Vi är många som duger som vi är – och vi får ryta ifrån

Den här hälsningen på namnsdagen fick jag av grannen Ritva. Hon är bra på att skicka små kort med texter och överraskningar av olika slag. Sådana vänner gör mig glad ❤

Jag försöker alltid vara mig själv. Med allt vad det innebär av goda sidor men även av mänskliga brister. Och de senaste dagarna har jag funderat mycket på sådant som har med brister att göra.

Hur mycket ska en människa tåla, till exempel då det gäller kritik hon inte anser vara helt berättigad?

Jag tycker att människor alltid duger då de gör så gott de kan.
Och det är just det vi gör, alla vi som varje vecka jobbar för att Nya Östis ska komma ut.

Därför känns det inte kollegialt sett bra då några enstaka personer kritiserar tidningens innehåll och tycker att det vi gör inte är bra nog. Kritikerna är ofta de som hörs och syns. De som tycker annorlunda håller vanligtvis låg profil för att inte själva bli utsatta för kritik.

Som chefredaktör har jag ibland känt mig som David i striden mot Goliat. Drygt tre månader efter att jag tillträdde i augusti 2019 råkade vi ut för en poststrejk som höll på att stressa sönder oss helt. Sedan fick vi ett år av en pandemi och när den är över vet vi inte.

Majoriteten applåderar och tackar för att de får sin tidning varje vecka. De vet hur mycket jobb som ligger bakom vartenda nummer. Och det är dem jag borde tänka på, eftersom de är så många fler än kritikerna.

Jag kan ändå inte låta bli att undra hur personer som själva inte jobbat en enda dag på en lokaltidnings redaktion så tvärsäkert kan uttala sig om hur en lokaltidning ska produceras. Utan anställda.

Dessa små pikar som från och till riktas mot mig och mina medarbetare får mig att tänka att jag har rätt att reagera och säga ifrån. Jag får se ut som ett åskmoln och jag får låta som Greta Thunberg då hon vände sig till världens stora ledare.

Jag får spänna blicken i kritikerna och fråga: ”How dare you?”

Om jag inte har jobbat en enda dag som kirurg skulle det inte falla mig in att säga ”lägg dig där på britsen bara så opererar jag dig, du kan vara helt lugn”.

Ibland är man disträ

I dag efter duschen skulle jag spreja balsam i mitt hår. Det finns i den bruna flaskan till vänster.

I tankarna grep jag dock den vita flaskan och hann ge håret en liten dusch innan jag insåg att jag hade sprutat tvättmedel för glasögonen i håret! 😀

Ja, ibland är man disträ.

Mina tankar har kretsat kring allt möjligt som har med jobbet att göra den senaste veckan. Extra energi har gått åt till att försvara bland annat tidningens linje. Men sådant hör till, det är knappast första  eller sista gången som läsare har synpunkter om en tidning. Särskilt lokaltidningen är extra älskad och läsarna månar om dem. Då kan man inte undvika att en del av dem kommer med fräna synpunkter på vårt linjeval.

Majoriteten verkar gilla vår tidning. Upplagan har stadigt ökat de två senaste åren. Bara i december fick vi 40 nya prenumeranter. Det är unikt i en tid då papperstidningar mestadels tappar prenumeranter.

Diskussionerna ska få leva, olika åsikter får finnas.
Jag hoppas också att jag får fortsätta skriva om mitt jobb på min blogg. Jag försöker göra det i positiv anda, hela tiden.

På en tidigare arbetsplats förbjöd ledningen mig att blogga om mitt jobb. Några kolleger ogillade min blogg, det räckte. Och ändå skrev jag även på den tiden enbart positiva saker om det jag gjorde i jobbet.

Siffror att hålla reda på

… blir det onekligen då man har en del av en tidnings budgetansvar.
Men det är intressant, och jag ser fram emot att få lära mig många nya saker.
Alla beslut blir inte trevliga att ta, men det hör till jobbet.

Det gäller ju också att se fördelarna med det man håller på med. En lokaltidning på svenska behövs i Lovisa. Det finns mycket att informera människor om, allt från nyheter till evenemang, både sådana som ska komma och sådana som har varit.

Men nu är jag ganska matt av allt det nya jag tagit in, så nu ska jag bara vila.

