gråt

Var finns den öppna, empatiska, verbala personen?

~ Carita Liljendahl ~ 24 kommentarer

Detta var inte en vy från jobbet jag gjorde i dag, men jag köpte den här chokladasken från affären där jag intervjuade en prao-elev. Prao = praktisk arbetsorientering och jag har under gårdagen och i dag talat med tre unga som gjort sin prao under veckan.

Grannen gjorde för några dagar sedan TVÅ snögubbar. Rester av dem står kvar, det har ju varit plusgrader och regnat. De tappar ögon och tänder först, sedan kanske något hårstrå… Men snäll som grannen är fixade hon nya sådana åt gubbarna.

Fick ett mindre reportage klart i dag och en del kortare texter. Mycket handlar om att förbereda kommande jobb, komma överens om intervjutider och träffar, och ibland behöver man läsa på vissa saker.

Igår kväll blev jag plötsligt väldigt trött och sedan överrumplades jag av gråt. Jag brukar inte hejda den då den kommer, men jag har inte gråtit så mycket på sista tiden – kanske bara inte haft anledning att vara ledsen eller att sörja, och bra så.

Men nu tror jag att det har blivit för mycket fastän jag försökt undvika nyheter från Sverige och världen. Örebro och all sorg där. Trumpens tokerier som man egentligen inte vet om man ska skratta eller gråta åt. Mina funderingar som kommer och går kring cellförändringarna. Och så ensamheten som pågått snart elva år.

Det sägs ju att ensamhet kan göra en människa sjuk. Jag oroar mig inte alltid för det, och jag tänker inte ”plocka upp en gubbe” bara för att slippa vara ensam. Jag vet att det kommer bättre dagar efter de dagar då jag varit nere. Jag har vänner och tillsvidare har jag ett givande jobb där jag får träffa människor.
En sambo vill jag inte ha, men en vän.

Det jag kanske mest saknar i vardagen är djupa samtal tillsammans med en verbal person. Tankeutbyte som sker så att båda ger och tar, pratar och lyssnar. Jag vill gärna också skriva brev eller byta tankar via mejl. Telefon är ok ibland men binder till vissa tider.

Att hitta den där verbala och öppna, empatiska och modiga människan har visat sig vara mer än knepigt. Har skrivit mycket om det här, och ni lär få höra klagovisan också i framtiden.

Föreslå inte att jag ska sluta blogga och bli mindre offentlig som person 😂 Att jag ska gå under jorden och hålla mig tyst. Den gubbe som inte klarar av mig sådan som jag är, han är inte stark nog och honom vill jag inte ha. Men visst har jag tänkt att det är mitt öppna sätt, bland annat på bloggen, som skrämmer många.

Jag blir arg när…

~ Carita Liljendahl ~ 27 kommentarer

Det är dagens utmaning från Orsakullans blogg.
Egentligen skulle jag inte vilja fokusera på något negativt i dag, eftersom helgen var så jobbig. Så i kväll ska jag skriva ett nytt inlägg om saker som gjort mig glad, om sådant som inger hopp och om att det finns en viss beslutsamhet hos mig fastän någon kan tycka att jag bara ”gnäller och gråter”.

Jag blir arg när…
– människor sprider lögner och är falska så att oskyldiga drabbas på ett orättvist sätt
När jag blir arg börjar jag ofta gråta, vilket kanske inte ger ett så bra intryck. I stället för att genast slå näven i bordet eller sätta ner foten gråter jag och pratar med människor jag litar på om hur allting känns.

Jag hade tänkt ha den här skylten på en Skyltsöndag. Men den här hunden ser ju lagom arg ut och lite sur blev jag också då Tor förlorade mot SalBa för nån vecka sedan 😀

Jag blir egentligen ganska sällan arg, men när ilskan verkligen kommer är jag väldigt beslutsam. Som då mamma på sjukhuset efter sin stora operation blev tvungen att dela rum med en förvirrad tant som höll mamma vaken hela natten. Då blev jag arg! Min mamma behövde lugn och ro!
Vi tog ut henne i rullstol på promenad i solskenet och till sköterskorna sa jag att när vi återvänder ska mamma ha en ny plats. Hon kan dela rum med någon men inte med en som sover om dagarna och härjar om nätterna.

Jag var så arg att jag nästan skakade då.
Allting ordnade sig på bästa sätt och sköterskorna fick förstås det tack de förtjänade för att de hade agerat.

