kärlek

Attityden är avgörande

~ Carita Liljendahl ~ 13 kommentarer
Ett klipp ur en veckotidning.
Ett klipp ur en veckotidning.

Läste en artikel om Happy Heart-metoden i dag.
Äh, sådant där bullshit och humbug, hör jag någon säga.
Må så vara, men om det funkar på mig och är gratis så mår väl ingen skeptiker dåligt av det?

Sanna Ehdin har skrivit boken ”Nya Sluta kämpa – börja leva”. Jag har inte läst den och tror inte jag kommer att göra det heller.
Jag vet att det här funkar ändå. Det vi tror på blir vår verklighet. Vi kan välja vilken inställning vi har till livet.

Sanna säger också i intervjun i tidningen Året Rund att hon är trött på konsumtionssamhället. Hon har gett bort 2/3 av sina ägodelar och har inget fast boende. Jag håller också på att sortera bort saker som bara tar energi.

Jag har sagt upp mig – trots att frilanstillvaron är allt annat än säker. Jag har följt mitt hjärtas röst.

Det här betyder inte att livet är enkelt eller att alla val är lätta att göra. Jag tvivlar också, har dåligt självförtroende, längtar efter någon som vill hålla min hand, ge mig en kram. Undrar om riktig kärlek finns. Det där förhållandet som är fyllt av äkta kommunikation, mycket skratt och humor, men som också tillåter sorgligare nyanser och helande gråt.

Jag har bestämt mig för att vägen dit, mot svaren jag väntar på, blir spännande och bra om jag så vill. Min attityd är avgörande.

Växter är som människor

~ Carita Liljendahl ~ 13 kommentarer
Många växter kräver omsorg, tid och tålamod.
Många växter kräver omsorg, tid och tålamod.

Varken växter eller möbler har ännu hittat sina slutliga platser i mitt nya hem. Men det gör inget. Jag tänker att det är som med livet i stort sett.

Växter behöver tid och omsorg.
Tid och omsorg behöver människor och förhållanden också, vare sig det handlar om vänskap eller kärlek.

Växten längst till vänster skulle enligt en dåtida trädgårdsmästare växa i rasande takt. Men min uppfattning om ”rasande takt” var väldigt olik hans. Krukväxten är flera år gammal, den lever och mår bra, men invaderat bostaden? – det har den inte gjort.

Växten i korgkrukorna köpte jag däremot för några år sedan från Ikea. Den har inte ens planterats om sedan dess. Men den mår bra! Växter är som människor, de har väldigt olika behov.

Porslinsblomman, som står i en gammal potatiskorg längst bak, är mycket gammal. Jag har ärvt den av en släkting som gick bort för länge sedan. Den har klippts ner en gång och sedan kommit igen och blommat för fullt. Nu har den inte blommat på över ett år, men jag litar på att den kommer igen.

Det är lite med livet som med växterna, tänker jag. Alla behöver vi omsorg, någon som pratar med oss, lyssnar, rör vid oss, ger oss näring.

Min kärleksbänk

~ Carita Liljendahl ~ 21 kommentarer

Även om det ibland känns som att jag verkligen borde hålla lite hårdare tag om mina sedlar, finns det vissa saker jag inte kan låta bli att understöda. Och än tycker jag mig ha råd, för att jag har en del jobb och för att jag har besparingar.
Så också jag köpte en platta med en kärleksdikt och den finns nu på en bänk i Tranbrunnsparken. Idén är föreningen Hakevas. Här finns en artikel som radion skrivit på webben och här finns mitt förra inlägg om projektet.

Wawa Stürmers dikt.
Wawa Stürmers dikt.

Jag fick inte välja dikt själv utan köpte en som fanns ledig. Således är den inte ägnad någon särskild person. Men ju mer jag läser den, desto mer kommer jag att tänka på personer som faktiskt haft betydelse i mitt liv.

Tog en selfie av mig men bilden blev så hemsk i blåsten, hade mest håret framför ögonen så den här får duga.
Tog en selfie av mig men bilden blev så hemsk i blåsten, hade mest håret framför ögonen så den här får duga.
Och ännu för att visa att jag faktiskt köpt plattan visar jag den här bilden där mitt namn syns.
Och ännu för att visa att jag faktiskt köpt plattan visar jag den här bilden där mitt namn syns.

