Höstvyer i kära Lovisa

I dag har vi haft en kurs i lokaljournalistik. Även om jag jobbat som journalist i 32 år och känner grunderna för jobbet mer än väl är en kurs alltid på sin plats. Dels handlar det om gemenskap inom redaktionen, dels även om att inse att alla nya medarbetare inte känner till alla termer som vi garvade journalister använder.

Vad är en ingress? Vad är ett scoop, en kioskvältare, en snackis?
Vad handlar det om då en tidning får igång ett drev? Vilka är mekanismerna bakom ett sådant? Vilka är journalistens rättigheter och skyldigheter? Hur skiljer vi falska nyheter från sanna? Hur skriver man en bra rubrik som lockar till läsning?
Och hundra andra saker utöver dessa.

I morgon visar jag åter bilder från Italien-resan. Idag blir det höstvyer från Lovisa ❤

Ett träd vid Sibeliusgatan i sin halvnakna höstskrud.
Snart Halloween! Prydnad utanför restaurangen Locale.

Än är en del björkar nästan helt gröna!

Nya Östis fyra år!

I dag fyller Nya Östis på riktigt fyra år. Vi firade med medarbetarna som bjöds på lunch i torsdags, eftersom den riktiga födelsedagen i år råkade infalla på en söndag. Tanken är att fira större då vi fyller fem år nästa år!

Jag har skrivit mycket om det förr. Alltså att den här tidningen produceras på ett unikt sätt, utan fast anställda. En del är frilansare, andra jobbar via sina egna små företag för Nya Östis.

Konceptet har överlevt fyra år fastän många medieexperter förutspådde en snar död åt tidningen då den grundades i april 2015.

Jag minns hur jag läste allt som skrevs i och om den här tidningen just den våren. Jag jobbade själv i ett större mediehus då och på en ny regiontidning. Jobbet som gjordes där utfördes proffsigt, men jag saknade allt det lilla, totalt lokala.

Därför sade jag upp mig sommaren 2016 och började själv frilansa för NÖ. Sedan november 2017 är jag redaktionschef, och även om jobbet kräver massor av tid är det belönande då så många läsare säger att det är just den här typen av tidning de vill ha. Få orkar numera med negativa och vinklade nyheter, senast i går hörde jag en kvinna säga att hon bara vill veta vad som händer och har hänt i Lovisa och då talade hon inte om bränder och olyckor och om politiska strider av olika slag.

Det finns så många tidningar och andra medier som skriver om sådant här. Och som ger materialet gratis på nätet.
Vi har en annan mission att fylla ❤

Synlighet för Nya Östis och Lovisa

… blev det på TV-nytt i kväll. Jag vill se det positiva med att såväl tidningen som staden fick reklam, att jag sedan själv såg ut som jag gjorde är inte mycket att göra åt 😀 … i dag kommer reportrarna ofta ensamma, jag avundas dem inte… de riggar upp kameror, fäster mikrofonanläggningar, testar ljud och ljus. Tekniska problem uppstod men Carmela Walder från Yle Östnyland var hur proffsig som helst.

Det finns ingen som sminkar dem som ska med i sändningen, på samma sätt som man tydligen fortfarande sminkar dem som kommer på besök till tv-studion.

Här ger nyhetsuppläsaren förhandsinformation om kommande inlägg.

Inlägget handlade om en undersökning som visar att hyperlokal journalistik vinner allt större terräng. För att folk vill läsa om sådant som ligger dem nära, se bilder av bekanta i tidningen, läsa deras namn.

Vyer från Lovisa på tv, den här känner många av mina bloggvänner igen.
Alexandersgatan korsar Mannerheimgatan. Foto från tv-sändningen.
Helena Orava intervjuas. Hon är en prenumerant som vill ha en lokal papperstidning.
En del av redaktionen samlad.
Jag. Den här bilden gick ännu an… Men då jag såg mig själv i närbild i intervjun blev jag så paralyserad att jag slutade fotografera 😀

Härlig allsång!

Rise like a fenix är en mäktig sång.
Rise like a fenix är en mäktig sång av Conchita Wurst.

Finns det någon annan än jag som tyckte att kvällens Allsång på Skansen var den absolut bästa hittills?

Alla artister var bra, det är svårt att säga vilka höjde sig över mängden. Conchita Wurst, glada Panetoz, Ola Salo?

Gillar Pride-temat. Har alltid värnat för alla slags minoriteter. Och undrar ibland om det är något jag ska jobba med i framtiden.

Om det finns en mening med att min man lämnade mig efter sjutton år, så kanske de dörrar som öppnar sig för mig skulle kunna leda mig till ett nytt jobb? Något som har med välgörenhet att göra? Med jobb för utsatta människor?

Jag älskar lilla Lovisa och mitt hjärta har alltid klappat varmt för lokaljournalistiken? Men kanske den här staden ändå inte är min? Det finns säkert en plats på jorden också för mig, men var den är får det närmaste året utvisa.

Många tankar väcks då man sitter och tittar på Allsång 🙂