Stenläggningen nästan klar

~ Carita Liljendahl ~ 39 kommentarer

En månad har det tagit att få bryggan och stenläggningen nästan klar. Svettigt värre 😀 Några hus har jag byggt här och där, en fyr och ett par båtar är också nästan klara. men mycket återstår. Bland annat att skapa himmel och hav 😀

Ett utomordentligt sätt att koppla bort jobb och andra ”måsten”. Den här dagen har jag varit extra känslig och blivit ledsen ett par gånger.
Att vara en high sensitive person har sina sidor. Men det har också sina fördelar om man lär sig hantera HSP på rätt sätt.

Det var ett tag sedan jag grät, men i kväll föll några trötta ledsna tårar.
Jag tränger inte tillbaka dem, förnekar inget, försöker bli bättre på att förstå mig själv varje dag.

Att släppa taget är ett sätt

~ Carita Liljendahl ~ 16 kommentarer

Det är mycket att tänka på nu, pusselbitar som ska falla på plats.
Man lär sig nytt, dag för dag. Om sjukvård, om hemvård, om hjälpmedel.
Om hur man ska uttrycka sig för att bli förstådd, hellre än missförstådd.
Både på professionellt plan men även på det privata.
Läget är inte tungt bara för mig, många andra är involverade.

Hösten smyger sig på.

Ibland känns det som att orken tar slut, på riktigt. Men en människa klarar mer än hon tror. Det vet jag efter vad jag gick igenom 2014 och även tidigare motgångar i livet pekar på det.

Så man tar en dag i taget. Prioriterar och organiserar enligt bästa förmåga. Försöker säga ifrån då det behövs.
Att släppa taget är också ett sätt. Att bara lita på att allting ordnar sig då man själv inte orkar mer, då man bara vill falla ihop och gråta en skvätt.

Då gråter man, då ger man upp. För stunden. Men inte för alltid.

Hösten är magisk på sitt sätt. Sover ännu vid öppet fönster.

Att älta saker är inte enbart negativt

~ Carita Liljendahl ~ 22 kommentarer

… men visst har ordet älta en negativ klang. Sidan synonymer.se ger följande alternativa ord till älta:
1. knåda, blanda, bearbeta, massera
2. ideligen diskutera, tjata (om), tugga om, idissla, upprepa, mala, traggla

Livet är som en rosenbuske. Det har vissa törnen men livet bjuder också på vackra blommor och dofter.

För mig har det varit, och är förstås fortsättningsvis, guld värt att få älta saker. Det må vara vad som helst som hänt, men särskilt tråkiga händelser behöver bearbetas.

Då man har vänner som orkar lyssna, som gärna deltar i diskussionen på ett uppbyggande sätt, som stöder och ger råd, som inte ser ner på en och säger gaska upp tig, ta dig i kragen, nu slutar vi prata om det där tråkiga… då kan man vända tråkiga händelser till erfarenheter som ger styrka.

Med vännerna handlar det om att ge och ta. De har också gått igenom något svårt, eller berörs av det svåra jag har varit med om. Då hjälper samtalen alla parter.

Det är så viktigt, så helande att få prata, prata, prata.

Om jag tar min skilsmässa som ett exempel kan jag i dag skratta åt en hel massa av saker som skedde i samband med den. Jag skrattar åt mina egna reaktioner. En gång ville jag tvätta sätet i bilen efter att maken och hans på den tiden nya kvinna hade i åkt i den. Jag rusade iväg med tvättmedlet i högsta hugg och maken hojtade efter mig att jag inte skulle förstöra lädersätet i bilen men det sket jag ju i 😀

En annan gång exploderade annars så lugna, beskedliga, behärskade jag och rev sönder en flyttlåda eller slog maken med en disktrasa 😀 Och jag minns hur terapeuten sa, låt allt komma ut bara, du har visat alldeles för lite ilska i livet, gubben din klarar det nog.

Jag skrattar till och med i dag åt situationer som var hemska precis då de inträffade. Då jag blev utskälld på offentlig plats, då jag hotats osv.

Och allt det här är möjligt tack vare att jag fått älta alla saker upp och ner tusentals gånger, under gråt och skratt med goda vänner.
Så för min del har ordet älta en positiv klang. Synonymen för ordet i detta fall är BEARBETA 🙂

Jag skulle inte få skriva…

~ Carita Liljendahl ~ 24 kommentarer

Symbolbild. Sol i sommargrönska gör mig glad.
Symbolbild. Sol i sommargrönska gör mig glad.

