kärlek

Till tårar rörd

~ Carita Liljendahl ~ 17 kommentarer
Tack Dimi Granell ❤ Finns så mycket symbolik i nallen som har vingar.

Jag vet inte hur jag ska tacka er alla.
Ni har gett mig kramar, värmande ord, små gåvor.
Ni har funnits till för mig, via Facebook, via bloggen, i verkliga livet.
Under mer än tio månaders tid.

Jag är ordlös.
Jag kommer aldrig att kunna tacka er alla tillräckligt synligt, så mycket som jag vill av hela mitt hjärta.

Senast i dag fick jag den här nallen av Dimi Granell. Hon sa att hon vill ge den till mig för att jag ska kunna krama något mjukt och fint då jag är riktigt ledsen. Jag lyckades nästan hålla tårarna tillbaka då jag fick gåvan (varför kämpade jag emot?) … men då jag återvände till jobbet och ställde nallen bredvid tangentbordet … då kom tårarna.

Det som för mig fortfarande känns nästan obegripligt är… hur jag i de svåraste stunderna, hur ofta de än upprepar sig… kan resa mig, tack vare vänner jag knappt visste fanns.

Samtidigt vet jag att det finns människor som är arga på mig.
Personer som inte tycker om att jag är öppen.
Människor som ser ner på mig, tycker jag gör mig till en driftkucku.

Men varje kram jag får, varje uppmuntrande ord vare sig den ges i affärens kassakö, på torget i stan eller via sociala medier… gör mig starkare och hjälper mig gå vidare.

Eller som Dimi och många av mina bloggvänner sagt…
Tänk ljusa tankar, se framåt, sprid kärlek.
Fortsätt våga vara öppen om dig själv.
Du hjälper andra.

Och det är ju det jag alltid velat göra – hjälpa andra och visa att om jag vågar vara öppen så vågar också du.

Väntar ännu på lyckan

~ Carita Liljendahl ~ 24 kommentarer

I dag bestämde vi oss, M och jag, att vi bara ska vara vänner. Och det är ju inget illa med det, för vänner kan göra många fina och roliga saker tillsammans. Vi fortsätter träffas då och då.

Men att vi inte satsar på ett seriöst förhållande beror dels på avståndet (10 mil i en riktning), dels på att ingen av oss vill flytta ihop med en annan person just nu. Skönt att vara överens, inga hard feelings här inte. Jag är glad för att jag fått lära känna honom, en underbar och klok människa.

Då jag nätdejtar kört jag med öppna kort från första början. Berättar om min livssituation och vilka förväntningar jag har på den person som jag kanske ska börja träffa. Följande steg är att träffas IRL och de dejtarna brukar säga ganska mycket. Första träffen sker på neutral plats, på en P-plats eller på ett café – då har bägge samma ärliga chans att ”fly” om man så vill 🙂

Var i dag på shoppingrunda i grannstaden med min syster.
Min princip är att köpa allt det jag kan från hemstaden, men ibland är det roligt att åka till Borgå, bland annat för att vissa saker inte finns att köpa i Lovisa. Till exempel har vi ingen kemikaliehandel här som säljer Sensais eller Cliniques makeupartiklar.

Men… nu shoppade jag så mycket så jag måste dela upp bilderna på flera inlägg. Hoppas det inte var någon sådan där ”köp-inget-dag” i dag… 😀

Bambu som för lycka med sig?
Bambu som för lycka med sig?

I Kina har The Lucky Bamboo en djup spirituell mening. Den ges ofta bort som gåva. Enligt Feng Shui hjälper bambuväxten till då det gäller att frigöra positiv energi i omgivningen.

Vi startade shoppingrundan vid Konstfabriken och kunde där beundra män som skapade iskonst.
Vi startade shoppingrundan vid Konstfabriken och kunde där beundra män som skapade iskonst.
En färdig skulptur - tror jag :-)
En färdig skulptur – tror jag 🙂
Välkomna hem till mig. Ny dörrmatta. Men borde hjärtat vara svängt åt andra hållet? Åsikter? För mig känns det mest naturligt att ha mattan så här.
Välkomna hem till mig. Ny dörrmatta. Men borde hjärtat vara svängt åt andra hållet? Åsikter? För mig känns det mest naturligt att ha mattan så här.

