Bilden känns symbolisk, portarna till trädgårdarna har åter kunnat öppnas. Det här är hos Villa Anna vid Styrmansgränd.
Ja, såsom tidigare sagt. Öppna trädgårdar arrangeras bara två gånger denna sommar, men bra så! I morse slutade det regna vid 10-tiden då evenemanget körde igång. Efter det tittade solen ibland fram, men lyckligtvis regnade det inte.
Det blev stundvis också nästan rusning till de trädgårdar som var med för första gången i år.
En oas att vila i, Villa Anna.
En vacker gammal dörr och en klematis, som redan hade slängts i komposten då den inte riktigt ville ta sig. Men där började den blomma, då den fick sin sista chans och kanske lite extra näring 🙂
Villa Annas bakgård.
Visar fler bilder från trädgårdarna senare 🙂
Välkomna till Lovisas öppna trädgårdar nästa gång söndagen den 2 augusti!
Således intogs sådan, i form av mousserat och vatten, på Kapellets terrass i dag.
Hups! Hur hamnade kakbiten på fatet?
Terrassen är väldigt fin och välkomnande med sina fladdrande gardiner och svalka så här sommartid. Jag har visat bilder härifrån förr, bland annat firade jag här med nära och kära då jag blev chefredaktör i augusti i fjol.
Nu skulle lunchplatsen/cafeterian precis stänga då jag kom in, därför är här folktomt. Men jag serverades ändå. ”Det tar ju ändå tid för oss att städa undan och ställa i ordning innan vi stänger” sa servitören.
Fina planteringar har vi fått på torget också i år. Och bänkar att sitta på. Där kan man äta jordgubbar och glass eller bara språka med en vän.
En del av Lovisa å som rinner ut i Lovisaviken. Bilden är tagen i stadsdelen Garnison. Vi har många fina lummiga parkområden.
Från utställningen i Hambergska hemmet cyklade jag i går till stadsdelen Garnison, där finns mitt barndomshem. Via Snickaregränd till parkområdet som börjar vid bastionerna och sträcker sig nästan till busstationen.
Sedan vidare med cykelvägen som går längs Lovisaviken mot Skeppsbroområdet.
Lovisaviken och Sommarstaden när den är som vackrast.
Ja, allt möjligt händer här hela tiden. Vatten- och avloppsarbeten har pågått under en längre tid längs hela Drottninggatan från gamla stan upp till torget. Nu ska nämnda gata bli enkelriktad, få snedparkeringar och planteringar och plats för uteserveringar om vi så vill.
Det kommer att dröja ett tag innan allt är klappat och klart, vackert, trivsamt och fint. Men den dagen kommer!
Som vanligt finns det människor som anser att pengar plöjs ner på fel plats, till exempel för att byskolor måste stänga. Men, vi har många byskolor kvar.
Alla är inte heller förtjusta över att inte få bilen parkerad utanför dörren till varenda affär längs stråket.
Men jag kan se framför mig ett vackert gatuavsnitt och jag vill vara positiv.
En kommun kan inte agera så att precis alla är nöjda.
Klart att det finns politiska beslut som även jag är ledsen över. De som sker mot min vilja måste jag i något skede acceptera. Vi lever i en demokrati och det gäller att kunna gå vidare även efter svåra, och i någons tycke, felaktiga beslut.
Det är lätt att gnälla och säga att politikerna ska bytas ut, att de inte kan något, inte förstår och gör något. Men de som gnäller gör ju bara det, gnäller. De går inte med i politiken för att ta ansvar själva.
Om några år är den här delen av Drottninggatan säkert jättefin!
… hade jag tänkt att jag skulle få. Och i det stora hela blev det så. Men där var också något slags mudderverk, eller nån annan maskin och några gubbar som jobbade vid stranden och i vattnet. Stundvis luktade det kloak… men tror att det var gyttja som stank 😀
Här fanns för länge sedan ett sågverk ute på udden, därav namnet.
