Veckans ord – BOK

En bråkdel av mina dagböcker.

Veckans ord i Sannas fotoutmaning är BOK. Bok kan vara ett träd, och det kan vara ett litterärt verk.

Själv för jag dagBOK så gott som varje dag. Skriver för hand, började 1976.
Numera har jag flera hundra häften, och jag tror att jag borde skriva testamente om att min yttersta önskan är att dessa dagböcker aldrig förstörs.

Inom de här pärmarna finns mitt liv. Många av mina innersta tankar, men mest är det beskrivningar om vad som hänt och händer i vardagen. Precis allt kring det kan och vill jag inte skriva i bloggen, hur kär den är också är, på ett annat sätt.

Har städat lite i dag och fortsätter i morgon. Ska skaffa förvaringslådor för dagböckerna och sortera dem, åter en gång. På grund av många flyttar under åren 2014-2017 har jag för mig att dagböckerna ligger lite huller om buller 😀

En viktig bok

… som jag köpte då jag var i Täby i början av månaden.
Det räcker med att läsa ett par eller fyra sidor per dag. Klokorden är många.

Zenbuddhistmunkens tankar.

Ge inte upp när du får kritik.
Lär dig slå bort det främmande människor har att säga.
Att ha kritiker innebär att det du gör drar till sig folks uppmärksamhet.
Fatta mod, och fortsätt längs den väg du valt.

När ljuset släcks

Vill du vara med i utlottningen av den här boken? Följ instruktionerna på bloggens startsida.
Vill du vara med i utlottningen av den här boken? Följ instruktionerna på bloggens startsida.

… heter en bok av Magnus Hedman.

Den förre landslagsmålvakten i fotboll från Sverige berättar öppet om sitt liv. Hur han tränade extremt hårt, nådde toppen, hade en vacker hustru och mycket pengar.

Men vad händer då ljuset släcks, då karriären är över, och då man förlorar allt för att man gjorde misstaget och trodde att lite narkotika kunde pigga upp ens vardag?

Vill du vara med i utlottningen av boken, följ instruktionerna på bloggens startsida (uppe till höger).

Smycket som jag lottade ut i förra omgången vanns av Nina Antas i Lovisa. Grattis! Smycke.

I väntan på våren…

Boken "Puutarhassa kotini".
Bild ur boken ”Puutarhassa kotini”.

… satt jag på jobbet och bläddrade i boken ”Puutarhassa kotini” som getts ut av Mia Grönstrand och Katja Juurikko.

Mia bor i Kuggom i Lovisa, hon är journalist och har jobbat bland annat på Loviisan Sanomat och på tidningen Uusimaa.

Att få bläddra i böcker och njuta av vackra bilder och inspirerande texter är en del av mitt jobb. Kanske inte så flashigt som det låter, eftersom jag förväntas göra mycket annat också – men boken gav mig hopp om att det blir en sommar också i år.

Första intervjun ute!

I dag publicerades den första artikeln om min bok Skuggor av svek. I sin helhet kan ni läsa webbartikeln här. Det känns alltid lika spännande och lite konstigt att se en bild på sig själv och att läsa det man sagt. Jag har nämligen en förmåga att svamla och tala allt möjligt off the record. Alltså säga sådant som jag inte vill att reportern ska skriva. 🙂

Ofta har jag så mycket att säga att jag tappar tråden och samtalet spårar ur. Jag som själv är journalist, van att intervjua, borde ju veta bättre hur man ska lyssna på frågor och svara bara på dem, och inte babbla på så att skribenten slutligen varken vet ut eller in. Men jag tyckte Helén fick ihop en bra text, så tack för den!

Har ägnat flera timmar åt att städa i och bredvid hyllan i arbetsrummet i dag. På tisdag anländer ett stort antal lådor med böcker och de måste få plats någonstans om jag inte vill ha dem i sängen eller på köksbordet.

Att städa är ju rätt kul då man hittar en massa saker, som det här brevet till exempel. Inbjudan till Europaparlamentet och en sits hemma hos dåvarande parlamentarikern Henrik Lax. Kunde känna mig riktigt ”viktig” för en stund 🙂

Och jag som inte var särskilt flitig i gymnasiet, trots att jag slutligen tog studenten med hyfsade betyg, hittade också det här papperet. Jag fortsatte nämligen studera, på en linje för så kallade byråsekreterare i Borgå. Då var jag en riktig plugghäst. Tror att jag rentav var besviken för att jag hade gjort något litet fel som ledde till det där minuset efter tian i modersmålet.
Skalan för betygen, även vitsord i Finland kallade, var på den tiden 4-10.

BILDER från kräftskiva

Det här kortet välkomnade oss ute i hallen, även farstun kallad, i går kväll. Kräftskiva väntade alltså på K16!

Dekorationerna i fönstret syns inte så bra då bilden togs i motljus då det ännu var ljust utomhus. Men verandan är mysig.

Jag kan se på kräftor, också röra vid dem, men att börja krafsa i dem för att få ut något att äta… Nä, det får andra göra. Jag förstår att det är själva grejen med det där plocket som utgör en stor del av nöjet. Bäst att inte gå in på mina tankar kring kräftor (min make är faktiskt Kräfta, hahaa) – för då är jag säkert ute på allt för djupt vatten, och får alla kräftälskare emot mig.