Eftersom jag vill minimera antalet prylar hemma hos mig köper jag bara sådant jag verkligen behöver, och sådant som jag använder, typ makeup, klisterbilder, kläder etc.
Ny bildkavalkad kommer senare!

Att lita på att allt ordnar sig

~ Carita Liljendahl ~ 22 kommentarer
Tack Mauno och Sirja för de fina ljushållarna <3
Tack Mauno och Sirja för de fina ljushållarna ❤

Ni som följt mig genom skilsmässans alla faser, ni som sagt snälla saker, ni som förstått mig, ni som gett mig av er tid, skickat små gåvor, skrivit kommentarer på min blogg, ni som kramat mig… ni är ALLA guld värda och här får ni ett stort tack och en kram ❤

Jag skriver inte längre varje dag om min sorg. Om smärtan som förlusten av en kär person betydde efter sjutton år tillsammans. Om alla de ringar av saknad som skapas på ett vatten som är gemensamt för oss båda.

Men saknaden finns ändå där. Kanske lite inkapslad. Men inte övertäckt, bortglömd och sopad under mattan. Jag har lärt mig leva med den. Fastän jag fortsättningsvis gråter då och då.

1997 bestämde jag mig för att släppa allt. Var då på väg ut ur ett sju år långt förhållande. Tänkte att nu lever jag ensam resten av mitt liv, om jag inte hittar mannen i mitt liv, han som älskar mig sådan som jag är. Och då träffade jag honom – mitt livs stora kärlek – som jag gifte mig med 1998.

För att göra en lång historia kort. Nu lever jag åter ensam. Inte var det ju så jag hade tänkt livet skulle bli. Men livet blir heller sällan så som vi tänkt.

I somras då allt var smärtsamt värre kände jag att jag inte kan bo i den här staden, jag kan inte andas, jag kan inte finnas till – inte utan honom.
Men se… det kunde jag.

Ändå dröjde det nio månader innan jag var någorlunda på benen igen. Jag kravlade jag mig fram på olika sätt, fick mycket hjälp av en fin terapeut.

Och här står jag i dag. Skriver i min dagbok samma ord som för snart arton år sedan.
Allt ordnar sig. Blir jag inte älskad för den jag är så kan det få kvitta. Då kan jag leva ensam resten av livet.

Det ÄR kanske inte svårare än så.
Fortsättning på följetongen kommer troligen 🙂

Officiellt frånskild

~ Carita Liljendahl ~ 18 kommentarer

Som jag skrev tidigare kände jag inget speciellt då jag fick förra brevet från tingsrätten. När jag diskuterade saken med vänner sa någon att det kanske känns värre den dag jag får det officiella beslutet.
Det fick jag i dag.

Fick det officiella beslutet från tingsrätten i dag.
Fick det officiella beslutet från tingsrätten i dag.

Hur jag än försökte gräva i alla känsloskrymslen kände jag ändå inget speciellt. Lite vemod kanske, för som jag sagt så ofta förr – inte var det så här det skulle gå. Vi skulle ju alltid vara tillsammans, mitt livs stora kärlek och jag.
Men nu börjar de där fraserna låta nästan tjatiga. Jag får aldrig svar på mina frågor. Det är totalt meningslöst att älta allt det där, för det som hände i går – det för mig inte framåt.
Jag måste leva i nuet och ha tro på framtiden. Det finns absolut någon härlig prins där ute som bara väntar på mig 😉

Om jag kände något överhuvudtaget när jag läste papperet från tingsrätten var det en liten irritation över byråkratspråket.
Ansökan har delgivits den i saken delaktiga 8.1.2015. Den i saken delaktiga har inte inom laga tid uttalat sig i ärendet.

Vaddå? Jag satt ju papperet på postlådan med underskriften om att jag fått delgivelsen. Men jag tänker inte börja bråka om det. Saken är ju biff nu. Jag är en fri kvinna och nu gör jag precis vad jag vill av resten av mitt liv.

Så se upp – här kommer jag! ❤

Stridstuppar på jobbet

~ Carita Liljendahl ~ 2 kommentarer

Jag ser dem varje dag. Stridstupparna på jobbet.
De sitter på min Macbook air. Eller ofta ligger en av dem omkull.
Troligen för att den fått en knuff av den andra.
Jag vet inte hur det går till, för jag lyfter alltid upp dem, säger att de måste försöka vara vänner. Man får inte slåss.

