De börjar bli allt färre nu, skyltarna i mitt lager från Spanienresan. Men här kommer en till! Dessa vackra kaklade skyltar kan man inte få nog av 🙂
Det är bloggaren BP som håller i trådarna för denna bloggutmaning.
Skyltsöndag, den 24 mars 2019
En mycket bra dag – tacksam!
I morse kände jag på mig. Det här kan bli en bra dag.
Jag lyckades sova tio timmar. Jag hade inga måsten som väntade.
Gårdagskvällen blev lyckad med god biff, pepparsås, wokade grönsaker. Härefter beställer jag mindre portion av potatisar och på separat liten tallrik (vilket är möjligt på Fresno i Lovisa). Jag gillar nämligen inte då pommes frites blir mjuk i såsen och då biffen ligger på potatisarna så att det är svårt att skära i den.
I dag har jag hunnit och orkat med mycket hemma. Sådant som jag på grund av energikrävande konflikter tidigare inte orkat med, och sedan kom dunderförkylningen. Men i dag har jag orkat besöka affärer för nödvändiga uppköp med en väninna. Jag har också orkat städa lite.
Ett projekt är att få ordning på dagböckerna. Jag vill ha dem tillgängliga i lådor, vilka också ska gå lätt att flytta då jag städar i mina skåp.
Faran med att börja städa bland dagböcker är att jag börjar läsa dem!
Bara genom att bläddra i några av dem, ägna en halvtimme till det, fick jag ändå insikter om sådant som tänkt på, varit orolig för, känt glädje över och planerat de senaste tre åren.
För att inte tala om då jag bläddrade i över tjugo år gamla dagböcker…
En sådan resa jag kunde göra om och om igen om jag ville. Och så mycket jag skulle ha förträngt och glömt om jag inte hade mina kära dagböcker!
I sommar ska jag…
Ofta tänker vi just så… Då jag har semester ska jag… Då det äntligen blir vår ska jag… Då jag har en hel dag ledigt från jobbet ska jag…
Förväntningarna och planerna är många. Alla gånger går det ändå inte så som vi planerat och såsom vi vill. Men drömma ska man.
Så i sommar ska jag ha två veckor semester, en i maj och en i juli eller augusti. Jag ska cykla runt i stan och fotografera, jag ska äta glass, sitta på uteserveringar och dricka vin med vänner.
I sommar ska jag troligen jobba rätt mycket eftersom tidningen ska ut varje vecka, men jag ska försöka hinna med annat också. Olika evenemang, loppisar, kanske nån sommarteater, utfärder av olika slag.
Viktigast av allt, vilket jag önskar att jag ska komma ihåg är…
I sommar ska jag… leva i nuet. Vara medveten om sommaren, vare sig det regnar eller är sol. För sommarmånaderna går fort.
Detta är en del av Orsakullans bloggutmaning med 31 frågor och påståenden i mars.
Blåsig men solig dag
Det har varit soligt och fint hela dagen, men väldigt blåsigt. Sanden som ännu inte sopats bort från alla gator och torg yrde runt i små tornados när jag gick till massagen.
Helt frisk är jag inte ännu. Blir andfådd med slemmet i halsen… så det gäller väl att ta det lugnt ännu. Ska ändå ut och äta i dag, behöver få riktigt mat mellan varven.
Den här tiden på året är det så fint då solen lyser in och bildar fina skuggor på väggarna. Dem kan jag inte få nog av.
När ingen ser mig så…
… går jag klädd hur som helst. Om det är mycket varmt sommartid, är jag så gott som naken hemma. När ingen ser mig döljer jag inte valkar på kroppen, jag kan sitta bredbent och då INGEN HÖR kan jag prutta bäst jag vill 😀
När ingen ser mig, kan jag fälla en tår över orättvisor eller för att jag känner att jag aldrig kommer att träffa nån som älskar mig sådan som jag är. Men gråten är nog inget jag alltid döljer. Jag fäller tårar också då andra ser det, speciellt då jag kan lita på motparten, veta att jag får förståelse.
När ingen ser mig petar jag mig i näsan ibland.
När ingen ser mig kan jag ta några danssteg, gå fram till spegeln och säga ”du är vacker, du är bra som du är” och när ingen ser mig brukar jag berömma mig själv.
”BRA SMULAN!” säger jag med eftertryck.
Det här är en del av Orsakullans bloggutmaning 31 frågor i mars.
Titeln till boken om mitt liv skulle heta…
”Allt det jag inte kunde blogga om”, kanske vore en tillräckligt säljande titel? 😀 Alla ”hemligheter” som jag skrivit ner i mina dagböcker från 1976 fram till dags dato.