Ett riktigt gammalt lås…

~ Carita Liljendahl ~ 27 kommentarer

… får mig att tänka symboliskt. Att det är lite som en människas hjärta.
Låset måste smörjas för att den eller de som har nycklarna ska kunna komma in.

Ett lås på en dörr till en konstbod i Lovisa.
Ett lås på en dörr till en konstbod i Lovisa.

Den här sommaren har jag öppnat mig själv kring mycket.
Samtidigt som jag har varit försiktig då det gäller att låta människor komma in i mitt hjärta.

Kanske för att det finns en sårad del kvar där. Något som gick sönder sommaren 2014.

Sakta repar jag mig ändå.
Jag har kvar tron på kärleken. Tron på att det finns någon där ute som tycker om mig precis sådan som jag är.

Dejtingsidorna har jag nästan glömt bort. Jag tror att jag har gjort snabbvisiter där bara tre gånger den här sommaren 🙂

Det får bli som det blir. Snubblar jag över prinsen så gör jag det. Är det meningen att jag ska leva ensam resten av livet så gör jag det.

Eller för att citera Juha Tapio – mitt hjärta är fortfarande helt.

Eletyt päivät tuntuu, mut kipu on köykäinen kosketus vain
Terassin lyhtyä kiertävä koi
Kipua on, mut ei tuskaa, eletyn elämän kolhuja vain
Jotakin totta ja voimaakin
Sydän on ehjä kuitenkin

Ja kun sä vain istut viereen mun, siin on jotain niin oikeaa
Valoa aamun valkeaa, maata kantavaa
…..
Mä yritän olla sun arvoises kyllä
Avata sieluni solmuja vielä
Nähdä sun maailmas niinkuin se on
Kävellä kanssasi kirkasta rantaa, kuulla nuo tuulet niin kuin ne kuulet
Nähdä sun taivaasi niin kuin sen näät

Ja kun sä vain istut viereen mun, siin on jotain niin oikeaa
Valoa aamun valkeaa, maata kantavaa

Tack för all omtanke!

~ Carita Liljendahl ~ 13 kommentarer

Häromdagen fick jag ett paket på posten. Det innehöll en sten och några fina rader på ett kort som en vän i Stockholm skrivit.
På en strand i Antibes i Franrike, där det fanns miljoner och åter miljoner av stenar, fick hon syn på en. Den fick henne att tänka på mig och på mitt nya liv.

… alla strecken på stenen är alla spännande vägar du nu har framför dig att beträda…

Gissa om jag blev rörd?
Och gissa om alla små ord ni skriver här, all lycka ni önskar mig, också gör mig glad?
Jag vet att jag inte är och inte kan vara älskad av alla. Men de vänner jag har, de som hela tiden pushar och stöder, bär mig över de motgångar jag fortfarande möter.

Kramar och kärlek till er alla ❤

Stenen till höger fick jag av vännen då skilsmässan kändes som värst sommaren 2014. Den bruna stenen i mitten fick jag igår.
Stenen till höger fick jag av vännen då skilsmässan kändes som värst sommaren 2014. Den bruna stenen i mitten fick jag igår.

Usch dessa terrordåd och kupper…

~ Carita Liljendahl ~ 13 kommentarer

… man blir ordlös kring allt som händer i världen just nu.
Samtidigt växer min känsla för allt som har med kärlek, fred, tolerans och vänskap att göra.
Vi ska inte sluta resa, vi ska inte låta rädslan segra. Då når ju terroristerna, och alla de andra som motarbetar demokrati och öppenhet, sina mål. De vill se oss leva i osäkerhet och skräck 😦

I dag ser det ut som om solen kan visa sig mot eftermiddagen. Jag ska fotografera ett historiskt hus och sedan kolla lite båttävlingar vid Skeppsbron. Eventuellt luncha med en vän.
Livet bör ju gå vidare, på alla plan – oavsett vad som händer i världen.

Mitt kära hemland Finland. Bilden tog jag då hockey-VM pågick.
Mitt kära hemland Finland. Bilden tog jag då hockey-VM pågick.

Glad måndag! 29-02-2016

~ Carita Liljendahl ~ 8 kommentarer

I dag är det skottdagen. En dag då även kvinnan får fria till mannen.
På Wikipedia kan man läsa det här:
Legenden berättar att det var Irlands skyddshelgon S:t Patrick som blev en tidig jämställdhetsapostel när han bestämde att kvinnor kunde få fria en dag vart fjärde år. Seden bjöd att kvinnans propå skulle tas på största allvar och annars ska hon få en fin present. Man är inte säker på att det är sant eftersom kvinnorna brukade fria två månader efter dagen.

