Det här är faktiskt en av de bästa essäerna jag har läst på länge. Publicerad i Kyrkpressen och kan läsas digitalt här.
Det är en konst att skriva så engagerande som Janne Saarikivi gör. Vi kan se ämnet som allvarligt, men han lyckas vara rolig på rätta ställen och även väcka till eftertanke så här inför påsk. Vad är egentligen viktigt? Att vi motionerar, presterar, är vackra, smala och bär fina kläder?
Om Navalnyi skriver han bland annat: ”Varför välja döden i ett fångläger och inte applåderna som oppositionsman inför seminarier i väst? Därför att tron förflyttar hjärtan och berg.”
Översättningen av Jan-Erik Andelin sitter också som pricken på i:et. Texten ingick ursprungligen i Helsingin Sanomat på finska redan den tredje mars.
Något av det absolut bästa jag har läst på länge. En kolumn i Kyrkpressen av Sofia Torvalds. Här kan du läsa den i sin helhet.
Jag tycker nästan från början till slut såsom hon. Jag går inte i kyrkan i dag eftersom gudstjänsterna känns stela, lite gammalmodiga och tråkiga. Jag vet att jag är en syndare, behöver inte bli påmind om det väldigt ofta.
Jag vill såsom Sofia, sjunga lovsånger och taizésånger. Gärna gunga i takt med andra, iklädd en lång färgglad klänning, klappa i händerna, sjunga Halleluja och vara glad.
Jag kanske inte lägger mig på en gympamatta på golvet eftersom jag sedan har svårt att komma upp därifrån 🤣 Jag vill, men det är opraktiskt då jag är sextio år och inte väldigt vig.
Jag vill också känna mig välkomnad, om jag går dit en dag, och jag önskar också att de som tänker cyniskt om Jesus och Gud ska få göra de samtidigt som de blir sedda, accepterade och förstådda.
Och kanske mest av allt vill jag ha gemenskap på eftermiddag, kväll. Inte en gudstjänst klockan 10. Det är för tidigt för mig. Och prästen ska mena allt hen säger, kortfattat och kärleksfullt.
Bara en symbolbild. Jag vill inte vara som en frusen och spretig buske, inte ens fastän den är vacker. Jag vill vara full av liv och mitt ärliga jag.
Läste nyligen en intressant intervju i Kyrkpressen. Där berättar Hufvudstadsbladets sportchef Filip Saxén om sin närkamp med sig själv. Han har blivit sexuellt utnyttjad som barn, och i dag är han också mycket känd för att stå upp för en jämställd sportjournalistik. Att han lyfter fram och försvarar idrottande kvinnor har han fått utstå en del spott och spe för.
I intervjun säger han att han varit jättebra på att utåt se ut att må bra. ”Om jag överdriver en aning så har jag skapat den professionella bilden av mig själv, som är annorlunda än den jag är privat. – – – Samtidigt går de sidorna av mig mer och mer ihop, mer nu än tidigare”.
Jag får också från och till höra att jag måste skilja på privata Carita och på Carita som är chefredaktör. De som sagt eller skrivit så till mig känner förstås igen sig nu, men jag skulle inte komma på tanken att lämna ut deras namn i något enda skede.
Somliga anser att detta är min privata blogg och där borde jag inte skriva om sådant som jag upplever i jobbet. I alla fall inte de gånger jag känner mig felbehandlad, mobbad eller kränkt på något sätt.
De här sakerna har jag svårt att förstå. Jag pekar ju inte ut någon av mina kritiker med bild och namn. De bara känner igen sig, och ibland känner sig fel personer träffade.
Egentligen är det ju mig själv jag blottar mest. Och de som följt min blogg genom de snart tolv år som den har funnits, vet att jag överlag är mycket positiv här.
Jag förstår inte heller varför jag måste vara två olika personer. En privatperson, och sedan spela en roll som chefredaktör. Det låter helt absurt i mina öron. Jag är ju bara jag. Carita är bara en person.
Sedan är det en annan sak att jag som offentlig person lite bör tänka efter vilken ton jag slår an i debatter, för att ta ett exempel. Men jag känner att jag inte heller där behöver vara annorlunda än jag är. Jag har alltid försökt tänka efter vad jag skriver och säger, jag försöker vara empatisk.
Lite mer har jag börjat säga ifrån nu då jag snart fyller 60. Jag är inte längre snälla lilla Carita som vill vara alla till lags och som därför är ett tacksamt mobbningsoffer. Det har i sin tur lett till att jag upplevs som en krånglig kärring 😀
”Ibland måste man bara våga vara modig” säger Filip Saxén. Och det är det jag försöker vara, helt modigt mig själv. Även under de stunder då det verkligen kostar på.
Har varit ganska arbetsdryg men ändå på ett positivt sätt. Nya Östis kommer ut först i morgon fredag, på grund av nyårshelgen – annars om torsdagar.
Att förbereda redaktionsmötet och kläcka idéer till artiklar är en av många arbetsuppgifter. Ibland får jag idéer från andra tidningar, och i kväll ska jag läsa Kyrkpressens jubileumsnummer. Det är en bra tidning och jag tog en prenumeration på den efter att församlingen i Lovisa slutade skicka ut den gratis till sina medlemmar. Alla kämpar ju med sin ekonomi, såväl församlingar som små tidningar.
En snyggt layad tidning och det finns för det mesta mycket att läsa i den också.
I kväll ska jag fortsätta pussla. Jag har inte kommit så långt eftersom arbetet där tillsvidare handlat om sortering av bitar. Men rogivande och kul är det!
