Det här är faktiskt en av de bästa essäerna jag har läst på länge. Publicerad i Kyrkpressen och kan läsas digitalt här.
Det är en konst att skriva så engagerande som Janne Saarikivi gör. Vi kan se ämnet som allvarligt, men han lyckas vara rolig på rätta ställen och även väcka till eftertanke så här inför påsk. Vad är egentligen viktigt? Att vi motionerar, presterar, är vackra, smala och bär fina kläder?
Om Navalnyi skriver han bland annat: ”Varför välja döden i ett fångläger och inte applåderna som oppositionsman inför seminarier i väst? Därför att tron förflyttar hjärtan och berg.”
Översättningen av Jan-Erik Andelin sitter också som pricken på i:et. Texten ingick ursprungligen i Helsingin Sanomat på finska redan den tredje mars.
Åter ett molntak över city och ljus mot horisonten 🙂 Jag tar det inte särskilt bildligt, tycker det är fint!
Det blir många bilder av utsikten från mitt fönster eller från min balkong.
Är ju mest ensam hemma, men vill understryka att jag inte sörjer det.
På något sätt känns det som att allt som hände 2014 och efter det, med skilsmässa och det faktum att jag sade upp mig från fast anställning och startade eget företag – att det var BRA och en förberedelse för detta som komma skulle.
Jag klarar isoleringen, ensamheten, det så kallade tråkiga, den sociala distanseringen… helt galant.
Ibland saknar jag middagar och träffar med vänner. Men månne inte den tiden kommer då det åter låter sig arrangeras.
Läste i dag en intressant essä av filosofen Åsa Slotte i Hufvudstadsbladet. Den handlade om melankoli, förmågan att ha långtråkigt och om social distansering. Hennes text går över två uppslag så jag tar bara med en kort snutt av allt här. Sådant jag känner igen mig i.
”Generellt verkar långtråkighet vara en av nutidsmänniskans mera obekväma existentiella tillstånd, ett konkret livsproblem. Såväl under coronakrisen som innan har ett snabbt livstempo och en jovial natur definierat det normala. Men då många människor kämpar sig igenom våren med zoommöten och hangoutkontakter i kvava rum, så finns det en stor grupp människor, som inte har samma behov av ständiga sociala möten. Jag har tidvis känt mig som en främling då den rätt endimensionella bilden av allas umgängestörst vuxit fram, eftersom jag direkt visste att jag inte skulle ha några problem med att vara hemma utan dagliga sociala kontakter.”
Så känner jag det också rätt ofta. Jag klarar mig bra utan möten i kvava rum.
Jag kan leda jobbet på distans och accepterar att vi är många nu som inte vill ha fysiska möten.
Men detta om detta helt kort, annars tenderar det här också bli en essä på 14.000 tecken 😉
Som en liten droppa i havet, eller droppen som urholkar allt. Foto taget med mobilkameran faktiskt. En nyss duschad tomatplanta.
… ska det vara vinter. I morse vaknade jag till denna syn. Ett snötäcke på ungefär fem centimeter. Så rent och vackert
i solskenet. Somliga människor blir arga och besvikna, gormar och svär över snöarbetet som aldrig tar slut och över våren som kom av sig. Är nu inte det helt onödigt? Att egga upp sig över sådant som man inte kan göra något åt. Varför inte bara njuta i stället? Så gjorde i alla fall jag. Av utsikten och av frukosten. Läste Hufvudstadsbladet långt över en timme. Till exempel den intressanta essän om pengarnas betydelse.
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 