… att jag ibland mått dåligt i privatlivet eller att jag också gjort det på olika jobb jag har haft. Jag får rådet att hålla inne med allt det här, att inte älta mina bekymmer offentligt.

Men hur skulle jag må om jag inte hade delat mina känslor här? Ändå har jag ju inte på långt och när skrivit allt. Klart att även jag förstår att det finns mycket man inte ventilerar på en blogg.

Här får jag ovärderligt stöd av en massa kloka och insiktsfulla personer som träffar helt rätt i sina kommentarer. Bland annat därför väljer jag att skriva av mig vissa saker här.

Då jag på senaste tid skrivit att jag mår bra i det jobb jag har i dag har det tolkats som att jag rackar ner på de gamla jobben. Men det är inte arbetsplatserna det varit fel på. Jag har bara valt att göra det som känns mer meningsfullt för mig personligen i dag.

Och om nu någon vill veta så inte mår jag toppen alla dagar fastän jag försöker hålla en positiv stil här.
Jag bär på oro och bekymmer för framtiden jag också.
Jag måste tvinga mig att leva i nuet, att se nya möjligheter, att känna tillit för att allt ska ordna sig.
Men jag gråter jag också. Senast i går gjorde jag det.
Så fastän jag för det mesta ger en positiv bild av mitt liv här, för att jag VILL och önskar att allt ska ordna sig, känner även jag stor vanmakt då och då.
Jag är bara en människa, precis som du.

Så mycket omkring mig just nu…

~ Carita Liljendahl ~ 22 kommentarer

… av både jobb och känslor. Jag känner verkligen att jag lever.
Helt plötsligt i dag på eftermiddagen började jag gråta. Men inte för att jag är ledsen. Jag tror det är något slag av lättnad, en tacksamhetens gråt.

Det har hänt så mycket den här sommaren. Jag har träffat underbara människor som inverkat på mitt liv och gått ner på djupet i det på många olika sätt.

I dag sade också en bekant till mig att man ser i mitt ansikte att jag mår bra. Och vad kan vara bättre betyg än det för mig, efter sju sorger och åtta bedrövelser och allt det tunga som skilsmässan innebar.

Kubansk konst av Chicho på Almska Gården.
Kubansk konst i samband med Lovisa Fredsforum av Chicho på Almska Gården. Utställningen öppnas den 2 augusti.

Har jobbat nästan hela dagen i dag. Förmiddagen  går galant åt till att svara på mejl, boka intervjuer, skriva ut texter, bearbeta bilder, sprida dem och länkar till olika artiklar på sociala medier.

Klockan 12 gick jag på pressinfo som gällde Lovisa Fredsforum som firas 5-7 augusti. Efter det ägnade jag två timmar åt att göra layouten för ett reportage.

I morgon är jag i det stora hela ”ledig”. Vilket betyder att jag sitter hemma och skriver ut allt sådant jag inte hunnit med hittills. Bland annat har jag börjat jobba med en förenings historik.

Som sagt – jag känner att jag lever ❤

Ännu stundvis svårt

~ Carita Liljendahl ~ 25 kommentarer

Den här blomsterkransen fanns på en dörr till en av affärerna i gamla stan i Borgå.
Den här blomsterkransen fanns på en dörr till en av affärerna i gamla stan i Borgå.

Många av mina läsare säger att de ser att framsteg skett i mitt liv. Att mina inlägg blivit gladare och att jag själv verkar må bättre än för ett år sedan.

Iakttagelsen är riktig. Jag mår inte lika dåligt nu som då. Men det betyder inte att jag slutat sörja det som hände. Skillnaden mellan den här sommaren och fjolårets sommar är kort och gott den att jag inte längre gråter varje dag.

Närmast är det besvikelse och ensamhet jag stundvis kan känna i dag.
Jag dög inte sådan som jag var. Men varför allt gick som det gick har varken jag eller ex-maken svar på. Saker och ting bara händer. Det är ett faktum jag fått lov att acceptera.

Staden är liten och jag vill röra mig där alla andra är den här sommaren. Där ser jag också de lyckliga tu och deras ömma kärleksgester.
Och helt klart ska de få visa sin lycka åt omgivningen, så gör ju alla andra förälskade människor också.
Jag får lära mig leva med det där om jag vill bo kvar i den här staden. Och det vill jag, åtminstone tillsvidare.

Skilsmässan har öppnat många nya dörrar för mig. Så inget ont som inte för något gott med sig.