Den här tankegången tycker jag känns lite förlegad. Därför är det bra att då man i vår grannkommun Lappträsk firar ett evenemang där par får fria offentligt, får vem som helst göra det. Om en man vill fria till en kvinna går det bra, likaså om en kvinna vill fria till en man. Eller en man till en man/en kvinna till en kvinna.
Det är fördomsfritt det!

Låt alla blommor blomma - och kärlek kan aldrig vara fel.
Låt alla blommor blomma – och kärlek kan aldrig vara fel.

Det nya året fortsatte

~ Carita Liljendahl ~ 24 kommentarer

… med fest i goda vänners lag. Känner mig verkligen privilegierad som fick ta del av en fin guldbröllopsfest där brudparet också firade sina jämna år. Vackert dukat och genomtänkt i minsta detalj.
Temat för kvällen var resor, ett av parets största intressen. Till välkomstdrinken norsk laxkanapé, till förrätt kinesiska vårrullar och till huvudrätt mexikansk kycklingsoppa med tacos och guacamole. De utsökta vinerna var sydafrikanska och till efterrätt blev det sachertårta med Wien och Österrike i åtanke.

Omslaget till den genomtänkta menyn.
Omslaget till den genomtänkta menyn.

Det känns fint att det finns par som faktiskt håller ihop i vått och i torrt. Säkert har det funnits motlut och bekymmer i ett 50 år långt förhållande men det oaktat står kärleken stark. Då orkestern spelade upp till en kärlekssång om fem röda rosor som maken överraskade hustrun med var inte månget öga torrt bland gästerna.

Härligt kryddade och frasiga vårrullar till förrätt.
Härligt kryddade och frasiga vårrullar till förrätt.

Det här året har börjat bra. Jag ska fortsätta vandra genom det med öppet sinne.
I natt har vi fått snö, det är vackert vitt och minus åtta grader där ute. I dag ska jag också till frissan och det är ju alltid kul!

Sitta på bänken

~ Carita Liljendahl ~ 28 kommentarer

Det är ett uttryck som många finskspråkiga i min bekantskapskrets gillar.
Jag vet inte riktigt hur det har blivit så. Men när jag säger så, då tänker jag ofta på finska vänner som använt det svenska uttrycket.

En färgglad bänk på badstranden i Lovisa.
En färgglad bänk på badstranden i Lovisa.

Den här bilden tog jag tidigare i höstas. Den målades gul i samband med inspelningen av den första filmen om Ada och Glada. Länkar här till en tidningsartikel om den i Åbo Underrättelser.

Det blir många symbolbilder nu. För av någon anledning har jag börjat tänka mer och mer i symboler. Badstranden har alltid varit viktig för mig, då jag var barn och under tiden vi hade kiosken där med ex-maken.
På den här bänken hoppas jag en dag kunna sitta med en ny kärlek vid min sida. Tänk om man kunde sitta här på sin ålders höst, hand i hand med någon man håller av, och blicka ut över den fina Lovisaviken 🙂

Precis när jag trodde…

~ Carita Liljendahl ~ 18 kommentarer

… att jag var stark och glad ramlade jag ner i en svacka. Jag hörde låten ”Aldrig ska jag sluta älska dig” och det gjorde väldigt ont inom mig. För det var ju så jag resonerade då. Jag skulle alltid älska honom, och om tvivlet av någon anledning hade överrumplat mig, skulle jag ha kämpat för att allt skulle bli bra igen. För jag hade lovat att älska tills döden skilde oss åt.

Nåja… men kanske det ändå är så enkelt att utan svackorna och stunderna av vemod och sorg… utan dem skulle man inte kunna känna glädje och styrka, veta när man är uppe på en topp igen…

Och vad skulle jag göra utan mina vänner – både dem jag träffar IRL och dem jag lärt mig känna på nätet. Ni är MÅNGA som stöttat mig över ett år redan och jag behöver er fortfarande – ja, jag behöver er ALLTID ❤

Av en vän i Sverige fick jag länken till den här låten och även om tårarna rinner när jag hör den så ger låten mig också styrka.