Pianokväll på Bistro Kronan i fredags i en god väns sällskap. Huvudrätt Croques Monsieur och efterrätt en chokladmousse.
De här bilderna togs ännu tidigare i höstas, kanske rentav i somras, men det var vad vi åt i fredags också.
Det har regnat hela dagen, varit grått och trist. Mörkt blir det ju redan vid halv fem. Då piggar ett riktigt vykort från Island upp ❤ En god vän var nyligen där med sin dotter och det är SÅ roligt att få riktiga vykort!
Ibland blir det så att mycket kommer på en gång och den här dagen var lite sådan på jobbet.
När jag insåg att jag hade jobbat utan paus i sex timmar (tiden bara försvann) – så vad kändes då bättre än att ta en promenad, fastän det regnade. Regnjackan på och ut i den syrerika luften. Med min systers hem som mål. Hon hade gjort lasagne och då hon insåg att jag knappast hade ätit nåt vettigt under dagen sa hon ”Kom här via så får du mat”, och OOOH så gott det var att äta det då jag kom hem igen ❤
… och då blir allting bra!
Så avslutas en sång av många om Pippi. Till exempel i avsnittet där hon firar sin födelsedag och får överraskande besök av tjuvar. Tjuvar som också försöker lura henne med falsk gråt om att de är ”såå hungriga” och så vill hon bjuda dem på tårta, men medan hon hämtar den försöker de ta kappsäcken med pengar och smita.
Fult gjort! De får tårtan i ansiktet istället 💪😂
Vi behöver fler Pippi Långstrumpor i vår värld.
Egentligen var det så att jag inte längre orkade se på alla nyheter och allt våld som kanaliseras via dem.
Det är inte så att jag blundar för vad som sker i Ukraina, i Gaza och på andra håll i Europa och i världen… Ni vet alla att det är så att vi inte kan undvika allt det här. För att inte tala om gängkriminaliteten i Sverige som också verkar sprida sig fort till grannländerna.
Vi vet allt detta och känner maktlöshet.
Då kan det finnas viss tröst att hitta i filmer och i litteratur. Kloka ord osv.
Problemet är förstås att maktens män eller kvinnor inte ser på Pippi och inte tar allt det här till sig. Eller även om det gör det, så verkar handlingskraften saknas och makten att säga ”nu slutar vi alla kriga”. Ingen vill ju ha krig och död och elände. Men allt bara eskalerar.
Då byter jag kanal ibland.
Hösten och vintern har blivit boktid för mig. Jag är glad att jag åter har förmågan att sträckläsa, att låta mig fångas av öden och livshistoria. Dokumentärer är det jag gillar bäst. Efter att ha läst J & B om Jörn Donner och det som hans maka Bitte Westerlund upplevde efter hans död är det här en helt annorlunda bok.
Sofia Parland skriver poetiskt. Det är en medryckande rytm, med stundvis korta meningar, en del korta kapitel – det är avhugget och innehållet är svart. Jag har läst bara trettio sidor men vet att jag kommer att läsa boken klar på två, tre dagar.
Om jag skulle klara av att läsa då jag åker buss skulle jag ta med boken imorgon då vi åker på match till Forssa, men jag brukar börja må illa om jag läser i ett fordon.
Hade ingen annan passande bild så letade fram en från en gratis bildbank, Pixabay.
Elisamatildas fredagsfrågor handlar om sånt som är LÄSKIGT.
Hur lättskrämd är du?
– Jag kan bli skrämd och hoppa högt av överraskande ljud. Till exempel gratistidningar som smäller in genom brevkastet efter 22 på kvällen. Ibland skrämmer jag mig själv här hemma om jag tappar nåt i golvet eller skapar oväntade ljud 😂
Vad tycker du är läskigt?
– Filmer där det förekommer tortyr och annat vidrigt. Okänd botten i havet om jag ska bada, helst ska det vara kaklat 😂, annars hård mjuk sand och kristallklart vatten, ingen gyttja och inga slingrande växter.
Har du fått besök av barn för bus eller godis i veckan?
– Nej.
Vad klädde du senast ut dig till?
– Det var nog länge sedan jag var på maskerad, men ett par Halloweenmaskerader gick vi på då jag var gift. Vi klädde ut oss i sopsäckar, häxhattar och målade oss svartvita i fejset, det var kul!
Har du någonsin upplevt något övernaturligt?
– Vill egentligen inte uppleva sånt. Har ett par minnen från barndomen om sånt som andra säger att de inte såg och inte minns, fastän jag tyckte de var med då.