Dessutom tror jag att jag kan hjälpa andra människor som befinner sig i liknande livssituationer och som har det svårt. När man är som mest ledsen tror man ofta att man är ensam i världen med sina känslor. Men vågar man öppna sig, skriva eller säga saker rakt ut, inser man att man inte alls är ensam.

Jag tänker fortsätta med det här, att öppet berätta hur allt känns. Jag kan inte låtsas att allt är bra, sopa sorgen under mattan. Den blir mindre, monstret försvinner, då allt lyfts upp i dagsljuset.

Första arbetsdagen och något jag saknar

~ Carita Liljendahl ~ 16 kommentarer

Det här är mitt jobb då jag har är layare.
Det här är mitt jobb då jag har är layare.

Första arbetsdagen gick bra. Vi gjorde sexton sidor och då kan man ta det ganska lugnt.
De artiklar och notiser som inte skrivs av våra reportrar redigeras ut av nyhetschefen. På kvällen finns alltid en reporter som läser korrektur på de färdiga sidorna och som ger ut ytterligare material om det blir små ”hål” som måste fyllas.

Vi jobbar i InDesign och då sidorna är klara gör vi pdf-filer av dem. Sedan skickas de elektroniskt till tryckeriet som ligger i Kouvola.

Då jag jobbar tänker jag inte precis hela tiden på skilsmässan. Men klart att tankarna irrar hit och dit, så helt och hållet glömmer jag inte det som hänt.

När jag satte mig i bilen började jag gråta. Numera bryr jag mig inte fastän tårarna rinner, så länge jag ser vägen framför mig.

I dag tror jag det handlade om känslan av att vara helt övergiven.
Förr fanns det någon som tröstade mig, som uppmuntrade, som peppade och alltid trodde på mig. Någon som kallade mig solstrålen i hans liv, för jag var faktiskt så gott som alltid glad innan dråpslaget kom den här våren.

Nu saknar jag människan som alltid förr gav en kram då jag var nere, som sa att allt ordnar sig. Han som strök mig över håret och gav det där löftet om att det alltid skulle vara vi två.

Kanske inte så konstigt att man gråter över svikna löften.

Men hoppas det snart kommer en glad dag efter tre ganska sorgsna.

Lovisabilder – stadens museum

~ Carita Liljendahl ~ 14 kommentarer

Skulle hämta FasterAster från busstationen och hade plötsligt en timme ledig tid. Orken för sorteringen hemma tog slut efter några idoga timmar och då satte jag mig i bilen istället och körde runt.

Först åt jag en glass med smak av citronlakrits vid torget. Sedan styrde jag bilens front mot stadens museum.

Det ligger bara ett stenkast från mitt nya hem, så parken jag visar här kan jag ha picknick i om jag vill.
Utöver museiparken finns Kapellparken ännu närmare mitt hem.

Museiparken.
Museiparken.

Börjar med att visa parken bakom Kommendantshuset som är Lovisa museum. Är du intresserad av historia, läs mer om huset HÄR.
Visst är parken fin med sina ståtliga träd, jag fick ju med bara en del av dem på bilden.

Här går man in till museet, trappor upp till dörren finns det från höger och från vänster.
Här går man in till museet, trappor upp till dörren finns det från höger och från vänster.

En skylt som berättar lite historia.
En skylt som berättar lite historia.

Fin, gammal trappa.
Fin, gammal trappa.

Trappan finns på husets södra kortsida. Fin stenläggning tycker jag och bra att trappstegen inte snyggats till eller förnyats nämnvärt.

Husets baksida som vetter mot väst, mot parkområdet och mot svenska lågstadiet.
Husets baksida som vetter mot väst, mot parkområdet och mot svenska lågstadiet.

Nej, det går fortfarande inte en dag att jag inte skulle tänka på det som hände i maj. Första maj kommer för alltid att påminna mig om dagen då jag fick veta vad som pågått en längre tid bakom min rygg. Ytterligare några veckor senare beslöt sig min man för att lämna mig och samma dag börja ett nytt liv med en annan människa.

Som sagt, jag tänker på det där varje dag. Men jag märker också att andra tankar får plats i min hjärna. Och att jag fortfarande har kvar förmågan att skriva.

Så jag fortsätter skriva om mina känslor, men jag pratar också gärna om dem, så du som eventuellt tvekat och inte vågat ta kontakt då du ser mig – ta mod till dig bara. Jag är ofarlig 🙂 Och börjar jag gråta är det inte så farligt det heller. Dessutom har jag inte glömt hur man gör då man skrattar.