Glada måndagshälsningar med mina favoriter. My från Mumingänget och sedan gillar jag Snobben och hans kompisar också. Det har jag skrivit i postcrossingen, där man får önska sig vilka kort man vill få. Men får inte ha så kallade ”demands”, alltså krav.
De här korten har jag nyligen fått, och de gjorde mig glad. Hoppas glädjen nu sprids vidare!
Jag har åkt lite berg-och-dal-bana i känslolivet och det beror på många saker. Oron över cellförändringarna spelar förstås in, och jag har inte haft så många att prata med om det.
Sedan är jag ofta glad för att jag fått olika jobbuppdrag, de håller mig igång.
Nyheterna från Örebro påverkade mig. Statsministerns tal var fint igår, minnesstunden i kyrkan likaså. Jag ser inte på allt, men det går inte heller att undvika alla känslor, och vi ska nog också leva genom dem och tillsammans ta oss vidare.
Kylan och mörkret pinar mig, men dagarna blir ju ändå ljusare minut för minut.
Igår kväll var det också Bingolotto och Hotell Romantik. Det sista kanske någon anser vara trams, men där pratar deltagarna mycket om känslor, vänskap, kärlek och sånt de hoppas på och som de upplevt förr. Livet är i fokus.
Tog igår också mamma på en liten åktur och det kändes bra. Helt spontant frågade jag henne om hon ville åka runt på stan en stund och det ville hon. Bland annat ville hon se den nya brand- och polisstationen som håller på att byggas. Och så handlade jag köttbullar och mos, och ett paket choklad som hon ville ha ❤
Detta var inte en vy från jobbet jag gjorde i dag, men jag köpte den här chokladasken från affären där jag intervjuade en prao-elev. Prao = praktisk arbetsorientering och jag har under gårdagen och i dag talat med tre unga som gjort sin prao under veckan.
Grannen gjorde för några dagar sedan TVÅ snögubbar. Rester av dem står kvar, det har ju varit plusgrader och regnat. De tappar ögon och tänder först, sedan kanske något hårstrå… Men snäll som grannen är fixade hon nya sådana åt gubbarna.
Fick ett mindre reportage klart i dag och en del kortare texter. Mycket handlar om att förbereda kommande jobb, komma överens om intervjutider och träffar, och ibland behöver man läsa på vissa saker.
Igår kväll blev jag plötsligt väldigt trött och sedan överrumplades jag av gråt. Jag brukar inte hejda den då den kommer, men jag har inte gråtit så mycket på sista tiden – kanske bara inte haft anledning att vara ledsen eller att sörja, och bra så.
Men nu tror jag att det har blivit för mycket fastän jag försökt undvika nyheter från Sverige och världen. Örebro och all sorg där. Trumpens tokerier som man egentligen inte vet om man ska skratta eller gråta åt. Mina funderingar som kommer och går kring cellförändringarna. Och så ensamheten som pågått snart elva år.
Det sägs ju att ensamhet kan göra en människa sjuk. Jag oroar mig inte alltid för det, och jag tänker inte ”plocka upp en gubbe” bara för att slippa vara ensam. Jag vet att det kommer bättre dagar efter de dagar då jag varit nere. Jag har vänner och tillsvidare har jag ett givande jobb där jag får träffa människor. En sambo vill jag inte ha, men en vän.
Det jag kanske mest saknar i vardagen är djupa samtal tillsammans med en verbal person. Tankeutbyte som sker så att båda ger och tar, pratar och lyssnar. Jag vill gärna också skriva brev eller byta tankar via mejl. Telefon är ok ibland men binder till vissa tider.
Att hitta den där verbala och öppna, empatiska och modiga människan har visat sig vara mer än knepigt. Har skrivit mycket om det här, och ni lär få höra klagovisan också i framtiden.
Föreslå inte att jag ska sluta blogga och bli mindre offentlig som person 😂 Att jag ska gå under jorden och hålla mig tyst. Den gubbe som inte klarar av mig sådan som jag är, han är inte stark nog och honom vill jag inte ha. Men visst har jag tänkt att det är mitt öppna sätt, bland annat på bloggen, som skrämmer många.
Årets första så kallade ”mommo-blomma” är köpt till balkongen. Jag ville ha vita men enda färgen som fanns var laxrosa. Det är helt ok, jag hinner köpa vita senare.
Efter Elisamatildas semester, som vi alla förstås unnade henne mer än väl, är hon nu tillbaka med sina fem fredagsfrågor. Denna gång är temat Känna känslor, och det passar mig mer än väl.
Jag talar gärna och öppet om mina känslor. Det enda som hindrar mig att vara spontan i dag är då något större är på gång, och det är sådant som inte enbart berör mig själv. Måste jag vänta med att tala om alla känslor för den skull, att även andra är involverade, då gör jag det.
