blogga

Att dejta på nätet, del 7

~ Carita Liljendahl ~ 35 kommentarer
Det är inte lätt att bildsätta dejtinginlägg. Men då jag sådde luktärtsfrön i dag kom jag att tänka på att samtidigt som man sätter ett frö i jorden börjar man vänta på att något ska komma upp därifrån.

Något liknande sker då man skapar kontaktar via nätet. Man ”sår ett frö” och ser med tiden om något växer fram ur den nya bekantskap som eventuellt skapas.
På senaste tid har jag låtit allting ta sin tid.
Jag har inte träffat någon av mina nya nätbekantskaper på TVÅ månader 🙂

Dels har det att göra med det faktum att många killar i 30-års åldern vill bli närmare bekanta med mig.
Jag tycker det är helt kul och mer än okay – men just för att killarna är så unga vill jag ta reda på vad de egentligen är ute efter. Genom att kräva att vi mejlar och kanske chattar innan vi byter telefonnummer skiljer jag snabbt agnarna från vetet.
Då jag säger att jag är totalt öppen och ärlig och kräver samma av honom har jag plötsligt kvar en eller två personer på en lista som från början var kilometer lång 🙂

En annan sak jag reflekterat över är intresset som finns för de här dejtinginläggen.
Dagligen har jag mellan 250 och 800 besök på min blogg. Ändå är det bara en bråkdel av alla läsare som ger sig till känna genom kommentarer. De flesta som skriver något är vänner från Sverige.

När jag skriver dejtinginläggen får jag ofta mer än tusen besök. Så jag antar att det här inlägget åter är ett av dem som lockar nyfikna. Många vill helt enkelt bara veta hur det går i mitt singelliv.
Och de himlar kanske med ögonen när de läser det där om ”30-åringarna”. Alternativt mumlar nåt om att jag är en ”snusktant”.

Men själv tänker jag så här.
Få reagerar på att män har förhållanden med kvinnor som är trettio yngre än dem.
Så om jag ens funderar på att träffa nån av de män som är tjugo år yngre än jag. What´s the big deal?

Del sex i serien finns här.

 

 

 

Kanske det var N-ordet som avgjorde

~ Carita Liljendahl ~ 15 kommentarer

I min bloggstatistik ser jag varifrån en del av mina läsare hittat min blogg. Jag började förstå varför inlägget om N-kyssarna var så populärt.

En del har hittat min blogg via Jeanette Öhmans blogg. Eftersom hon där länkat till mig vågar jag också länka till henne. Hon ville att hennes läsare skulle få se vad maken Magnus Silfvenius Öhman kommenterat om N-ordet och rasism på min blogg. Magnus, som jobbat för Yle, skrev också om mig här.

Det var då mina funderingar började ta form… men inte under en alltför spänd mössa 🙂 Och jag drar inte in Putin i det här 😀

Kanske det sist och slutligen var debatten kring N-ordet som avgjorde att Yle inte lät mig synas i tv-rutan. Man kanske där på riktigt tror att jag är rasist.
Med detta inte alls sagt att Öhman-Silfvenius velat stoppa inslaget om mig. Men många av deras läsare har ju ungefär bara sett inlägget om N-kyssarna på min blogg.

Så om någon av er såg mig komma ut härifrån i dag…

Lovisas vackra polisstation.
Lovisas vackra polisstation.

Så ja… jag hade träffat högsta polischefen från östra Nylands distrikt. Men vi talade inte om bloggar och N-ord och jag förhördes inte kring nåt.
Jag är bara svag för uniformer… 😉

Våga kommentera mera!

~ Carita Liljendahl ~ 39 kommentarer
Sand, stenar och snäckor - fina semesterminnen.
Sand, stenar och snäckor – fina semesterminnen. Känns som om det är dags att resa nånstans snart. I fjol somras och höstas hade jag inte krafter att göra det. Men nu känner jag att jag kan åka vart jag vill, när som helst, till och med ensam om ingen reskamrat uppenbarar sig.

Diskuterade i dag på jobbet med min kollega Jan-Erik Andelin, som är en av opinionsbildarna på KSF Media, vad det kan bero på att folk i ganska liten utsträckning vågar kommentera på bloggar under eget namn.