Så här kan det se ut då kräftälskare är i farten. Skalen på de små röda vännerna var rätt hårda den här gången så det blev extra mycket jobb och därmed kladd 🙂

Jag siktade in mig på de här kräfttillbehören och tömde en HEL flaska.

Kryddost, paprika, kex och annat tilltugg fanns också om man inte blev mätt på kräftorna. Och även om jag inte åt kräftor själv tror jag mig veta att man inte blir mätt på fyra, fem sådana 🙂

… och mera smått plock här … så ingen gick hungrig hem från verandan.

———————

I dag gör jag de sista ändringarna i bokens manuskript, om paketet från lektören anländer vill säga. I kväll börjar jag laya sidorna.
Jag är inte utrustad med speciellt mycket tålamod, men det är något jag måste ha nu de här tre-fyra sista veckorna innan boken kommer från tryckeriet.
Och tänk att jag lyckats hålla pärmbilden hemlig…
Jag skulle SÅ gärna vilja visa den åt hela världen redan i dag. Argh!

Dags för slutarbetet

Slutarbete. Det låter fint. Jag har aldrig gjort något akademiskt sådant och inte direkt på någon annan nivå heller. Men med slutarbete menar jag i det här fallet de avslutande kapitlen i boken som jag kallar ”Adrian III”. Den har en riktig titel, som bara min lektör och min make känner till.

Eftersom mitt liv från och med nu och åtminstone fem veckor framöver kommer att fokusera på författandet, tänkte jag skriva lite mer om skrivandets fröjder här i bloggen. För en fröjd är det. Varje dag ser jag fram emot att få vara med Adrian och alla de övriga karaktärerna i boken.

På bilden ser ni min författarhörna. Klockan är cirka 8.15 då bilden tagits. Solen lyser men jag tänker inte ”oj då, i dag måste jag vara ute och göra det och det och det”. Nej, jag vill skriva, och det kan jag göra bara i den här hörnan.

Det handlar inte om att skriva då inspirationen råkar infinna sig. Ska boken bli klar skriver jag disciplinerat mellan fyra och nio timmar varje dag.
I dag steg jag upp före klockan sju, men det är inte alltid så. Skriver jag långt in på natten sover jag längre om morgnarna.

Pauserna i skrivandet utgörs av promenader eller cykelturer. De kan också handla om rutiner i vardagen som att föra ut skräp, diska, hänga tvätt, dammsuga eller att sitta utomhus och njuta av vackert väder med en veckotidning eller en bok i handen.

Det finns mycket jag kan berätta om hur jag jobbar, hur min ensamma vardag i författarlyan ter sig, varifrån idéerna kommer, hur det känns att jobba utan ett stort etablerat förlag bakom sig osv. osv.

Så ni ska få läsa mer om det här på min blogg under de närmaste veckorna.
Välkomna in i huvudet på en författare!

Adrian mötte Burt Kobbat

Jag steg in i Lovisas bokhandel. Såg att journalist- och författarkollegan Staffan Bruun hade anlänt, redo att signera sin nya bok ”Tenorens dotter”.

Kaxig stegade jag fram och sa:  Hörru Staffan, din Burt Kobbat har inte en chans mot min Adrian!

Eller nej… i själva verket sa jag så här: Morjens, jag skulle vilja köpa din bok.

Det var säkert Adrian i mig som sa det där om att Kobbat inte har en chans. Om de två romanhjältarna skulle börja slåss kanske Kobbat skulle vinna, för Adrian slåss inte. Men Adrian är mer vältränad så det skulle nog vara svårt att förutspå vem som vann ett slagsmål. Om någon av dem skulle springa undan eller ifatt den andra tror jag Adrian är den snabbare.

Hur som haver. Jag ser fram emot att läsa Staffans nyaste bok – när jag väl börjat med den vet jag att jag inte kan sluta läsa.

Potatisar kan visst prata!

Det är märkligt hurdan effekt Adrian Debutsky har på mig nu då jag åter börjat skriva om honom så gott som på heltid. Han finns med mig överallt. Vad jag än säger, tänker och gör så är han där och kommenterar.

I dag undrade jag om nypotatisarna som jag köpte i torsdags ännu var i topptrim i dag. Jag hade tagit bort dem från plastpåsen eftersom några hade börjat fara illa där. Men bädden av hushållspapper kanske inte var så bra heller. Potatisarna hade mjuknat fastän jag inte hade kokat dem.

Jag tänkte att jag kan ju inte veta hurdana dom blir innan jag har gett dem en chans och kokat dem enligt konstens alla regler. Och när de små knölarna låg där i de kokande vattnet såg jag hur de log inställsamt mot mig. Vi är jättefina, hörde jag dem säga, och jättejättegoda!

Mannen som kunde tala med hästar har Adrian hört talas om. Han påminde mig också om kvinnan som kunde tala med en virkad tomte och kvinnan som talade med en tvättsvamp men kvinnan som hörde potatisarna tala var något nytt.

– Jag har ju i alla fall fantasi, sa jag. Och det behöver jag för att jag ska få dig att överleva i boken.