Men på Elisamatildas frågor kan jag svara 🙂
Vad får dig att känna dig ung? – Ganska mycket egentligen. Solen och värmen, våren och sommaren. Då är allt liksom mer möjligt än på vintern. När jag får spontana leenden av kända och okända, när jag kan gå på mitt ben igen.
Vad får dig att känna dig äldre? – Kroppen påminner mig om det ibland, att den inte är lika vig och smidig som för tjugofem år sedan. Och ibland inser jag att jag inte tillhör målgruppen för vissa tv-program eller nymodigheter, men det är ju inte mitt fel. De som kör in det nya gör det inte heller för att JAG ska känna mig gammal 🙂
Vad får dig att känna dig optimistisk? – Trots krig och mycket annat elände inger våren och sommaren hopp. Och tanken om att allt ordnar sig på något sätt i vardagen och att tomatplantor och annat jag har sått gror 🙂
Vad får dig ur ett dåligt humör? – Betyder det att komma bort från ett dåligt humör? Jag är sällan på dåligt humör. Men en rätt riktad humoristisk replik av en person som känner mig väl drar mig lätt bort ur en deppad stund.
Vad får dig att känna dig levande? – Att jag fortfarande vågar lyssna på mitt hjärta. Ta sånt som andra kallar risker. Det som kallas att LEVA gör att jag känner att jag lever.
Ytterligare ett miniväxthus, nu för de ätbara blommorna som jag köpte av misstag för nån vecka sedan. Jag trodde jag köpte vanliga blomsterfrön.
… och snart känns det att jag kan pusta ut lite. Besök hos fysioterapeut imorgon, massage på fredag efter fem veckors paus. Behövs verkligen. Ibland blir det paus av olika orsaker, nu grasserar jag influensor, bland annat.
Isande kallt i dag då vi planterade ljung på gravarna. Men skönt att få det gjort. Det är ju bara jag själv som måste gräva fram en varmare tjock tröja, klä mig i högskaftade vinterstövlar, skaffa en ny varm vinterjacka (har bara en kappa).
Kära pappa. Nästa år fyller du 100 år. Saknad har du varit länge ❤ Att du själv valde att lämna jordelivet, utan att lämna en förklaring har satt spår i mig.
Jag förstår nu som äldre varför jag skapat ett pansar kring mig. Jag blev övergiven då som 15-åring utan att veta varför.
Då jag blev övergiven för tio år sedan i samband med skilsmässan sa terapeuten att jag har all anledning att gråta. Jag undrade nämligen då varför jag grät så mycket. Varför tårarna aldrig tog slut. För i grund och botten hade jag ju det det bra ändå. Med tak över huvet, mat på bordet och ett jobb att gå till. Fastanställning på den tiden.
Terapeuten fick mig att förstå att jag tappert hade kämpat på, troligen inte sörjt färdigt, inte fått sorgen bearbetad efter pappas bortgång. Sedan ploppade allt upp på nytt då skilsmässan kom som en blixt från en klar himmel.
Efter det har jag troligen byggt ett skyddspansar för att inget och ingen ska kunna såra mig igen. Jag har varit ensam snart tio år och det har blivit naturligt att jobbet fyller min vardag från morgon till kväll.
Jag har ofta velat skriva om djupare saker än en massa ytligt tjafs. Men jag har tagit hänsyn till andra människor, och jag gör det fortfarande från fall till fall.
Vem är jag? Det är en fråga som jag, och kanske många andra också för den delen, ibland ställer sig själv. Vem är jag? Vad står jag för? Hur ser andra på mig? Vem tror de att jag är, och är det viktigt att andra vet vem jag är på riktigt?
Under rubriken About här på bloggen finns en kort beskrivning om mig själv. Men hur ska jag gå till väga då jag vill berätta mer?
Jag har alltid strävat till att vara öppen och ärlig kring allt. Det har förstås straffat sig ibland, och jag har tänkt ”det där borde jag inte ha sagt” eller ”nu blev jag åter missförstådd”. Men då allt kommer omkring tror jag att det lönar sig att vara ärlig i alla fall, och att även tala och skriva om svåra saker.
Hur många gånger har jag inte funnit tröst i att höra att jag inte är ensam om olika problem. Då jag har öppnat mig har det visat sig att andra lättade har sagt: ”Nä men oj, så där känner även jag”.
Carita längst till höger, kanske fem år gammal? Väninnan Anne till vänster, syster Veronica och grannen Elise som blivit student.
Ja, så vem är jag? Med åren ändras vi ju alla, så att beskriva mig sådan som jag varit tidigare finns det inte utrymme för här.
