blogga

Steg för steg mot vintern

~ Carita Liljendahl ~ 8 kommentarer

Igår var det höstdagjämning. Sajten Illustrerad vetenskap skriver så här: ”Måndagen den 22 september 2025 infaller höstdagjämningen, som ger förebud om höst- och vintertider. Dygnet då dag och natt precis som vid vårdagjämningen påstås vara lika långa är en av de fyra årstidernas hörnstenar.”

Vi hade egentligen inte den dagen i åtanke igår då vi fixade en del av mina fönster, men idag inser jag att höstdagjämningen var igår 😀

Grannen hjälper mig täta eftersom det i vissa fall kräver lite klättring, också då det gäller att sätta upp nya tjockare gardiner. Farväl till sommaren och spetsgardinen således, och välkomna tätningslister och -papper och en annan gardin.

Helt fixat och klart är här inte, jobb återstår ännu, också med andra fönster i lägenheten. Men allt måste inte göras på en dag. Det kan bli en del soliga dagar ännu, ute är det fortfarande full grönska, vilket kanske kan anas lite genom fönstret på bilden. Ett fönster har jag fortfarande också möjlighet att öppna för vädring.

Vädret har såtillvida varit gynnsamt att det har varit sol och blåst några dagar. Då har fönstren torkat. Trä sväller ju av fukt och regnar det mycket gäller det att då och då kolla att fönstren kan öppnas och stängas.

Det här fönstret finns inte hos mig. Det är ett minne från sommarens besök på gården Teiras Hereford i Hopom i Liljendal, där det finns en trevlig festlokal i en gammal, renoverad ladugård.

Den här veckan har startat med flera arbetsuppdrag. Tacksam för dem 🙏 Några kräver mer energi och förberedelser än andra. Mot slutet av veckan, senast på fredag, ska jag kunna koppla av. De är också de dagarna då jag gör besök hos alla er fina bloggvänner ❤️ och försöker läsa mig ikapp med vad som hänt i era liv, så gott det går.

Glad måndag och varför/därför om bloggning

~ Carita Liljendahl ~ 26 kommentarer

Lovisavyer är sådant jag ofta visar på min blogg. Den här togs den 26 februari i närheten av kyrkan med utsikt ner för Brandensteinsgatan. Så här ruggigt har vi det lyckligtvis inte just nu där ute och snön är borta. Men det hotas med lite kyla och snö de närmaste dagarna, tyvärr.

Hos Klimakteriehäxan är temat för Varför/Därför bloggning, och det gör ju måndagen glad då jag inte hade några lämpliga bilder. Kommer inte heller ut nu på ett tag i dag på grund av olika jobb, och väntar på samtal från en bank, osv.

Varför envisas jag med att fortsätta blogga? Har hållit på sedan september 2009.
Därför att jag tycker det är roligt, annars skulle jag inte hålla på. Jag har fått många nya vänner här, stöd och nöje i högsta grad. Lärt mig mycket nytt också.

Varför byter jag nästan aldrig layout på min blogg? 
Därför att jag har varit nöjd med det koncept jag har. Däremot byter jag ibland bild eller mönster för bloggens bakgrund.

Varför och hur hittar jag ganska ofta nya bloggbekanta?
Därför att jag läser många bloggar och ibland även kommentarerna där. Hittar jag nya namn via dem brukar jag kolla om det är en blogg som kanske kunde intressera mig. Många nya vänner har det blivit längs med åren.

Varför har jag aldrig släppt in några annonser i min blogg? 
Därför att jag inte vill att här ska ligga något sådant som jag inte kan styra. Jag tror också att för många annonserna kunde störa mina läsare.

Varför har jag aldrig bytt till att göra podd, som ju är mera ”inne”?
Nej ”gubevare” som vi säger här… Jag tror att jag förvisso skulle klara tekniken, men jag vet inte om någon skulle orka lyssna på mig. Själv föredrar jag att läsa, och framför allt att skriva. Att jag sedan kan babbla mycket med vänner och bekanta är en annan sak. Men podd? Nej tack.