I dag är udden inte bebyggd, men storstilade planer har funnits. Allt från stora badhotell till mindre semesterbyar har planerats. Även båttrafik skulle arrangeras över till Estland, för det behövdes en terminal.
Men i dag är udden ”bara” ett enda stort rekreationsområde, och bra så. En brygga för båtar finns här och fiskare som vill meta eller använda kastspö trivs här. Enstaka husbilsägare likaså. Udden är inte som en campingplats med allehanda service, men man kan bra stanna här och njuta ändå.
Det dröjde ett tag innan jag fick det är att lyckas, man ska tydligen ha tålamod då videoklipp laddas upp av bloggverktyget. Att dela dem via GMail går inte heller då filen fort blir större än 25 Mb.
Men det här är utsikten från min balkong. Tomatplantorna kom också med och diverse andra växter, som jag från och till flyttar hit och dit 🙂
Sommarplågor. Så brukar en del låtar kallas.
Aftonbladet listade sina för 2019 här.
Min sommarplåga kanske utgörs av Bilderna från Balkongen!
Där sitter hon i sin coronakarantän och blickar ut över himlen.
Ja, man kunde ju ha det sämre?
Och panorama-valet via mobilen var ju inte heller så illa? 😀
Åter ett molntak över city och ljus mot horisonten 🙂 Jag tar det inte särskilt bildligt, tycker det är fint!
Det blir många bilder av utsikten från mitt fönster eller från min balkong.
Är ju mest ensam hemma, men vill understryka att jag inte sörjer det.
På något sätt känns det som att allt som hände 2014 och efter det, med skilsmässa och det faktum att jag sade upp mig från fast anställning och startade eget företag – att det var BRA och en förberedelse för detta som komma skulle.
Jag klarar isoleringen, ensamheten, det så kallade tråkiga, den sociala distanseringen… helt galant.
Ibland saknar jag middagar och träffar med vänner. Men månne inte den tiden kommer då det åter låter sig arrangeras.
Läste i dag en intressant essä av filosofen Åsa Slotte i Hufvudstadsbladet. Den handlade om melankoli, förmågan att ha långtråkigt och om social distansering. Hennes text går över två uppslag så jag tar bara med en kort snutt av allt här. Sådant jag känner igen mig i.
”Generellt verkar långtråkighet vara en av nutidsmänniskans mera obekväma existentiella tillstånd, ett konkret livsproblem. Såväl under coronakrisen som innan har ett snabbt livstempo och en jovial natur definierat det normala. Men då många människor kämpar sig igenom våren med zoommöten och hangoutkontakter i kvava rum, så finns det en stor grupp människor, som inte har samma behov av ständiga sociala möten. Jag har tidvis känt mig som en främling då den rätt endimensionella bilden av allas umgängestörst vuxit fram, eftersom jag direkt visste att jag inte skulle ha några problem med att vara hemma utan dagliga sociala kontakter.”
Så känner jag det också rätt ofta. Jag klarar mig bra utan möten i kvava rum.
Jag kan leda jobbet på distans och accepterar att vi är många nu som inte vill ha fysiska möten.
Men detta om detta helt kort, annars tenderar det här också bli en essä på 14.000 tecken 😉
Som en liten droppa i havet, eller droppen som urholkar allt. Foto taget med mobilkameran faktiskt. En nyss duschad tomatplanta.
I dagens Nya Östis skriver vi om Lovisa campingplats, och hur den möjligtvis kan öppna till sommaren. Coronaviruset sätter ju käppar i hjulen för än det ena och än det andra.
Men i viss mån ska vi kanske kunna öppna samhället igen. Försiktigt. Steg för steg. Hela tiden med de senaste restriktionerna i åtanke och med respekt för de regler som gäller för social distans.
Välkomna till Lovisa camping!Då det blir lite varmare kan man säkert ligga här i hängmattan och njuta.Utsikt från nya bastun.Hoppa i plurret från bryggan?
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 