… med några prärieklockor. Kom från mitt andra tandläkarbesök i dag.
Vågade gå dit utan följeslagare, men det var nog pirrigt. Då man inte alls vet vad som väntar en.
Jag hade tid halv elva och före det hade jag svårt att få något gjort hemma. Därför behöver jag ha tandläkartid på sådana dagar som det är lite lugnare på jobbet.
Innan jag skulle iväg började badrumsrenoveringens killar borra i huset… Hmm… det gjorde inte situationen lättare för mig.
Men hos tandläkaren slapp jag borrar och bedövning, ännu den här gången i alla fall 🙂
Fick ett intressant kort via postcrossingen i dag av en 85 år gammal herreman. Han berättade om den historiska bakgrunden till den här stenen som väger tjugo ton. Det är ett minnesmärke som som har släpats upp med hjälp av människors och hästars krafter.
Man lär sig mycket via postcrossingen. Alla skriver inte lika personligt och initierat som den här mannen gjorde, men det är ändå så som han säger. ”I see postcrossing as means of understanding and friendship among ordinary people all over the world”. Han hade kunnat skriva på danska och jag hade förstått det där, men då jag i min presentation uppger att jag kan svenska, finska och engelska samt lite tyska och spanska var ju varken norska eller danska språken nämnda 🙂
… men hur sköter man orkidéer. Jag har haft två sedan jag flyttade till den här min underbara bostad för snart två år sedan. Bägge orkidéerna har dött. Jag vet inte om jag vattnat dem för lite, eller för mycket – har försökt vara försiktig. Ska jag duscha dem med en blomspruta?
Är det våningshusens torra inomhusluft som tar kål på blommorna?
En enda gång har jag fått en orkidé att komma igen, att blomma två gånger. Då bodde jag också i höghus.
Visst ser det ut som om där var en skrattande tiger eller en leopard inne i blomman?
Tar tacksamt emot skötseltips!
Dryga halva dagen jobbade jag med tidningen. Det där normala med att redigera andras texter, men till mitt uppdrag hör också att bidra med artiklar. Så jobbet är verkligen givande och omväxlande.
På eftermiddagen hjälpte min syster och jag vår mamma att komma till hörselbilen på test. Den besöker Lovisa en gång per år. Dessutom arrangerar hörselföreningen många andra träffar och ger råd åt sina medlemmar.
Om någon tror att jag är dum som låter referensnumret synas kan jag säga att sifferserien är VÄLDIGT lång. Efter fyrorna som syns längs till höger finns femton siffror till 😀
I dag har jag gjort ansökan om nytt pass och identitetskort. Få se om jag får ut dem då jag inte kan styrka min identitet med identitetskort 😀 Jag har bara körkort och ett pass som gick ut 7 april i år. Hoppas nåt av dem duger. Men man har ju hört hårresande historier om personer som inte fått ut sina kort då de saknat id-kort som de inte haft, och som de har beställt!
Ganska skoj att jag råkade ha ett lakan i sängen med namnet på olika storstäder, det passar ju med pass och resor 🙂
På passfotot ser jag ut som en bov! Eller som en jag-vet-inte-vad.
Vacker är jag inte. Man får ju inte le på ett passfoto.
Men med detta spöke på fotot ska jag leva de närmaste åren. Hoppas jag inte skrämmer allt för många kontrollanter. Vanligtvis gör jag mig lite vackrare då jag reser, håret hänger inte i stripor som de gör på mitt kommande passfoto…
I värsta fall känns jag inte igen och kommer inte genom passkontrollen.
Eller ska jag vara glad då? För att jag ser bättre ut i verkligheten?
Varför tvättade jag inte håret och lockade det innan fotot togs… 😀
Färger och bär gör oss glada, inte sant 🙂
Glad är jag i dag också för att jag har mitt jobb, och att jag kan sköta det hemifrån då det regnar ute.
Glad för att jag har fina medarbetare, utan dem skulle vi inte få ut en tidning späckad med lokalt material varje vecka.
Och extra glad är jag då jag tänker på vår fina sjukvård i Finland.
I dag för ett år sedan förde min syster och jag vår mor till sjukhus i Borgå. Senare blev det en stor operation då hon hade en tumör i huvudet.
Vad operationen kostade vet jag inte, men det jag vet är att vi knappast hade haft råd med den utan att ta banklån. Nu klarade mamma sig med att betala vistelsen för sjukhusdygn och olika mediciner.
Och nu är hon så gott som återställd!
Glad måndag!
För att jag igår kunde fira tillsammans med en del av mina närmaste vänner.
