Astrid_Lindgren

Nu får Jansson och Mumin synlig plats

~ Carita Liljendahl ~ 19 kommentarer

Lite roligt blir det ju då det är svenska Astrid Lindgrens siluett som håller upp finlandssvenska Tove Janssons böcker 🙂 I dag blev det äntligen gjort. Jag köpte tre bokstöd och kan ge viktiga böcker en synlig plats. Sådana som jag läser lite i taget, eller som jag annars vill ha synliga. Jag har nämligen inte längre en bokhylla, i samband med skilsmässan sålde jag eller gav bort så gott som alla böcker jag då ägde.

Det är andra november och Mårbackapelargonen har fått en knopp på balkongen. Där blommar fortfarande två andra pelargoner. Visst sjunger de alla på höstens sista vers, men en lång och varm höst har vi haft.

Saramadeleine, Orsakullan, frågade i sin novemberutmaning i går. ”Internationella vegandagen, äter du något veganskt idag?” Mitt svar blev nej, igår åt jag inte något veganskt, men jag har ätit ibland.

I dag, den andra november frågar hon: ”Fulhöst eller finhöst? Hur ser det ut utanför ditt fönster idag?” Mest har det varit grått och duggregn men det är ändå +7 grader så jag klagar inte. Svaret blir nog att vi har haft en fin höst i år, om den är grå just i dag.

Promenaderna, stegsamlingen, fortsätter. Skriver följande inlägg om dem troligen imorgon.

Ska ut på äventyr

~ Carita Liljendahl ~ 1 kommentar

I dag har jag övat en timme på pianot. Lånade från bibban ett häfte med noter, Carl-Bertils Agnestigs ”Vi spelar piano”. Först nu ser jag att det är del II, men jag klarade faktiskt av att med bägge händerna  spela Astrid Lindgrens och Georg Riedels ”Jag gör så att blommorna blommar”. Låt pukor och trumpeter ljuda!
Om det gick 100 procent rätt till vet jag inte men det lät helt bra. Ska kolla med pianoläraren på fredag 🙂

Men för att det inte bara ska bli stilla plink med snälla visor på pianot dagarna i ända lånade jag också en annan bok.
Jag älskar att läsa om andra människors resor och strapatser. Originalet om Kontikis resa var fin – tänk att dom klarade sig! Stig Lindgrens ”Mina fem skeppsbrott” börjar såhär:

Plötsligt hördes en våldsam duns. Jag blir klarvaken, det är mitt i natten. Jag förstår omedelbart vad som hänt och skriker ”jävlar” ut i mörkret. Det är fasansfullt. Kölen slår hårt emot någonting där det bara borde vara fritt vatten.

Precis vad jag behöver, en äventyrlig resa där jag själv kan sitta trygg med boken i handen. Jag älskar gamla svartvita ritade kartor med streck som visar var seglatserna gått eller var äventyrarna tagit sig fram på andra sätt.
Och Lindgren har ritat en stjärna på varje ställe där han lidit skeppsbrott. Kan det bli mer spännande?

Rena rama Bullerby-idyllen hos grannarna

~ Carita Liljendahl ~ 2 kommentarer

Men inte var det väl riktigt så här hon tänkte sig att det skulle vara? Jag menar författaren Astrid Lindgren som skrev om barnen i Bullerbyn, Melukylän lapset.
En längre tid har jag bott granne med Bullerbyn. Närmare bestämt två hundra meter söderut från den. Kan bara föreställa mig hur det känns att bo inne i den.
Som att vara hos mardrömstandläkaren varenda dag.