… och ville att vi skulle försonas på ett sådant plan som det är möjligt att försonas.

Jag talar om mig själv och min makes nya kärlek.

Tyckte det är så onödigt att vi var ”ovänner” eller att jag själv hade svårt för att möta henne.

I den här lilla staden är det ju nästan omöjligt att aldrig mötas på gatan… och dessutom tänkte jag att jag mår bättre själv om jag öppnar mitt hjärta och är storsint.

Så jag frågade henne om jag får besöka hennes hus på helgens evenemang och det fick jag.

Den innerliga kram vi gav varandra blir ett minne för livet. Personligen kände jag att steget jag tog var helt rätt, åtminstone för mig.

Jag tror på änglar, på Gubben Gud, på kärlek och försoning.

Jag får fortfarande kramar och hälsningar av vänner och bekanta som frågar hur jag mår.

I går fick jag den här gåvan. Ett ljus som ska lysa upp mitt höstmörker, choklad som tröstar på sitt sätt och ett par varma strumpor som vännen hade stickat själv.

Om jag lär mig något av allt det här, som till exempel att själv visa omtanke för alla som visat mig det. Om jag kan finnas där för dem någon dag som de kanske behöver mig… då har den här sommarens mödosamma resa i mitt liv inte gjorts förgäves.

Jag har fortfarande en lång väg att gå.
Jag har inte sörjt klart.
Jag är inte hel, jag har inte världens bästa självförtroende.

Men jag har tagit ett stort och viktigt steg i processen och jag kan gå vidare i den.