Det är alltid svårt då man ska bjuda till fest, att välja vem som ska få komma.
Dels handlar det om min egen ekonomi, vad har jag råd med?
Dels handlar det om den tid jag vill ha för alla. Bjuder jag 30–100 personer hinner jag inte umgås med var och en.
Den här festen handlade för mig själv inte enbart om att jag blivit utsedd till chefredaktör för Nya Östis. Jag fokuserade på de fem senaste åren i mitt liv. Vem har funnits vid min sida, i vått och i torrt? Från skilsmässan 2014, genom skeendena då jag sade upp mig från en fast tjänst, startade eget företag, började jobba för Nya Östis och fick allt mer ansvar där.
Då man bjuder in människor till en fest känns det aldrig helt rättvist. För det finns minst lika många till som jag gärna hade tackat i detta sammanhang. Men… gränsen måste dras någonstans. Och det kommer nya fester!
Ett hembakt bröd med potatis och örter.
Jag hade undanbett mig gåvor. Det viktigaste var att jag fick tacka mina vänner och att de fick träffa varandra.
Men då någon ändå överräcker en gåva skulle det aldrig falla mig in att säga ”jag skulle ju inte ha nåt”. Jag vet själv hur det känns då jag inte vill komma tomhänt till en fest. Visst är det trevligt att bli överraskad och att få överraska.
Jag fick allt från presentkort och vackra dikter till mousserat och vin, bröd och choklad, saker med Muminmotiv och en enormt ståtlig orkidé.
Tack för precis allt ni gav mig i går ❤ Vänskapen vi upplevt genom åren och som jag hoppas fortsätter i många år till, är guld värd.
Nina framför en hälsning av en väninna som inte kunde komma till festen och jag blir tårögd.
Jag ser de första gula löven på ett träd nere vid gatan där jag bor. Det är tionde augusti och prognoserna utlovar sol och sommarvärme på upp till +23 grader.
Än har vi sommar kvar. Många säger ”nu är sommaren slut”, bara för att deras semester är förbi och barnen ska till skolan. Jag har inga långa, betalda semestrar och jag har inga barn heller – så jag bestämmer mig för att sommaren hänger kvar ett tag till 🙂
Igår skickade en bloggvän från Sverige en länk till Youtube med Bo Kaspers Orkester och Christel Alsos som sjöng ”Håll ut” i Skavlans show. Den sången väcker många minnen och den har gett mig styrka de senaste fem åren i olika sammanhang.
I dag ska jag med goda vänner fira just det här. Att jag har hållit ut. Sommaren 2014 kände jag mig som ett vrak. Men allt sedan dess har jag ändå på något sätt lyckats hålla ut, uthärda olika former av inre smärta, känsla av uppgivenhet och frustration.
Känslan av tillit, allt ordnar sig, det finns rättvisa i världen – den försvann aldrig.
Och kanske det bästa av allt. Jag har lärt mig, ibland den hårda vägen – godtrogen som jag är – var jag har mina riktiga vänner ❤
… som man inte behöver promenera in, alltså försiktigt använda då och då så att det blir mjuka och att man undviker skavsår, är sådana skor som jag vill ha.
Därför har jag stora förhoppningar på dessa skor av märket Ecco. Då jag vill gå lite längre promenader och raskare än vanligt måste skorna vara bekväma. Jag hoppas kunna ha glädje av det här paret också i Italien på hösten.
Rätt storlek fanns inte i lokala skolaffären då jag var inne där för en vecka sedan. Men jag fick bra betjäning, sms-meddelande då affärsägaren visste att min storlek fanns i ett lager på annan ort och telefonsamtal då skorna hade kommit.
Jag köper ibland skodon via nätet, och man får ju vänta även på dem. Mest har det handlat om grova kängor med höga skaft. Kängor i min stil har jag aldrig hittat i Lovisa. Jag fick en kommentar på Facebook att ordet ”aldrig” kanske inte är så smart att använda, vilket jag tolkade som att det går att få vilka dojor som helst om man uttrycker sitt önskemål hos ägaren. Kanske han har broschyrer att bläddra i? Eller bilder att visa på annat sätt? Tål utredas eftersom jag gärna handlar lokalt.
Gillar den här väggen mot Cafe Favorits gårdsplan. Hoppas att den aldrig rappas fin och slät eller målas om.
Lunchade där med en väninna som var på Finlandsbesök. Annars bor hon sedan 25 år tillbaka i Bolivia. Glömde förstås att ta en selfie av oss båda…
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 