Vykortens förunderliga vägar

tyskland_ungern

Har fått ytterligare två vykort via postcrossingen. Ett från Ungern i går och ett från Tyskland i dag.

Nu ska jag ta paus och vänta att fler av de sex kort som är på väg kommer fram. Jag har varit så ivrig att jag genast då jag får lov att skicka ett kort gör det. Och nästan alla gånger ska korten till Ryssland.

Det är mig veterligen slumpen som avgör vilken mottagaren blir. Därför tänker jag vänta tills jag har rätt att välja minst tre mottagare. DÅ kan väl inte alla mottagare bli ryska 🙂 Hittills har jag nämligen blivit ombedd att skicka 10 av 15 kort till vårt östra grannland.

Korten från europeiska länder har kommit till mig på 3-5 dagar. De jag fick från Indien och USA färdades åtta dagar, från Australien dröjde det 16 dagar. Rysslandskorten som jag har sänt har varit på väg mellan 7 och 31 dagar. Det dröjde alltså faktiskt mer än fyra veckor innan mitt kort från södra Finland nådde Moskva – skulle vara kul att veta vilka äventyr det varit med om 😀

Postcrossning förenar världen

Någon kanske tycker att rubriken är något överdriven.
Själv tycker jag lika som avsändaren till ett av korten jag fick skrev på sin postcrossing-sajt. Man får nya vänner och lär sig känna nya kulturer via vykortsutbytet.

Fick två vykort i går. Ett från Litauen, ett från Tyskland.
Fick två vykort i går. Ett från Litauen, ett från Tyskland.

Utöver det ger ju postcrossingen Posten jobb, och jag gör mitt bästa för att sprida budskapet om Lovisa och Finland som potentiella platser att besöka.

Kul att den geografiska spridningen på korten jag fått hittills varit stor.
Ett från Litauen, ett från USA, två från Tyskland, ett från Indien och ett från Australien 🙂

Solig ledig dag

Det fina vädret har fortsatt, ett par grader på plus och snön smälter i rask takt. Dripp-dropp!

Tog en promenad, bland annat via affären. På väg hemåt gick jag förbi bion och såg att La La Land går upp där. Den är ju väldigt prisbelönt, så det är kanske en film man borde se?

Den prisbelönta filmen La La Land går snart på bion i Lovisa.
Den prisbelönta filmen La La Land går på bion i Lovisa.

Har ägnat en del av lediga dagen till att städa. Faktiskt en favoritsysselsättning – kanske jag är lite knäpp 🙂 … men må så vara då.

Fick mitt tredje postcrossningkort, denna gång från Australien. De två andra har kommit från USA och Indien, så de har alla varit riktiga långvägakort.
Sex av mina kort har nått fram, fyra till Ryssland, ett till Tjeckien och ett till Storbritannien.

Kortet kom från Perth med en hälsning om att där var +34 grader den 3 februari.
Kortet kom från Perth med en hälsning om att där var +34 grader den 3 februari.

Drömresor

Drömmar ska man ha. En av mina är att åka med transsibiriska järnvägen. En annan är att åka Hurtigruten. Som redan var bokad och delvis betald i augusti 2015 men som inhiberades av researrangören 😦

Med tåg till Beijing.
Med tåg till Beijing.

Egentligen har jag besparingar, så jag skulle ha råd att åka nästan vart som helst på stubinen. Malediverna, Dubai, Australien, Miami… inte alla på raken men en i alla fall. Detsamma gäller Rosa Bussarnas äventyr, Transsibiriska järnvägen, Hurtigruten…

Samtidigt tänker jag att jag kan behöva pengarna i framtiden… Jag har inte hela tiden säkra inkomster, fastän jag klarat mig hyfsat de första månaderna som egenföretagare.

Och så tänker jag också… vem vet om jag får vara frisk resten av livet? Kanske jag bara har en vecka kvar att leva.

Det är ett dilemma. Förnuftet säger, bränn inte pengarna!
Äventyrslystnaden, tankarna kring att jag ännu orkar och kan … att det finns så mycket att se där ute i världen … får mig att tänka ”åk iväg – nu!”

Hmm… först ska jag bara…
Ni vet. Undanflykterna. De kloka tankarna…
T.ex. få exets och min bostad såld.
Sedan åker jag!

 

Ett minne från en resa

… dök upp då jag dök ner i en av de få lådor jag ännu inte helt packat upp sedan flytten.

Jag har börjat bli ressugen nu och känner att jag kan åka iväg ensam. När jag var yngre reste jag mycket på egen hand. Jag till och med liftade i norra Europa och på motorvägar utanför London… i dag har jag farhågor om att bli knivmördad om jag ger mig i väg på sådana äventyr.

Men å andra sidan, mördad kan man bli utanför trygga (?) hemmet i en småstad också. Allt för många rysliga historier har vi läst om sånt.

Snart dags att använda halsduken, det börjar bli kyligt utomhus.
Snart dags att använda halsduken, det börjar bli kyligt utomhus.

För mer än tio år sedan åkte jag ensam på journalistförbundets resa till Manchester City. Såg City-Tottenham som snopet nog slutade 0-0, mållöst är ju trist.
Men efter matchen hade jag en ofattbar tur. Spelarna brukade röra sig i gångar under stadion och på så sätt ganska obemärkt ta sig till sina bilar, eller till sina chaufförer.
Plötsligt såg jag en liten samling med folk som hade omringat en man, som visade sig vara Nicholas Anelka. Läget var helt lugnt, han skrev autografer och bytte några ord med sina fans. Också jag fick hans autograf. Undrar var jag lagt den. Om den dyker upp lovar jag visa den här.

Men tanken halsduken väckte var att kunde och vågade jag resa då, och även långt innan den här resan – så kan jag och vågar jag nu också.
Vem vet, en vacker dag flyger jag kanske i väg till Bolivia eller till Thailand eller till Australien.
Men jag kanske börjar med en Sverigeresa 😀