I går hade jag 3 209 visningar på min blogg.
1 279 hade läst ”Yle beslöt att inte sända intervjun”, 483 hade läst ”Det här skulle programmet handla om” och resten hade läst alla möjliga andra inlägg.

14 hade lämnat kommentar på ”Yle beslöt…” och 14 på ”Det här skulle…”. Siffran 28 kommer sig av att jag svarar på alla kommentarer. Utöver det här fick jag många kommentarer på Facebook och via privata chatmeddelanden samt mejl.

Största delen av dem som kommenterar är mina goda och ofta frisinnade bloggvänner från Sverige. Var och en av dem finns på riktigt och man kan hitta deras bloggar genom att trycka på deras signaturer.

Några få modiga från min hemstad och från dess närregion har vågat yttra sig under eget namn – en stor applåd och varmt tack till dem ❤

Med min kollega kom vi fram till att det kanske är så att den som kommenterar känner att den tar ställning för eller emot. I detta fall om vem som hade rätt, Yle eller jag.
Man är rädd, speciellt om man bor i en liten stad, för att bli en del av en jobbig process.

Är det så här? Vad tycker du?

Själv borde jag kanske ändå bara vara glad att jag inte fick 3 209 kommentarer i går. Då hade jag inte hunnit svara på dem alla 🙂

Ps. Jag modererar min sajt för att inga elaka ord ska kunna yttras om sådana som inte kan försvara sig. Men i går behövde jag bara stryka ett enda ord från alla kommentarer som gavs, folk kan vara sakliga.

Veckomöte och tre tårtor

~ Carita Liljendahl ~ 10 kommentarer
Här ligger vår redaktion i Borgå. Nya tidningen föddes 13 januari så det var raskt marscherat med tejpningen, så som det ska vara. Tidigare fanns namnet Borgåbladet på skylten och Bbl i fönstren.
Här ligger vår redaktion i Borgå. Nya tidningen föddes 13 januari så det var raskt marscherat med tejpningen, så som det ska vara. Tidigare fanns namnet Borgåbladet på skylten och Bbl i fönstren.

Här hade vi veckomöte i dag hela redaktionen. Vi planerade ingångarna för ett par veckor framåt –  det vill säga de större reportagen/artiklarna som kommer först i tidningen.

Som tack för att alla jobbat hårt i flera veckor, bland annat med produktion av två lokaltidningar och en ny regiontidning samtidigt, fick vi tårta!
Som tack för att alla jobbat hårt i flera veckor, bland annat med produktion av två lokaltidningar och en ny regiontidning samtidigt, fick vi tårta!

I går var det första gången på över ett år som jag inte skrev ett blogginlägg. Det har hänt spännande saker i mitt privatliv också så just i går hade jag inte tid att blogga 😉
Men nu är jag här igen. Kramar ❤

100 meter till Central Park

~ Carita Liljendahl ~ 11 kommentarer

Hello! Here I am. Living at Queen Street in the middle of the city.
Next to the Central Park. Not bad, not bad at all.

Ja, jag bor alltså hundra meter från Lovisas stora gröna lunga, Kapellparken.

 

Det här är inte Kapellparken men jag kan döpa den till Prima Park för den ligger så prima till rakt nedanför min balkong mot väst.
Det här är inte Kapellparken men jag kan döpa den till Prima Park för den ligger så prima till rakt nedanför min balkong mot väst.

Bilderna i mina inlägg kommer de närmaste dagarna att vara fotograferade med och texten författad på iPade:n. Har inte fått den optiska fibern med det trådlösa nätverket kopplad än och vet inte när det sker, men kanske inom en vecka.

I dag och i morgon packar jag upp, men jag har ingen brådska. Varje sak ska hitta sin naturliga plats.

Jag letade för övrigt länge innan jag hittade trådlösa tangentbordet till surfplattan. Gick igenom alla lådor, men förgäves. Det positiva med jakten på tangentbordet var att jag hittade allt möjligt annat jag behövde, som till exempel en sax.