Nyligen hade vi Pride-evenemang i Lovisa. Jag har understött det ekonomiskt och jag har tryckt gilla-reaktioner på många bilder som delats före och efter det. Jag respekterar och accepterar sexuella minoriteter, men jag hänger inte alltid med i alla de nya bokstavskombinationer som finns. Det finns också en ny flagga som symboliserar intersexualitet, har jag lärt mig.
Själv är jag hetero. Kanske någon tror annat om mig då de oftast ser mig umgås med kvinnor. Bland kvinnorna som är mina vänner finns några lesbiska och intersexuella, men själv är jag varken det ena eller det andra. Jag har också bögar i min bekantskapskrets.
Då jag har varit ensam i nio år kan jag också tänka mig att det finns personer som tänker ”tillhör hon kanske en sexuell minoritet ändå?” Men det gör jag inte.
Vid en sommarstuga 2015.
Jag vill beskriva mig själv som en generös, hjälpsam och för det mesta glad person. Jag tycker om att läsa och skriva. Jag reser gärna, men det finns inte alltid tid och pengar för det nöjet. Äter helst ute på restaurang, är ingen kock själv och det har visat sig att samhället, och speciellt att det som säljs i mataffärer, inte är anpassat för singelhushåll. Då blir det att slänga en hel del mat, och det tycker jag inte om att göra.
Jag jobbar mycket och det är väl en orsak till att jag fortfarande är ensam. Längtan efter livets pusselbit finns djupt inom mig. Jag slutar aldrig hoppas, och det är kanske också därför jag skriver personliga inlägg om mig själv ibland.
Med åren blir människan bekväm och jag vet precis vad jag behöver och framför allt vad jag inte behöver. Pusselbiten i mitt liv ska vara en stark person som vågar stå upp för sig själv och för andra.
Fokus ligger inte längre på sex i den här åldern, i alla fall inte för mig 🙂 Därför hittar jag inga pusselbitar via dejtingsajter. Sex kan komma med i bilden senare, sedan då pusselbiten och jag gjort tusentals andra roliga saker tillsammans. Efter att vi har talat, och gärna även skrivit till varandra, om allt mellan himmel och jord, då vi har öppnat oss och blottat vårt innersta i djupa samtal – då kanske det bara säger klick och så är även sex naturligt.
Ibland tänker jag att det bästa vore att flytta bort från Lovisa. Kanske till Sverige, för där har jag alltid trivts. Inte till Stockholm eller någon annan stor stad, det är för stökigt. Men å andra sidan, att i denna ålder börja på ny kula, ensam på en ny ort, känns övermäktigt – både fysiskt och mentalt.
Nä, kanske mitt älskade Lovisa har något att ge mig ändå, någon dag i framtiden ❤
Ganska många tända ljus på gamla kyrkogården, fastän det inte syns så bra på bilden. Det är fars dag i Finland i dag. Min pappa har varit borta sedan 9.4.1978, en dag som för alltid är etsad i mitt minne. Pappa bestämde sig då för att han inte orkade leva längre. Jag skulle fylla 16 år följande månad.
Självmord blir trauman som många personer bär med sig sitt liv ut. De formar generationer av människor. Så många som har drabbats på olika sätt, och ändå upplever jag att det här är något vi fortfarande håller tyst om. Kanske det på något sätt är förenat med skam.
Alla har sina orsaker att inte prata om nära och kära som fattat beslutet om att ta sitt liv, och det får vi acceptera och respektera. Alla har sitt personliga sätt att sörja och bearbeta sorgen. Så ska det få vara.
Jag har valt att tala om det här alltid då det är möjligt. Men jag möter ju också människor som inte vill ta del av andras erfarenheter på detta plan. Då får jag förstå det och hålla tyst.
Sedan finns det tack och lov även människor som stöttar och som gärna sätter ord på sina känslor. Vare sig de upplevt det hemska själv eller inte, men som på något sätt ändå varit med om det som för alltid lämnar spår i vårt innersta. Det finns ju så många frågor vi aldrig får svar på. Men man lär sig leva även med dem.
Pappa ❤ Du är älskad och mycket saknad ❤ Du och mamma gav mig mitt liv, och jag är tacksam för de femton år jag fick tillsammans med dig. Vi ses nån gång igen, nånstans.
… har jag länge tänkt föreviga, men det har inte blivit av. Nu gick jag förbi i dag, men ledde cykeln samtidigt, så vinkeln blev inte bästa tänkbara. Fick med en del av rådhuset också, det som på många orter kallas stadshus. Nymålat är det, befriat från ställningar och skyddsplast.