Hurra! 3200 dagar i ett sträck!

~ Carita Liljendahl ~ 23 kommentarer

Du har publicerat 3 200 dagar i rad den Debutsky’s Blog – Inne i huvudet på en författare! Fortsätt så. Det är meddelandet jag fick i dag via WordPress. Jag har ju dagligen fått dessa förstås, 3198 dagar, 3199 dagar osv. Men i dag är det ju verkligen ett jubileum!

Det betyder 105,13 månader och 8,711 år. Om det nu sedan säger er något eller inte 😀 Jag använde en konverteringstabell på nätet.

Firar det med ett foto jag tog i Kapellparken idag. En tunn isskorpa ligger på dammen. Inte en is att promenera på. Överlag är jag oerhört försiktig då det gäller att gå ut på fruset vatten. Jag vågar stiga i en vattenpöl, men där går gränsen 😂

Från bank till kyrktorg

~ Carita Liljendahl ~ 16 kommentarer

I dag har jag förhandsröstat i församlingsvalet. Här fanns för länge sedan Sparbanken för Östra Nyland, i ett vackert stenhus som sedermera revs, tyvärr. Bankhus blev det sedan ändå av det här som av vissa kallas ”squash-hallen”. Och då Aktia-banken försvann från stan flyttade församlingen hit och nu heter platsen Kyrktorget.

Hittills 2700 steg i dag då jag gick till och från massagen, och en kort promenad till blir det ännu ikväll till och från en krog. Måste ju tanka in lite kalorier också 😀

Annars tänker jag ibland att det måtte vara trist att läsa denna blogg 🙄 Inget rafflande kärleksliv att rapportera om. Inläggen handlar om promenader och jobb…
Frågan infinner sig. Är det många 60-åringar som har ett rafflande kärleksliv? Är jag udda på nåt sätt? 😱😂
Och hur ska jag kunna träffa någon ny kärlek då jag jobbar så mycket? Vem orkar se på mig som vecka efter vecka sitter vid datorn och ger järnet för att en lokaltidning ska komma ut? Snudd på arbetsnarkomani.

En hälsoblogg skulle det här heller inte bli, så jag ska fortsätta lyfta fram mina ohälsosamma vanor också.

Ni är många som läser, det ser jag genom statistiken. Tacksamt många kommenterar också. Många av er har jag aldrig träffat IRL, men ni är jättefina vänner ändå ❤

Så även om jag ibland undrar, ska jag fortsätta blogga är svaret rätt självklart: Klart jag ska! Till mångens glädje och kanske till någons förtret 🤣

Mindre yta – mera djup

~ Carita Liljendahl ~ 24 kommentarer

Ett av mina vackraste sommarminnen. Nära havet vill jag bo.

Rubriken syftar till vad jag skulle vilja ha tid för på min blogg. Men med min arbetstakt finns sällan tid att reflektera.

Jag skriver snabbt, så egentligen tar det inte många minuter att knacka ner ett inlägg, inte ens om det är ett längre sådant, som det här nu blir.

Men då jag skriver om något djupare vill jag gärna ha tid att formulera mig, ens med LITE eftertanke.

Häromdagen tänkte jag att jag inte har gråtit på länge.
Ja, men det är väl bra, kan någon säga. Bra att ingen gjort Carita ledsen.

Javisst, jag har inte gråtit av sorg eller ilska. Men visst har jag varit ledsen från och till. Känt medkänsla då andra haft det svårt. Och tårar har jag fällt, men då har det varit för att jag sett något känslosamt på teve eller på bioduken.

Ofta funderar jag också djupt på det faktum att jag inte har träffat en ny livskamrat. Jag har varit ensam sex och ett halvt år.

Ibland uppstår tanken att det är något fel på mig eller mitt utseende. Men i nästa sekund tänker jag att jag vill duga som jag är. Jag ska inte behöva ändra mig för att passa in i någon annans liv.

