bok

Potatisar kan visst prata!

~ Carita Liljendahl ~ 2 kommentarer

Det är märkligt hurdan effekt Adrian Debutsky har på mig nu då jag åter börjat skriva om honom så gott som på heltid. Han finns med mig överallt. Vad jag än säger, tänker och gör så är han där och kommenterar.

I dag undrade jag om nypotatisarna som jag köpte i torsdags ännu var i topptrim i dag. Jag hade tagit bort dem från plastpåsen eftersom några hade börjat fara illa där. Men bädden av hushållspapper kanske inte var så bra heller. Potatisarna hade mjuknat fastän jag inte hade kokat dem.

Jag tänkte att jag kan ju inte veta hurdana dom blir innan jag har gett dem en chans och kokat dem enligt konstens alla regler. Och när de små knölarna låg där i de kokande vattnet såg jag hur de log inställsamt mot mig. Vi är jättefina, hörde jag dem säga, och jättejättegoda!

Mannen som kunde tala med hästar har Adrian hört talas om. Han påminde mig också om kvinnan som kunde tala med en virkad tomte och kvinnan som talade med en tvättsvamp men kvinnan som hörde potatisarna tala var något nytt.

– Jag har ju i alla fall fantasi, sa jag. Och det behöver jag för att jag ska få dig att överleva i boken.

Regnväder är skrivväder

~ Carita Liljendahl ~ Lämna en kommentar

Så här ser min utsikt ut i dag. Regnet smattrar mot rutan, det är sexton grader och således inte någon rusning i kiosken. Jag kan lugnt sitta och skriva några timmar på raken.

Den här utsikten hade vi igår på eftermiddagen från kiosken. Efter sol kom lite regn vid 14-tiden och skrämde bort gästerna från badstranden.

På parkeringen stod den här roliga bilen. Förmodligen kaffereklam, men det kunde ju också vara en bil som rattas av en Katriina som vunnit guld i någon idrottsgren.

Nu är det Zlatan och jag

~ Carita Liljendahl ~ 5 kommentarer

Finns det något bättre som kan vänta i brevinkastet då man kommer hem än ett paket? Det skulle väl vara ett hederligt gammaldags brev eller ett postkort i så fall. Eller att jag har så hederliga grannar att ingen hade stulit paketet där det låg ledigt för vem som helst att ta eftersom det inte hade fått plats genom inkastet.

I går hade jag läst slut Merete Mazzarellas ”Det enda som egentligen händer oss”. Den var mycket speciell och annorlunda än jag hade väntat mig, men jag gillade den. Allt måste inte vara förutsägbart. Köpte boken för 30 euro, inbunden, från lokala bokhandeln. Om någon som jag känner är intresserad av att köpa boken och kan hämta den från ÖN:s redaktion säljer jag den för en tia. Först till kvarn får mala.

Zlatan kommer jag däremot inte att sälja. Jag formligen slet upp paketet och kastade mig över boken. Den inleds med flera sidor svartvita bilder. Och efter första sidan är jag på kroken… nu är det bara Zlatan och jag några dagar framöver.