Jag pratar ibland högt för mig själv och just den här morgonen har det blivit mycket av den vanan. Jag sa till mig själv att jag visste att jag hade lagt den på ett fiffigt ställe, några lådor är nämligen packade med sådant jag vet att jag behöver rätt omgående.

Men jag hade missat en låda, den jag hade packat sist av alla. Den låg under en annan låda.
Trägen vinner, jag hittade tangentbordet så nu kan jag blogga utan att det tar  jättelång tid.

 

Medelålders kan också

~ Carita Liljendahl ~ 21 kommentarer

… blogga för att ta ett exempel. Jag har många vänner som är över 50, ja till och med över 70 år gamla, som har jätteintressanta vardagsbloggar med fina bilder.

En del av dem hittar du i min bloggroll till höger på startsidan, Geddfish, Gunnardeckare och Livet efter 70 för att ta några exempel. Konst eller konstigt och Intefangördetdet är också bra, men jag är lite osäker på om de är medelålders 🙂

För några dagar sedan skrev Borgåbladet om en ung tjej som vill bli modefotograf och hon har en ganska välbesökt blogg.
Runt 11 000 besökare i månaden skriver tidningen.

11 000 sidvisningar på en månad är bra, men jag har ju nuförtiden runt 30 000 så inte är jag dålig heller.
11 000 sidvisningar på en månad är bra, men jag har ju nuförtiden runt 30 000 så inte är jag dålig heller.

I juni månad i år hade jag cirka 18 000 besökare, i juli 31 000. Augusti ser ut att ge mig lite under 30 000 besök.

Många har väl tyckt det är särskilt intressant att läsa om min skilsmässa.
Men jag tror och hoppas att många läsare stannar kvar också då livet kanske vänder och blir bättre för mig.

Vad jag vill säga är att vardagsbloggar också är intressanta. Allt måste inte handla om inredning, mode, kläder och smink.

Inläggen måste inte vara toppade av estetiska, konstnärliga bilder. Många läsare vill ha det där riktigt vanliga. Läsa om livets sorger och glädjeämnen, se helt vanliga fotografier från en ännu vanligare människas vardag.

Men tro nu ändå inte att jag tycker det är fel att lyfta fram duktiga unga människor.
Det ska media absolut göra, för genom att skriva om ungdomar får vi också unga personer att läsa våra tidningar.

Men medelålders män och kvinnor kan också det här med sociala medier.

Nya bostaden m.m.

~ Carita Liljendahl ~ 25 kommentarer

Här kommer en del av min dag i bilder.

Omöblerat tillsvidare men det här ska bli mitt arbetsrum.
Omöblerat tillsvidare men det här ska bli mitt arbetsrum.

I det här rummet kommer jag att sitta och blogga i framtiden. Via min nya dator som jag köpt från Sverige och som anländer nästa vecka.

Här kommer ett matsalsbord, sex stolar, en soffa och en tv och that´s it.
Här kommer ett matsalsbord, sex stolar, en soffa och en tv och that´s it.

Ni får tänka bort de möbler ni ser på bilden för de är inte mina. Balkongdörren och alla fönster förnyas innan jag flyttar in. Bostaden är 73,5 kvadratmeter stor.

Den ska inredas i maskulin stil. Troligtvis inga gardiner, inget blommigt, inga pasteller, inte rysch och pysch. Avskalat och enkelt.

Bilder av sovrummet och köket kommer senare!

Här blev jag väl omhändertagen.
Här blev jag väl omhändertagen.

Fastän nya bostaden gör mig förhoppningsfull och jag ser fram emot att få inreda den helt i egen stil blev jag ledsen på eftermiddagen. Tårarna bara kommer. Terapeuten säger att det är helt normalt, det behövs inga särskilda anledningar till gråt. Ingen som säger något elakt.
Blotta insikten om att livet förändrats, att det jag trodde på inte längre finns, att den jag litade på svek mig.

Det har sagts till mig att jag inte ska gråta över ett ”karlskrälle” som gjort mig så illa.
För det första tycker jag inte om att man kallar mitt livs största kärlek ”karlskrälle” och för det andra är det lättare sagt än gjort att stänga av känslor.