Vi har haft riktigt fint väder flera dagar. Någon enstaka regnskur har gjort oss glada mellan varven. I dag hade vi +22 grader. Den här sommaren klagar jag inte på.
Angående min statistik här på bloggen har det kommit några toppar med tusentals besök från Schweiz. Statistiken blir såtillvida snedvriden, för jag kan ju inte annat tro än att det är en robot som på något sätt gör besök. Ska kanske ladda ner Statcounter för att få mer detaljerad info, fick tips kring det av bloggvännen Antonia.
Lite fundersam är jag åter i dag. Känslorna går i vågor. Jag har mycket att vara tacksam för och jag försöker ha fokus på det. Men ensamheten tär ibland. Jag har många vänner och ett givande jobb. Men som ni vet, jag saknar pusselbiten, själsfränden 💕
Det är bra att de flesta dagarna känns som bra dagar, eller ganska bra dagar. Jag övar mycket på tacksamhet, att känna den – trots att livet inte alltid är lätt. Vi har det bra i Finland, jämfört med hur vardagen ter sig i många andra länder. Jag är, såvitt jag vet, frisk. Har ben som bär mig. Jag har tak över huvudet, mat för dagen, ett givande jobb och många vänner.
Men just i dag känner jag mig ensam, och innerst inne vet jag själv varför det är så just i dag. Allt oftare tänker jag nuförtiden… åtta år… och även tre månader över åtta år, har jag varit ensam.
Den första tiden behövde jag det. Ett par år behövde jag det, för att komma över smärtan efter skilsmässan. Såren plåstrades tillfälligt om med korta förbindelser, via vilka jag förstod att det var möjligt att träffa andra. Men det fanns inget djup i allt det där. Känslan av tomhet och otillräcklighet kom alltid tillbaka.
Det är skönt att gråta ibland och jag vet att också den här känslan går över. Kanske jag inte behöver längta för evigt. Kanske den där intelligenta personen med den speciella humorn och värmen finns. Eller ja, jag vet att han finns… men kanske han också någon dag finns för mig?
Tänk att få känna hans hand i min. Hans arm runt min axel eller midja. En kropp mot min och en kyss i nacken. Jag är bara en människa med känslor då jag saknar just det.
… går det bra att tillbringa en stund på balkongen och enbart betrakta moln. Det är skönt där ute nu, +22 grader. Tankarna kan flyga hit och dit.
Eftersom jag skrivit ganska mycket om mina känslor här, på senaste tid och genom åren, spinner jag vidare på det.
Om någon nu tror att jag inte längre är singel, att jag har hittat kärleken, en partner, så måste jag tyvärr säga att så är inte fallet. Jag har endast tinat upp. Insett att jag inte är djupfryst längre 🙂 Det finns känslor inombords och jag har känt väldigt mycket de senaste sex veckorna. Jag hoppas det kan fortsätta så.
Och så syr jag också in Dagens fråga hos Orsakullan här: Porslinsblommans dag idag, finns det en hoya/porslinsblomma i hemmet? Svar: Jag hade genom tiderna en som var mycket gammal, en växt som gått i arv. Den klarade till och med flytten till Sverige och hem igen, och flera flyttar efter det i Finland. Men för ett par år sedan var dess saga tyvärr all och jag saknar den. Kanske ska skaffa en ny?
Denna balsmamin hör inte till det invasiva arterna såvitt jag vet. Hur som helst sprids den inte från krukan på min balkong. Fröna fick jag ifjol av Inge-Maj, och för mig är det ett litet skärt under att det från dessa små frön vuxit upp så här fina blommor ❤
Jag har suttit på balkongen ikväll och njutit av svalkan. +19 är ju rena himmelriket och nu mot natten ska det gå ner till +16 och rentav +13. Vädringsfönstren är öppna!
Ett tiotal tomater på kommande. Tycks dröja innan de blir röda, men vem har brådis?
I lördags innan jag somnade rann varma tårar längs mina kinder. Ikväll likaså. Det är skönt med varma tårar. De bara stiger upp i ögonen och rullar ner. Det är ingen hysteriskt hulkande gråt som gör ont i halsen.
Jag skulle gärna skriva om allt som bidragit till att jag känner det jag nu gör, men för tillfället är det helt omöjligt.
Det enda jag kan skriva är att jag är oerhört tacksam för att jag får uppleva det jag upplever nu. Jag tror att alla känslor, hela spektret, kommer fram nu då jag fått ha ”semester” några dagar. Jag har haft tid att känna efter, tid att gå in i mig själv, tid att fundera vad jag vill göra med resten av mitt liv.
Vad som än händer efter en vecka eller två, under sensommaren eller hösten – vågar jag säga att den här sommaren är den bästa jag upplevt på åtta år.
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 