Det här med julafton kan vara svårt för många. Otrevliga minnen av slagsmål eller fattigdom eller både ock. Svag ekonomi, hur få mat på bordet, paket till barnen?
I Kyrkpressen läste jag häromdan fina råd på hur man kan lära sig att stressa mindre inför jul, sänka kraven, prata om eventuella problem med barnen, dela tankar med andra vuxna.
Hyacinten är en av mina favoriter till jul. Vad blomman i förgrunden heter vet jag inte. Arrangemanget fanns i Konungsdammen, som är ett av de öppna julhemmen i Lovisa.
… lär den här boken vara. ”Drunkna inte i dina känslor” är skriven av Maggan Hägglund och Doris Dahlin. En recensent i tidningen Metro skriver att boken är en underbar överlevnadsguide för alla starka men sköra.
Jag som brukar tänka att allt ordnar sig någon gång råkade hitta den här boken i en bilaga som kom med tidningen Kyrkpressen. Det var liksom meningen att jag skulle få syn på boken, så jag beställde den och fick den med posten i dag.
Ser fram emot att få läsa boken.
På bokens baksida står det ungefär så här: Ena dagen stark och kraftfull, en entusiastisk visionär som står längst uppe på barrikaderna. Nästa dag känslig intill hudlöshetens gräns… – – – visst, alla människor har olika slags lägen, men kanske du är extra känslomässigt begåvad? En HSP, Highly Sensitive Person.
Forskare har kommit fram till att en femtedel av alla människor tros vara mer sensitivt begåvade än andra. Boken ska lära mig att inte drunkna i mina känslor, jag ska lära mig simma i stället 🙂
Var på ett möte i restaurang Bellai dag. Blev bjuden på den här underbara pajen! Citron, lime, blåbär och hallon. Väldigt fräsch!
… på fotografering i sovrummet.
Men den gamla stolen jag hittade på loppis fick bli nattduksbord.
Den stora nallen är 50 år gammal, en barndomsvän. Den lilla fick jag för inte så länge sedan av min vän Dimi. Ikoner och andra små gåvor finns här också.
Fortfarande är det viktigt för mig att sängen inte står fast mot någon vägg. Det finns en liten möjlighet att få ut den ännu mer mitt på golvet bara jag löst ”problemet med hyllorna” som inte visas på bild.
Köpte ny säng innan jag flyttade – otroligt skön!
Och så där i övrigt är det NÖ- och KP-dag i dag. Har mycket att läsa i kväll!
Strök över adresserna på tidningarna och tycker att bilden på Nya Östis ser ut som en liten gris 😀
Minns ni kvinnan som vann brittiska Talent-tävlingen för något år sedan? Hon stajlades ju om efter sin seger, drog fulla hus var hon än sjöng och sålde massor med skivor.
I går kom en bekant till kiosken med två tidningar i handen. Den nedersta är Kyrkpressen och den andra är Östra Nyland. På översta bilden är jag, för ett år sedan, då 50-års intervjun gjordes.
På nedre bilden är Susan Boyle. Ju mer jag tittar på bilderna kan jag hålla med om det som mannen som hämtade tidningarna sa. Att det finns likheter mellan Susan och mig.
Så nu låter jag er, mina kära läsare, säga vad ni tycker.
Om vi utseendemässigt liknar varandra ens lite, så finns det en sak jag är säker på att hon kan bättre – och det är sjunga. Kanske jag kan skriva bättre än hon, i alla fall på svenska 😉
Det är ju så man knappt tror sina ögon. Vem ger sig på en fattiggubbe, må vara att han är en staty. Misshandlar honom med en ishacka för att komma över pengaskrinet han bar.
Ingen vet hur mycket pengar försvann men de summor som människor hade donerat var tilltänkta för diakonin. Nu har man istället varit tvungna att restaurera gubben.
Med vad tänker folk egentligen i dag? Eller tänker man över huvud taget? Hur desperat ska man vara för att slå sönder en fattiggubbe? Stjäl man pengar för att få narkotika eller sprit? Det är väl ändå inte kläder åt barnen eller pengar till hyran någon är ute efter då de tar till den här drastiska åtgärden.
Artikeln i Kyrkpressens nummer 15 från 11 april gjorde mig beklämd 😦
Vaknade i natt av att något rann från näsan. Var inte förkyld och mina onda aningar om att det var BLOD så här i Halloweentider bekräftades rätt fort. Det bara rann… har aldrig varit med om något liknande. Händerna var blodiga, det droppade från näsan på lakanet och golvet. Droppet fortsatte över lavoaren i toaletten och jag såg att det fanns blod på väggar och dörrkarmar…
Tänkte faktiskt, nu borde jag ta en bild till bloggen. Men följande tankar var; med de här blodiga händerna? Vem vill se den sörjan? Och… jag är väl inte riktigt klok som tänker på bloggbilder just nu?
Men det var i alla fall så min dag började, runt 1.15 i natt.
Efter det har det mestadels varit en lugn hemmadag. Hämtade köttsoppa från mor som hon kokat åt sig själv, åt brorsan sin och åt oss.
Snart ska jag åter baka bröd – och nu blandar jag i lite ekologiskt grahamsmjöl.
Jag har också läst rätt mycket i dag. Tidningar som samlats på hög. Allt från Kyrkpressen och Läraren, till S-kedjans tidning Samarbete, veckogamla Helsingin Sanomat och dess senaste Nyt-bilaga. På pärmen till den stod det inget om Bond. Jag lockades däremot att läsa fem intressanta intervjuer om fem olika 25-åringar i det finska samhället.
Sedan bara snubblade jag över en artikel om Daniel Craig i slutet av tidningen. Men det var en angenäm överraskning 😀
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 