Det var en gång… en vacker träbyggnad, i min barndom och ungdom fanns här en järnhandel. Många andra företag har också verkat här under årens lopp, men nu har byggnaden förfallit så till den grad att den knappast kan räddas. En fin utställning med bilder från gamla Lovisa finns dock i fönstren som vetter mot Karlskronabulevarden här, och mot Drottninggatan. Man behöver inte gå in och titta på bilderna.
Snett mitt emot gamla järnhandeln finns servicehuset Esplanad med boende för seniorer. Här finns en också en liten simbassäng, ett litet gym, ett lunchställe, samlingslokal för möten, frissa, min massör, ibland försäljning av kläder osv. Byggnaden till vänster är ett gammalt hotell och där har funnits restaurang och pub. Står tyvärr också tomt sedan många år tillbaka 😦
Det är ruggigt väder. Temperaturen ligger kring nollan. Det har varit lite sol på dagen men luften är kall. Jag fick ihop drygt 3000 steg och hade jag inte varit två dagar sjuk i oktober hade jag nått målet för den månaden. Fortsätter knata på, men inte med gnisslande tänder och blodsmak i munnen 🙂
Vad innebär det att vara barn, innerst inne? Det är WordPress-frågan idag. Och då passar ju den här bilden perfekt. November månads bild i Muminkalendern.
Att vara barn innerst inne är att ha barnasinnet i behåll. Att åka rutschkana i full fart utan att bry sig om någon Filifjonka som kastar barska blickar. Ordning och reda, renhet och sträng disciplin betyder nämligen allt för Filifjonkan, men inte för dem med barnasinnet i behåll.
Barnen lever i nuet. Någon har kastat pilar på en tavla som inte är en piltavla. Rutschkanan är inte byggd enligt konstens alla regler. Muminpappan och Muminmamman låtsas att de håller med Filifjonkan, men innerst inne är de också barn, som förstår sina barn.
… öppna första luckan. Så här har jag gjort några år nu, som en liten protest mot att julen kommer allt tidigare in i affärerna. Julkalendrar börjar ibland säljas i mitten av oktober och de första julsakerna såg jag i slutet av september.
Den första chokladbiten har alltså hittat vägen ner i min mage. Siffrorna på luckorna är små och vita, ganska svåra att se och tyda. Men inte så små att jag inte skulle fixa det 😀
Har på senaste tid läst ganska många tidningar och ramlat över diverse roliga citat. Den här hittade jag i pensionärstidningen God Tid.
Senare ska ni får se november månads bild från Muminkalendern!
Jag är inte i form ännu men orkar nu sitta uppe en kvart och vill gärna vara med i Elisamatildas Fem en fredag som handlar om tid.
Har mest legat i sängen, ibland sovit och ibland läst. Fortfarande förhöjd kroppstemperatur, 37,8. Ingen hosta, ingen snuva, inte heller halsont tillsvidare. Det är förmodligen stressrelaterat, jag känner igen det på det sättet.
Bilden har inget med inlägget att göra. Mer än att jag fotograferat mig själv på en paus under en innebandyresa. Imorgon orkar jag knappast åka med på följande bortamatch. Det är viktigt för mig att vila nu.
Är du tidspessimist eller optimist?
– Mera nog optimist, men inte så att jag tror att jag hinner med mer än jag sedan hinner med. Vill ändå inte klassa mig som tidspessimist och jag håller så gott som alltid tider jag lovat andra.
När går tiden som snabbast?
– När favoritlaget är i underläge och pressar för att få mål. Överlag tycker jag annars att tiden går vansinnigt fort, varje vecka gör vi en ny tidning, och snart är det jul!
När går tiden som långsammast?
– När vi leder med bara ett mål och motståndarna pressar med sex utespelare mot fem i innebandyn.
Var spenderar du mest tid?
– Hemma vid datorn med jobb och fritidssysselsättningar av olika slag.
Till vad under veckan har du behövt lite extra tid?
– Att vila. Absolut. Mera vila, vila, vila. Ha en mindre fullklottrad kalender.
Det blev ingen bokmässa för mig idag, såsom jag hade längtat. Saker och ting går inte alltid som man har tänkt.
Lade mig tidigt igår för att vara i form idag. Vaknade vid midnatt av att jag frös. Tog tempen, 38 grader.
Mycket trött nu så jag ligger i sängen och sover eller läser lite hela dagen.
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 