En vacker bukett och fin dukning i Päivis hemgalleri där vernissage firades för en dryg vecka sedan. Alltid lika välkomnande och varm stämning.
Där ute yr snön ner, så det blir att putsa bilen och köra den varm igen. Jag hade nästan hunnit glömma hurdan vinter vi hade för snart ett år sedan… 🙄
Men en glad måndag önskar jag er alla ändå! Här hittar du andra som är med i utmaningen.
Lördag 19 november: Jubileumsdag. 50 dagar i sträck har jag promenerat minst 2500 steg. För det mesta mer än så. I dag var det första dagen som det tog emot en aning. Jag kände mig inte i bästa form, så jag gick inte särskilt raskt. Minus en grad men en skoningslös nordanvind som små snöflingor ystert dansade i. Men just för att det var min femtionde promenaddag ville jag inte bryta trenden med att stanna inomhus. Blir jag sjuk, såsom rätt många blivit nu både i influensa och i corona, så tänker jag förstås om, då är vila ett måste.
Totalt blev det ändå 4249 steg, eftersom jag på kvällen gick ut en sväng i periodpausen i Tors match mot SS Storm i Sjundeå 🙂
Söndag 20 november: 2600 steg, alltså precis aningen över dagens mål.
Hade kommit snö i natt så jag ställde in cykeln i förrådet och putsade bilen fastän jag inte skulle köra nånstans.
Ganska kall blåst och jag fick se efter var jag satte fötterna för att inte halka.
Postade två postcrossing-vykort, en bra anledning att komma iväg på en uppfriskande runda.
Tre dagars saldo 11732 steg vilket jag är mycket nöjd med!
En lite annorlunda skyltning denna gång. Från gårdagens matchresa till Sjundeå där Lovisa Tor tog sig an SS Storm i innebandyns Finlandsserie.
Skylten visar att toaletten är både för män och kvinnor, men det var ju liksom inget jag ens såg eller tänkte på innan jag gick in där. Sedan visade det sig att flera av Tors spelare också använde denna toa. Så det blev liksom ”aj hej, trevligt att träffas, också i dessa sammanhang”. Sannerligen en ny upplevelse för en som varit supporter i tjugofem år 😍
Och matchen då? Ja, vi låg under så att hemmalaget (gulsvarta) ledde med 3–0. Men skam den som ger sig. Fansen trummade på och vår brandsiren ljöd och Tor ryckte upp sig, kom ikapp och gick förbi och vann med 4–5.
Ibland tänker jag att ack och ve om någon filmade oss eller jag skulle få höra på band vad vi skriker 😱😂 En domare råkade ha samma namn som en backhoppare i Finland och då hemmalaget fick sig tilldömda två straffslag (och gjorde mål på dem) var ju vi tokiga fans inte nådiga. ”Hej du domarskrälle, vad gör du här, det har snöat ute, kan du inte gå ut och syssla med det du är bättre på – backhoppning!”
Sedan var Mårran mycket tacksam för att hemmalagets supporters i Sjundeå kom och tackade oss för att vi var stämningshöjare. ”Har ni kommit hit ända från Lovisa? Med trummor och sirener! Wau! Tack för att ni kom och skapade en så bra feeling”!
Då blir jag uppriktigt glad och tackar motståndarnas fans. För vi har ju inte varit lika välkomna överallt 🙂
Skyltsöndag förvaltas av bloggvännen BP och jag hoppas hon, som är en vän av sport, blev road av detta inlägg.
Jag hörde att kartorna som visar var avlopp och el-ledningar och annat går under jorden inte alltid stämmer överens med verkligheten. Det gör jobbet både långsamt och farligt för dem som ska utföra det. Då känns det inte tacksamt om nån gammal gubbe står och hötter med näven och skriker att jobbet går för långsamt och blir dyrt. ”Gräv själv surgubbe” skulle jag ha lust att säga då. Så skulle vi få se hur fort det skulle gå…
I dag är det innebandymatch i Sjundeå. Har tänkt åka dit för att heja på Tor 💙💛
I torsdags såg jag på svenska hockeygalan i Tv. Rördes till tårar då ALS-drabbade Börje Salming leddes in av sin familj på scenen för att ta emot hyllningar och pris 😢😍🏆🙏
Jag läser ju Pappan och havet nu, Tove Janssons bok om Muminfamiljen. Där finns så många klokheter om hur vi skräms av till exempel skuggor och sådant som vi upplever som okänt.
Tidigare har jag sett olika Mårran-liknande figurer där jag bott, 2015 såg det ut så här 🙂
I dag fanns Mårran plötsligt på golvet i sovrummet. ”Nä men det är ju bara skuggan av din skräpkorg”, skriker Lilla My och kastar sig skrattande på rygg.