På släktens sommarställe fick jag gråta och där fanns människor som tröstade mig.

En prydnad på gården.
En prydnad på gården.
Sommarens första nypotatis avnjöts i dag på sommarstället.
Sommarens första nypotatis avnjöts i dag.
Och grillad lax till.
Och grillad lax till.

En sådan lyckodag!

~ Carita Liljendahl ~ 14 kommentarer
Lycka är... en smakrik korv på frukostmackan. Tack svärmor som hade med sig den från Sverige!
Lycka är… en smakrik korv på frukostmackan. Tack svärmor som hade med sig den från Sverige!
Lycka är... att läsa tidningarna i lugn och ro vid morgonkaffet. I dag satt jag en och halv timme hann läsa mycket.
Lycka är… att läsa tidningarna i lugn och ro vid morgonkaffet.
Lycka är... att ha utsikt över skog och hav. Att kunna vända ansiktet mot solen, känna värmen genom fönstret fastän det är minusgrader ute. Lycka är också en klargul blomma.
Lycka är… att ha utsikt över skog och hav. Att kunna vända ansiktet mot solen, känna värmen genom fönstret fastän det är minusgrader ute. Lycka är också en klargul blomma.

Lycka är… en ledig dag utan måsten.
Lycka är att läsa böcker och bloggar, att kanske ta bussen till stan och sedan promenera hemåt med maken, ta en sväng via lilla fina cafeterian, äta något gott.

Lycka är… små vardagliga ting. Men också stora saker som att ha vänner, någorlunda bra hälsa, ett jobb.

Det är den internationella dagen för lycka i dag. Vad betyder lycka för dig?

Soppa och focaccia

~ Carita Liljendahl ~ 11 kommentarer
Korvsoppan jag tillredde i går.
Korvsoppan jag tillredde i går.
När den nästan var slut kom jag på att jag kanske kunde fotografera den.

Om jag ändå alltid hade kameran med mig. Då skulle jag uppfylla regel nummer ett.
Om jag sedan också skulle komma ihåg att använda kameran. I ur och i skur. Då skulle jag uppfylla regel nummer två.
För att kunna servera er aktuella och kanske rentav intressanta blogginlägg.

Nu serverar jag bara soppa och focaccia.

Köpte en focaccia i samband med vinprovningskvällen i går.
Köpte en focaccia i samband med vinprovningskvällen i går.

Hahaa, ser först nu att brödet ser ut som ett ansikte. Ett förvånat sådant 🙂

The focaccia asks: How did I end here?
(jag kan inte säga det på italienska)

Amatörbilder

~ Carita Liljendahl ~ 19 kommentarer
En blomsteruppsättning utanför höghuset där vi bor. Fotograferad i motljus.
En blomsteruppsättning utanför höghuset där vi bor. Fotograferad i motljus.
Rönnbärsklasar, rakt av.
Rönnbärsklasar, rakt av.

Min blogg är inte nischad. Den handlar inte bara om inredning, djur, mode, resor, mat…

Under helgen som gick gjorde jag ett undantag. Då skrev jag bara om Lovisa Historiska Hus.

Men i det stora hela skriver jag om min vardag och visar bilder från den. Jag vill vara mig själv.

Kom att tänka på det här då en bekant till mig sa att hon gärna skulle blogga. Hon har idéer och hon är bra på att skriva. Men hon är lite skraj för att så att säga ”vika ut sig själv”.

Jag känner att jag är så pass gammal nu att jag struntar i vad andra tycker om mina inlägg och mina bilder. Jag planerar dem inte i detalj. Fotograferar inte hundrasju rutor av vilka jag väljer bara de tre absolut bästa.

När jag ser vackra rönnbär lysa i kvällssolen hoppar jag av cykeln. Knäpper en eller två bilder med mobilen och ser först hemma att de inte blev så bra som jag hade trott att de skulle bli.

Jag gör det här för att jag tycker det är kul.  Om jag anstränger mig för att andra ska gilla min blogg blir det inte bra.

Så här kommer även i framtiden att vimla av amatörmässiga bilder och mina egna mer eller mindre knäppa tankar och funderingar.

Take it or leave it 🙂