Tacksam för mycket

Ett trevligt avbrott i vardagen i går. Ett möte med en förening där jag inte längre är sekreterare, så det är inte betungande utan mer berikande med umgänget. Antalet möten är också bara sex, sju per år.

I går hade mötesvärdinnan Barbro dukat upp så fint. Hon serverade pajer hon själv bakat, en med svamp och en med skinka.

En stor bukett med tulpaner prydde bordet och levande ljus förhöjde stämningen.
Den läckra pajen med trattkantareller från närbelägen skog.

Tacksam för vänner, bekanta, umgänge. Tacksam för jobbet som, trots att det är hektiskt och krävande ibland, ger mig så mycket. Jag har producerat och hanterat texter så länge jag kan minnas, och att nu få jobba med en superlokal tidning är berikande. Att dessutom få göra det hemifrån gör inte saken sämre.

Vissa dagar är jag helt för mig själv, men jag behöver ensamheten och friheten som den ger. Frihet att loda runt i nattsärken och okammat hår om jag vill.
Andra dagar träffar jag folk på möten, på evenemang, på intervjuer, på matcher och kontakt håller redaktionen nästan dagligen via mejl och telefon.

Tacksam är dagens ord ❤

Tiden rusar – snart är det vår!

Jag kom hem från Sverige vid 12.30-tiden i dag.
Satt sedan och jobbade fem timmar. Att packa upp och tvätta måste vänta.
Hade texter som behövde skrivas ut.

Sedan gick jag till vårt lilla köpcenter Galleria för att träffa finansminister Petteri Orpo.
Tycker han verkade vara en trevlig prick, och ganska stilig också.
Men då jag delar med mig av sådana åsikter på Facebook får jag också vara beredd på att alla inte inser att jag skriver nåt med glimten i ögat… 🙂

Finansminister Petteri Orpo besökte köpcenter Galleria.
Finansminister Petteri Orpo (stående) besökte köpcenter Galleria.

Här kan du som ännu inte bekantat dig med Nya Östis sajt göra det.
Vi tänker inte börja ge allt material gratis på nätet. Här lägger vi endast ut lockbeten till några få artiklar och hoppas att allt fler vill prenumerera på tidningen eller köpa lösnummer av den.
Framtiden är lokal och en ultralokal papperstidning överlever just därför.

Känner att tiden rusar just nu. Jobbmässigt är jag bokad varje vaken minut över en vecka framöver. Men det är kul! Och till alla er som läser min blogg och kommenterar här säger jag tack ❤ … jag gör svarsvisiter hos er så ofta jag hinner.

Våga vara mig själv

Det försöker jag fortsätta med.
Dels handlar det om att våga visa bilder på mig själv fastän jag här är förkyld och inte enligt egen åsikt alls till min fördel. Dels handlar det om att våga säga att jag tycker väldigt mycket om att vara en av medarbetarna på lokaltidningen Nya Östis.

Får det vara ett gratisexemplar, eller en prenumeration?
Får det vara ett gratisexemplar, eller en prenumeration?

I dag firades staden Lovisas namnsdag och därmed arrangerades marknad på torget. Nya Östis var där och delade ut dagens tidning och pratade med läsare. Det är helt underbart att möta folk öga mot öga. Att få höra deras åsikter om tidningen, vad de tycker att är bra och vad de anser kunde bli bättre.

Lokaltidningen behövs

Bland annat det skrev jag i en kolumn i Nya Östis i dag. Där har jag ett av mina frilansuppdrag som jag gillar väldigt mycket. Jag har alltid tyckt om lokaltidningar där tröskeln för vad som publiceras är nästan obefintlig och växelverkan med läsarna stor.

Efter att ha jobbat ett och ett halvt år på en regiontidning tycker jag det känns som att komma hem då jag åter får skriva för en lokaltidning.
Efter att ha jobbat ett och ett halvt år på en regiontidning tycker jag det känns som att komma hem då jag åter får skriva för en lokaltidning.

Kolumnen handlar också om hur viktigt det är att alla blåser i samma glöd. Vill läsarna ha kvar sin papperstidning, må så vara att den utkommer bara en gång i veckan, måste de prenumerera på den. Ge bort tidningen i gåva, annonsera i den, kom med nyhetstips. Vi behöver alla varandra.