I boken Pappan och havet läser jag så här:
Mårran. Var det nån som gjorde nåt åt henne att hon blev så där? – Det vet ingen, sa mamman och drog upp svansen ur kölvattnet. Snarare var det väl så att ingen gjorde nånting åt henne. Jag menar, ingen brydde sig om. Och knappast kommer hon ihåg det eller går omkring och funderar på saken. Hon är som regnet eller mörkret eller en sten som man måste gå runt för att komma vidare.
Orsakullans novemberutmaning för dagen är: ”En bortappad…” och om vi ska fylla i fortsättningen, så skriver jag ”… telefon, vore katastrof!”.
Kan låta som värsta i-landsproblemet, och är ju egentligen det. Utan telefonen är vi helt i blåsten. Det ska vara tvåstegs- och trestegsverifieringar överallt numera och koderna duggar tätt till telefonen.
Senast i dag bad Microsoft oss som använder Outlook i jobbet ladda ner en app för autentisering och sedan skulle också en QR-kod skannas. Horribelt, säger jag fastän jag inte är tekniskt bortkommen. Det är för allas säkerhet, säger någon förstås då och ja, det är det. Men därför, en sådan mardröm det skulle vara att tappa telefonen, eller om den går sönder, eller blir stulen 😱
Hade inga andra foton att ta till, så jag öppnade balkongdörren och förevigade pelargonerna som står sig fina fortfarande. Den 18 november!
Och så övergår jag till Elisamatildas utmaning, Fem en fredag, Inflation.
Vad har det blivit för mycket av hemma?
– Olika osorterade högar av papper, en del kläder och andra saker. Vill åter få ordning på allt.
Vad skulle du gott kunna göra av med?
– Vissa plagg och annat som samlats i skåp.
Vad har tillkommit i ditt hem som inte passar in?
– Finns inget sånt just nu.
Vad har du lagt mest pengar på i år?
– Hyra för bostaden.
Vad har mest ökat i pris som du vanligtvis köper?
– Jag har ganska dålig koll på vad saker kostar, men bensinen är väl dyrare nu än för ett år sedan.
Torsdag 17 november: 4851 steg! Överraskade mig att det blev så många. Till frissan och affären, sedan hem. På sen eftermiddag med syrran en runda. Noll grader men varken regn eller snö och inte blåst heller.
Vi babblade så mycket att jag glömde ta foton! Men tog bilder av mig själv innan jag gick ut, för att visa nyklippta frisyren. Och även om det här är selfies så är det nog mycket mera jag. Bilder jag känner igen mig i, jämfört med bilden av ”mallgrodan” som poserade med företagarpriset 😂
Jag gillar att då och då köpa glassiga magasin. Jag läser dem långsamt, tycker om att känna det glansiga pappret.
I den här tidningen finns massor av bra pysseltips. En del är avancerade och sådana som passar dig som virkar, stickar eller som är bra på att baka. Andra är enkla och går snabbt att fixa till.
Jag har inspiration att förverkliga ett eller ett par av tipsen. Ska se om jag får det gjort under någon dag då jag har ledigt från tidningsjobbet.
Min blogg är ju reklamfri och jag brukar då och då säga att sånt här inte sker i samarbete med till exempel Allers. Jag har köpt tidningen själv och jag får inte en cent betalt för något överhuvudtaget som jag skriver här.
Jag tycker det är trist då det är så mörkt mest hela tiden. Blir kanske inte direkt deppad… promenaderna piggar nog upp mig trots allt. Men ändå. Hösten och vintern är inte riktigt mina årstider.
Då gäller det att se ens NÅT positivt med mörkret.
Men jag tänkte också då jag klädde på mig före promenaden. Vem ser hur jag ser ut?
Hade dubbla byxor i dag då det var nästan minusgrader. Ett av de båda paren var korta sommarbyxor som slutade ovanför vristen. Under dem hade jag leggings. Raggsockor i promenadskorna. Blå jacka, rostfärgad scarf för att hålla luvan tätt runt huvet. Reflexband runt armar och runt ena vristen.
Klädd på detta sätt går jag inte in i en affär. Men vem bryr sig då jag är ensam ute på promenad och det är mörkt som i en säck på många platser. Väljer förstås nog för det mesta upplysta leder, men ingen känner igen mig ändå 🙂 Jag möter inte ens många andra som går. De flesta cyklar eller åker bil.
… att ta fram snöborsten. Konstigt nog ingen snö på gatorna, men bilarna hade snötäcke. Lyckligtvis inte heller fastfrusna dörrar. Hade varmvattenpåse med för säkerhets skull.
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 