Jag tänker också att det nog inte i mina hemtrakter finns tillräckligt starka män som klarar av en vara tillsammans med en offentlig person som dessutom jobbar minst 40 timmar i veckan. En kvinna som skriver blogg och som inte är beredd att sluta med den och gå in i ett skal.

Jag har aldrig sagt att jag utan tillstånd skulle lägga ut bilder och uppgifter om en ny man här, eller ens kräva av honom att få göra det.
Men visst skulle jag hoppas att han var stark nog att klara av det, att han kan ge blanka f-n i vad andra tycker och att han skulle vara stolt över mig och det jag gör.

Många säger till mig att denna man nog finns. Han dyker upp då jag minst anar det.
Nu har jag ju faktiskt inte jagat nån man 😀 När skulle jag ha tid med sånt?

De gånger jag kommit män nära under de senaste sex åren har de alla velat ha just det… SEX 🙂 Ganska omgående ska det ske.

Jag är inte ointresserad av sex, men jag tycker att ett förhållande ska börja på ett helt annat plan. Vi ska kunna umgås över en bit god mat, några glas vin, kanske pussla tillsammans och om ni läste PUSSAS, så även det.

Vi ska kunna prata om allt mellan himmel och jord och sedan när vi känner varandra bra, har skapat förtroende och allt sånt som utgör de viktigaste byggstenarna i ett förhållande – DÅ kan vi bli intima. Då sker en sådan sak helt naturligt.

Äh, jag får nog bara vänta och se…
Förutsättningarna att snubbla över någon i dessa restriktiva covid-19-tider är ju inte så goda, men… skam den som ger sig!

Ännu en fartfylld dag

~ Carita Liljendahl ~ 4 kommentarer

Förmiddagen blev full av överraskningar. Telefonsamtal och mejl som betydde mera jobb än jag hade tänkt mig. Men jag hann bli klar till 11.30, då jag skulle iväg till ett pressinfo på ett galleri.

Några av Jari Matti Karhulas akvarell- och tuschteckningar. Det fanns också en del riktigt stora verk på utställningen i Galleri Teodor.

Tillbaka hem för att skriva om utställningen och för att göra så mycket som möjligt av andra jobb klart så att jag kan ta semester några dagar. Eftermiddagen slutade med besök i ett av de historiska husen, som vi fotograferar inför Lovisa Historiska Hus i slutet av augusti.

Från och med tisdag kväll bor jag i en stuga, och jag kommer hem därifrån tidigast lördag eller söndag 😀

Jag har haft så mycket jobb (tacksam för det ändå) – att jag försummat mina vänners bloggar. Jag har tittat in hos er så fort jag fått en stund över, men nu kan det hända att ni inte hör något från mig på fem dagar. Jag har gjort tidsinställda inlägg för min egen blogg så att där händer något varje dag. Eventuellt blir det något inlägg från stugan också, men jag garanterar inga sådana.

Att blogga är kul, annars skulle jag inte hålla på, så att skriva inlägg själv utgör inget stressmoment. Det är bara då jag vill vara närvarande i mina bloggvänners liv som jag på senaste tid känt med otillräcklig.

Jag tror att jag ska det lugnt, dra mig lite innanför mitt skal om det så känns, under fyra-fem semesterdagar 🙂 Bilden är från gården Muurinkukka.

Lovisa intresserar

~ Carita Liljendahl ~ 10 kommentarer

Den här skylten finns utanför porten till huset där finska lokaltidningen Loviisan Sanomats redaktion finns. Den får symbolisera mitt Lovisa-inlägg.
Den här skylten finns utanför porten till huset där finska lokaltidningen Loviisan Sanomats redaktion ligger. Den får symbolisera mitt Lovisa-inlägg.

Många av de inlägg jag skriver om Lovisa, och där jag visar bilder av byggnader, engagerar människor. Merparten av kommentarerna får jag via Facebook där jag länkar till mina blogginlägg. Och jag tackar för responsen, den är både kul och lärorik att få!