- Det var ditt fel! - Nej, det var ditt!
– Det var ditt fel!
– Nej, det var ditt!

Men likt förbaskat ligger en av dem, ibland båda, på rygg då jag återvänder till jobbet. Jag förstår inte hur det har gått till, och frågar jag fåglarna skyller de på varandra.
Ändå kan jag inte låta bli att gilla dem.
Kanske för att de påminner om Adrian och mig.
Bakom de rynkade ögonbrynen döljer sig en märklig kärlek.
Och jag är säker på att fåglarna fnissar tillsammans då jag inte hör det.

Störst av allt är kärleken

~ Carita Liljendahl ~ 14 kommentarer
Ett annorlunda, fräscht och modigt grepp.
Ett annorlunda, fräscht och modigt grepp.

En bild säger mer än tusen ord. Således har Borgåbladet i dag skrivit mer än tusen ord, utan att egentligen ha skrivit mer än fem.

I stället för att med flera hundra ord förklara varför kärleken är störst av allt har Bbl valt att endast plocka ut ett citat ur Bibeln.
Med bibelcitat motiverar ju också de som motsätter sig könsneutrala äktenskap sina åsikter.

För det är kärlek mellan man och man, eller mellan kvinna och kvinna, som ledaren handlar om.
Och i stället för att sätta ett foto i rutan Tid & Bild har Bbl i dag publicerat namnen på dem som röstade för och emot när riksdagens lagutskott behandlade ärendet för ett par dagar sedan.

Ett fräscht, välkommet och modigt grepp av tidningen!

 

Ett halvt år

~ Carita Liljendahl ~ 18 kommentarer

… har i dag gått sedan jag fick reda på att min man hade en annan.
För snart två månader sedan flyttade jag in i mitt nya hem, en bostad jag trivs i och verkligen med handen på hjärtat kan kalla MITT hem.

För ett halvt år sedan var jag totalt nedbruten, visste knappt vad som var natt och vad som var dag.
Jag grät floder och trodde aldrig jag skulle kunna skratta igen.

Allra minst trodde jag att jag skulle trivas i bostaden jag hittade i slutet av maj och som då låg i ett hus som genomgick en omfattande renovering.

I går såg jag på Skavlan som hade temat kärlek.
En av gästerna sa att äktenskap är ett slags beslut.
Efter att själv under nästan 35 år varit mer eller mindre vilse visste jag 1998 att jag var mogen att ta beslutet om att leva tillsammans i nöd och i lust.

Utan att desto mera gå in på det ämnet, eftersom jag tror jag kan få en del mothugg, säger jag bara att människor har olika värderingar.
Jag står för mina, de jag har i dag hade jag inte för 20-30 år sedan, men är det inte det man kallar mognad?
Jag har felat mycket i mitt liv och det var väl karma som slog tillbaka då i maj 🙂 …

Många frågor får aldrig svar. Och tiden läker inte alla sår.
Men man kan lära sig leva med minnena och jag återhämtar mig sakta men säkert.

Tack till alla som gett mig stöd under mina svåra tid, som ännu inte är över.
Jag orkade inte komma med på alla evenemang och utflykter ni i somras föreslog för mig – men i dag har jag börjat göra också det.

Skumppa med en väninna om en stund – sedan Tors match och efterfest på Degerby. Heja livet ❤

Det här är mitt hem, och här trivs jag.
Det här är mitt hem, och här trivs jag.

Jag sträckte ut min hand…

~ Carita Liljendahl ~ 33 kommentarer

… och ville att vi skulle försonas på ett sådant plan som det är möjligt att försonas.

Jag talar om mig själv och min makes nya kärlek.

Tyckte det är så onödigt att vi var ”ovänner” eller att jag själv hade svårt för att möta henne.

I den här lilla staden är det ju nästan omöjligt att aldrig mötas på gatan… och dessutom tänkte jag att jag mår bättre själv om jag öppnar mitt hjärta och är storsint.

Så jag frågade henne om jag får besöka hennes hus på helgens evenemang och det fick jag.

Den innerliga kram vi gav varandra blir ett minne för livet. Personligen kände jag att steget jag tog var helt rätt, åtminstone för mig.

Jag tror på änglar, på Gubben Gud, på kärlek och försoning.

