinna i min egen ålder, eller en yngre kvinnlig försäljare, hade lyckats sälja den här produkten åt mig. Original Dead Sea Minerals.
Inte för att jag tvekar på ursprunget, jag har varit där själv och vet att det säljs allt från undergörande salt till lera.
Men … när en ung man med bruna ögon och brunt hår greppar min hand och i ett huj ger både nagel- och handvård har jag svårt för att värja mig. Händerna blir lenare än den lenaste babyrumpan och doftar dessutom gott.
Vips är affären ett faktum. Jag vandrar i väg med en burk i en påse. Något nöjd ändå för att jag inte köpte TVÅ burkar. Han försökte nämligen övertyga mig om att jag behöver en handkräm också.

Min fråga till konsumentombudsmannen eller -kvinnan är följande.
Får man göra så här? Placera ut vackra män som trollbinder medelålders kvinnor så till den grad att de paralyseras och köps det som sätts i deras händer?

Lite senare på eftermiddagen köper jag också – helt självmant – Muminklisterbilder, en Muminläsårskalender och en Mumindisktrasa.

Mina Ikeanerver är lika med noll

~ Carita Liljendahl ~ 2 kommentarer

– Gör det själv Ikea-Ingvar, hade nog jag skrikit om det hade varit upp till mig att få rullgardinen i köket på plats.
Mina Ikea-nerver är lika med noll. Beskrivningarna som följer med paketen gör mig tokig på nolltid.
Men händige och tålmodige maken stretade på. Jag bistod med smått pyssel som att sträcka fram en blyertspenna eller ett vattenpass. Och satt i ett annat rum och höll för öronen då borren tjöt.
Efter rullgardinen kom ännu en magnettavla på plats på väggen. Piece of cake. Men så bestod den inte heller av fler delar än en.

Min mysiga kamurkka

~ Carita Liljendahl ~ 2 kommentarer

Så här ser det ut i min kamurkka på jobbet. När jag använde det ordet på Facebook var det en annan östnylänning som sa att han nästan hade glömt bort det ordet. Kamurkka skulle han ta till heders igen.
Någon som vet varifrån ordet härstammar?
På Facebook fick jag också veta att man på en del arbetsplatser förbjudit användningen av värmeljus på grund av brandsäkerhetsskäl. Usch, så tråkigt om man skulle sätta P för ljusanvändning också hos oss. Jag har sett till att underlaget är sten och att ljuset finns inne i ett glas. Inga gardiner får fladdra i omedelbar närhet, och blommorna har jag också flyttat några centimeter bort från ljushållaren.
Det som inte syns på bilden är en svart magnettavla och väggarna som jag kan fästa papper och fotografier på med hjälp av nålar. Om man kan se till att arbetsplatsen är mysig gör man väl det, eller hur? Det ska vara KUL att komma till jobbet!