Senast handlade det om de här byggnaderna. Där har BB funnits, och många berättade när de hade blivit födda där. Jag kom också på att det hade funnits en ännu äldre byggnad i trä, som också fungerat som BB, i närheten av de här stenbyggnaderna.

Ibland säger bekanta i affärer eller på stan att de läser min blogg och tycker att den är bra för att den handlar om min vardag. Den responsen känns också värdefull.
Statistiken visar att omkring 350 läser bloggen dagligen, men alla kommenterar ju inte.
Jag tackar och hoppas ni vill fortsätta läsa. Kommentera gärna också i ännu större utsträckning här på bloggen!

Fina fönster, del 137

~ Carita Liljendahl ~ 22 kommentarer

Egentligen finns det tre F i den här bilden.
Fina frusna fönster.
Finns i nedre stan i Lovisa.

Här är det snöyra på gång. Och jag övar mig på att strunta i en person som tycker jag ska sluta med mina onödiga bloggar, för att ingen ändå bryr sig om vad jag gör. Personen tror att jag är jätteensam, men jag måste göra personen besviken och säga att just bloggarna gett mig ett väldigt rikt socialt liv och många nya vänner.
Det samma gäller förstås de jobb jag har som frilansjournalist 🙂

Fina frusna fönster.
Fina frusna fönster.

Nya idéer till bloggen?

~ Carita Liljendahl ~ 44 kommentarer

Snart har vi ett nytt år. Jag ser det framför mig som en tjock dagbok med en massa vita, oskrivna blad.
Skulle vilja förnya mig här på bloggen lite, men vet inte riktigt hur.
Jag har i snitt 300 besök per dag och får rätt många kommentarer. Jag är nöjd och hoppas mina läsare är nöjda.
Har funnit massor av nya vänner och deras intressanta bloggar genom att öppna mig själv.

Så kanske jag bara ska fortsätta som förr?
Berätta om stort och smått i min vardag, visa bilder från Lovisa, från resor, från mitt hem.

levande_ljus

Om jag bara kunde…

~ Carita Liljendahl ~ 33 kommentarer

Ett minne från slutet av augusti då jag besökte kafeterian Tuhannen Tuskan Kahvila.
Ett minne från slutet av augusti då jag besökte kafeterian Tuhannen Tuskan Kahvila.

Jag önskar att det kommer en dag då jag helt öppet kan skriva om allt. Både om saker som gör att jag sprudlar av glädje och som sådant som gör att jag känner mig ledsen och nedtryckt.

Många av mina följare, speciellt läsare i Sverige, skriver ofta till mig ”det är din blogg, du skriver vad du vill, det har du rätt till, de som inte gillar dig kan sluta läsa”.

Ack om det vore så enkelt!
Hur jag än gör finns det alltid personer som kan uppfatta det jag skriver på fel sätt. Vilket får mig att undra om vi i lilla Svenskfinland är mer känsliga än andra? Och om ankdammen är så jäkla liten att det finns personer som tycker att de har makt tysta mig.

Jag har vägt mina ord här på guldvåg de senaste två åren, men ändå fått höra bland annat av före detta chefer att det inte passar sig att jag skriver si och så på min blogg. ”Folk tar åt sig” har jag fått höra, eller ”jag har fått reaktioner på ditt inlägg”.

Tar jag upp mobbning, avundsjuka, missunnsamhet, förtal och annat som jag upplever att jag har blivit utsatt för är det också känsligt.

Mest blir det så att jag visar fina fönster och vackra väggar, blommor och blader och vyer från Lovisa. Jag berättar om hur glad jag kände mig då jag körde hem från Liljendal i dag och såg tre svanar i skyn. De tog sannerligen fågelvägen mot Lovisaviken, för mig dröjde det längre att nå dit.

Jag fick höra ”Jotain niin oikeaa” på Radio Aalto och minnen från min härliga sommar väcktes. Det var första gången jag lyssnade på låten efter en fyra veckor lång paus.
Jag kände mig tacksam och lycklig.

Men ibland skulle jag också vilja skriva om så mycket annat.