I en värld där du får mycket gratis på nätet och nyheter från hela världen, från stora centra och regioner i ditt hemland, som tutas ut via radio, tv och stora tidningar… i den världen är många beredda att betala för det totalt lokala som de inte får nån annanstans.
De vill läsa om människor de känner, om saker som ska hända eller som har hänt. De vill ha sportresultat och evenemangskalendrar. De vill ha det där riktigt lilla och människonära.

Så jag säger – länge leve papperstidningen och framförallt lokaltidningen!

Vackert trähus

Ett vackert hus i udda miljö.
Ett vackert hus i udda miljö.

I går var jag bland annat i Lovisa hamn och gjorde en artikel om tullkontoret som kanske läggs ner vid årsskiftet. Huset som ses på bilden är ändå ett annat hus. Men jag har alltid tyckt om det och är glad att det får stå kvar fastän allt annat i omgivningen är mer eller mindre nytt. Eftersom det är ett hamnområde förstår ni att här finns allt från cisterner och sädessilon till lyftkranar, järnvägsräls och staplar av virke. Området är också ingärdat av stängsel.

I går träffade jag kandidaterna i tidningens luciaval för första gången. Att ta hand om dem och skriva intervjuerna är lika roligt varje år.

På en lokaltidning får man skriva om allt från svinavel till kärnkraft. I dag är det bland annat byggnadsnämnd, ny orienteringsklubb och planer på tennishall som gäller. Ja och så har jag skrivit om digitala elmätare som föråldras fortare än de mekaniska.

I kväll Tors match i Borgå, stort spännande lokalderby väntar mot PSS!

Min arbetsplats – totalt lokal

Redaktionsrummet. Min plats syns längst bort till vänster.
Redaktionsrummet. Min plats syns längst bort till vänster.
Till vänster sitter nyhetschefen och vid platserna längst bort sitter de som gör tidningssidorna (layout).
Till vänster sitter nyhetschefen och vid platserna längst bort sitter de som gör tidningssidorna (layout).

Jag har jobbat på lokaltidningen Östra Nyland sedan november 1987. Först fanns redaktionen på Östra Tullgatan, sedan på Drottninggatan, sedan på Alexandersgatan och nu finns vi på Sibeliusgatan. Vi har flyttat fyra gånger under mina 27 år på tidningen. De senaste två gångerna har flyttlassen gått 2010 och 2013.

Förändringarnas vindar blåser alltså friska över medialandskapet. Men det som jag alltid trott mest på är lokaljournalistiken.

Jag myntade en gång sloganen ”Totalt lokal” – för det tycker jag Östra Nyland ska vara. Människor vill läsa om sådant som händer där de bor. De vill läsa om människor de känner. Vem annan skriver om allt som händer på gräsrotsnivå om inte lokaltidningen gör det?

Framtiden är lokal!

Lokaljournalistik nära hjärtat

Bilder och namn på människor du känner, saker som ligger dig nära hjärtat. Dem hittar du oftast i lokaltidningen.
Bilder och namn på människor du känner, saker som ligger dig nära hjärtat. Dem hittar du oftast i lokaltidningen.

Jag brukar undvika att skriva om mitt journalistjobb på den här bloggen. Eftersom jag har en annan blogg där jag gör små inlägg från den världen.

Men i dag kan jag inte låta bli.
Jag har jobbat på lokaltidningen 25 år. För länge, kanske någon säger. Men varför byta jobb då man trivs?
Mitt hjärta har alltid klappat för det lilla och lokala.

Jag är så glad för att redaktionen där jag jobbar åter fick en chefredaktör med huvuduppgift att ta sig an ÖN. En person som finns på plats på orten, som lär sig känna människorna där. Och som jag tror är genuint intresserad av småstaden, av det lilla och lokala som ingen annan än lokaltidningen skriver om.

För att det här inlägget inte ska bli för långt vill jag bara säga att den chefredaktör vi hade innan gjorde ett jättestrongt jobb. Men om man ska basa för två lokaltidningar, som har redaktioner på två orter fyra mil från varandra, kan man inte helhjärtat jobba för bägge. Man kan inte vara på plats på båda redaktionerna samtidigt.

Jag är säker på att framtiden är lokal. Samtidigt som vi kritiskt ska granska sådant som bör granskas ska vi också kunna skriva om sådant som den lilla människan pysslar med i vardagen. Vem annan än lokaltidningen kan och ska göra det?