Dagböckerna rymmer en hel del sådant som jag har tänkt att kan publiceras först efter att jag har gått bort. Eller efter det att en del av de personer jag nämner där har gått bort. Men hahaaa, hur ska en sådan publicering gå till?
Lycka, olika pojkvänner, två äktenskap, en massa resor och äventyr och galenskaper 🙂 Men förstås också en hel del sorger som hör livet till skulle boken rymma.
Detta är en del Orsakullans bloggutmaning i mars.
Så (färg)glad jag blev!
Det här är inget sponsrat inlägg – men jag kan inte annat säga än att jag alltid blivit jättenöjd då jag köpt klänningar från Dress Like Marie. Två gånger har jag handlat via nätet och alltid blivit glad för att plaggen passar perfekt. De har fint fall, vilket behövs på en mullig kropp 😀
Det är vårdagjämning. Ute kommer det snöblandat regn. Det är grått och blött.
Men jag är glad inombords. Jag lyckades sova tio timmar i natt, utan att vakna för att snyta mig eller för att jag kände mig allmänt risig.
Väldigt trött blev jag av promenaden till kiosken/posten, men jag ville absolut ha ut det här paketet. Med nöd och näppe orkade jag via mataffären. Nu ska jag sitta hemma och se på stadsfullmäktiges möte via videosändning. Det är alltså jobb för mig, men jag är tacksam för att jag kan sköta det hemifrån.
Helt frisk är jag inte, men kanske på bättringsvägen!
En låttext som berör mig är…
Ja, det finns hundratals låttexter som berör mig, allt från psalmer och lugna favoriter till mer svängiga texter. Så det var inte lätt att välja EN låt till Orsakullans utmaning.
Jag ägnade nästan en timme till att leta på YouTube och bestämde mig slutligen för den här.
Orden känns väldigt aktuella i dag, då det finns så mycket anonymt näthat och många människor som inte bryr sig om att visa respekt och empati mot varandra.
Martin Stenmarck har också annars genom åren gjort många bra låtar och varit en stor favorit.
Om längtan tillbaka till en vanlig vardag
Jag minns knappt hur det känns att vara utomhus. Har inte varit det på fem dygn. Har inte orkat, och har inte velat utsätta mig för att bli ännu mer sjuk än jag är.
Ett isolerat liv är ett märkligt liv. Har varit helt ensam många dagar, men fått värdefull hjälp av min syster och av vännen Pia. De har sett till att jag fått hem lite mat och annat jag behövt.
Jag försöker lära mig något av det här. Att inte ta normal hälsa för given. Allt det där som man orkar i normala fall. Gå till affären, duscha, städa, träffa vänner, sköta sitt jobb. Den triviala vardagen känner jag längtan efter.
Nu har jag ju privilegiet att kunna jobba hemifrån och som privatföretagare försöker jag orka så gott det går. Jag kan sköta mejlen, redigera texter, ha kontakt med frilansare, ta emot anmälningar till läsarresan – som för övrigt nästan är fullsatt redan efter fem dygn!
En privatföretagare har ingen betald semester och ingen möjlighet att bara ringa en chef och säga ”jag är sjuk”, lämna in ett läkarintyg och vila upp sig (med lön) tills allt känns bra.
Men – jag ångrar fortfarande inte mitt val att bli min egen chef. Att via mitt företag få jobba med lokaljournalistik på ett unikt och nytt sätt var något jag bara drömde om 2015.
Sedan blev drömmen sann, och det är DET jag är tacksam för varje dag.
Jag SKA tillbaka på banan igen. Känner att jag har mycket att ge sedan då orken återkommer.
I dag fick jag ett frågeformulär av en studerande vid avdelningen för journalistik vid Södertörns högskola. Tänk att personen hittade Nya Östis och vill att vi ska svara på frågor! Toppen! Det ska jag göra i morgon eller på fredag.
Min allra bästa kompis…
… är svår att utnämna bland alla mina vänner.
Vänner och kompisar är kanske inte heller riktigt samma sak.
Men min första kompis då jag var barn hette Eivor. Hon bodde i granngården och jag vill minnas att jag gick in dit och frågade hennes mamma om vi får leka tillsammans.
Någon av oss lärde den andra knyta skor. Vi satt i sandlådan som fanns på min familjs gård. Vi gungade bredvid varandra i en stor trägunga. Vi började gå tillsammans till skolan, och vi ses fortfarande då och då fastän avståndet mellan våra hem numera är närmare trettio mil. Då vi var barn var avståndet från min dörr till Eivors tjugo meter 🙂
En annan fin kompis sedan 53 år tillbaka är min första nalle ❤
Detta är en del av Orsakullans bloggutmaning.
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 