Varma strumpor, choklad och ett ljus.
Varma strumpor, choklad och ett ljus.

Jag får fortfarande kramar och hälsningar av vänner och bekanta som frågar hur jag mår.

I går fick jag den här gåvan. Ett ljus som ska lysa upp mitt höstmörker, choklad som tröstar på sitt sätt och ett par varma strumpor som vännen hade stickat själv.

Om jag lär mig något av allt det här, som till exempel att själv visa omtanke för alla som visat mig det. Om jag kan finnas där för dem någon dag som de kanske behöver mig… då har den här sommarens mödosamma resa i mitt liv inte gjorts förgäves.

Jag har fortfarande en lång väg att gå.
Jag har inte sörjt klart.
Jag är inte hel, jag har inte världens bästa självförtroende.

Men jag har tagit ett stort och viktigt steg i processen och jag kan gå vidare i den.

Nu har jag ett datum!

~ Carita Liljendahl ~ 23 kommentarer

Ser ut som att flytten blir av sen eftermiddag torsdagen den 4 september.
Från och med den dagen tänker jag bo på nya adressen, fastän en del smått krafs säkert blir kvar i gamla bostaden.
Jag har ett datum att se fram emot!

Krafset som blir kvar i vår gemensamma bostad ska vi sortera och sedan skänka till en återanvändningscentral i Helsingfors. En martaförening i Forsby, som ligger på en och en halv mils avstånd från stan, arrangerar en insamling varifrån sakerna sedan förs vidare till centralen. Där återanvänds de på olika sätt eller säljs i butiker runt om i landet.

Återanvändning? :-)
Återanvändning? 🙂

Det här konstverket står på tomten till ett motell och invid den P-plats jag ofta använder då jag ska till jobbet.
Snyggt eller inte? Ja, det beror ju på hurudan smak man har.

I morse var jag ledsen. Undrade hur jag skulle orka ta mig till jobbet.

Men jag åkte iväg och gjorde min tur vid layouten. Jag har fina arbetskamrater som vet vad jag går igenom just nu.
Anna gav mig en bamsekram och det är skönt att veta att jag när helst jag vill kan be henne ut på en pratstund där vi både kan prata och gråta om vi känner för det.

Och då jag ser bilder på tv från katastrofområden där barn gråter bredvid sina döda föräldrar, där pansarvagnar drar fram och missiler träffar bostadsområden… då tänker jag ”varför gråter jag”? Jo, för att min hjärta brast då min älskade gick ifrån mig – jag har rätt att vara riktigt ledsen och besviken.
Men jag försöker få perspektiv på tillvaron – jag försöker.

Tröstäter inte

~ Carita Liljendahl ~ 10 kommentarer
Ah, dom här kexen är bara SÅ goda!
Ah, dom här kexen är bara SÅ goda!

Hade några dagar gått och spanat på de här kexen i K-Supermarket. Två paket för fem euro.

Det är inte några förmånliga dussinkex men det var inte heller priset som avskräckte. Jag tänkte väl närmast på att då det är så varmt smälter chokladen innan jag hinner hem.

Men i dag slog jag till. Och jag har tagit ett kex av bägge sorterna.

Lyckligtvis är jag en sådan som kan låta bli godsaker. Jag kan ha en chokladkaka i kylskåpet flera veckor och tar bara en bit då och då.

Så jag tröstäter inte. Fastän det hade funnits orsak att göra det under de senaste månaderna.

I dag har jag också haft en lite ledsnare dag med tårar som bara vällt fram.

Hade inte sett maken på över en vecka men förklarade för honom att han inte ska vara rädd för mina tårar. Det är inte bara hans blotta uppenbarelse som gör mig ledsen. Tårarna är en del av min sorgeprocess och hur länge den pågår vet ingen.

Jag blir ledsen då jag tänker på allt vi gjort tillsammans, och att jag inte fick fortsätta dela dagarna med honom och åldras tillsammans, … alltså det som vi som ofta sa och skrev till varann under våra nästan sjutton gemensamma år. Vi ska alltid vara tillsammans.

Nu blev det inte så. Han valde ett annat liv och min roll är att acceptera, att försöka förstå åtminstone en del, och att med små små steg i taget gå vidare. Att kanske kunna och våga både leva och älska igen.