lycka

Attityden är avgörande

~ Carita Liljendahl ~ 13 kommentarer
Ett klipp ur en veckotidning.
Ett klipp ur en veckotidning.

Läste en artikel om Happy Heart-metoden i dag.
Äh, sådant där bullshit och humbug, hör jag någon säga.
Må så vara, men om det funkar på mig och är gratis så mår väl ingen skeptiker dåligt av det?

Sanna Ehdin har skrivit boken ”Nya Sluta kämpa – börja leva”. Jag har inte läst den och tror inte jag kommer att göra det heller.
Jag vet att det här funkar ändå. Det vi tror på blir vår verklighet. Vi kan välja vilken inställning vi har till livet.

Sanna säger också i intervjun i tidningen Året Rund att hon är trött på konsumtionssamhället. Hon har gett bort 2/3 av sina ägodelar och har inget fast boende. Jag håller också på att sortera bort saker som bara tar energi.

Jag har sagt upp mig – trots att frilanstillvaron är allt annat än säker. Jag har följt mitt hjärtas röst.

Det här betyder inte att livet är enkelt eller att alla val är lätta att göra. Jag tvivlar också, har dåligt självförtroende, längtar efter någon som vill hålla min hand, ge mig en kram. Undrar om riktig kärlek finns. Det där förhållandet som är fyllt av äkta kommunikation, mycket skratt och humor, men som också tillåter sorgligare nyanser och helande gråt.

Jag har bestämt mig för att vägen dit, mot svaren jag väntar på, blir spännande och bra om jag så vill. Min attityd är avgörande.

Om jag dör nu …

~ Carita Liljendahl ~ 16 kommentarer

… ska ni veta att jag dör lycklig.

En blomma i Eijas Garden som är öppen under Lovisa Historiska Hus.
En blomma i Eijas Garden som är öppen under Lovisa Historiska Hus.

Någon gång i maj bestämde jag mig.
Den här sommaren ska bli bra.

Jag frågade mig vad jag drömmer om. Vad vill jag göra och varför? Vilka människor vill jag umgås med? Vem ger mig stöd, vem tror på mig, vem vandrar vid min sida, vem bär mig om så behövs?

Jag fattade stora beslut. Men inte utan att tvivla, vackla, känna oro och stappla. Så kommer jag att göra även i framtiden.
Men varken oro eller tvivel ska någonsin få mig att ge upp mina värderingar eller att släppa mina drömmar.

Jag hoppas att många av er som läser det här ska förstå att ni har varit och är viktiga delar av mitt liv. En del av er har hört mig uttala de här orden högt.
Om jag dör nu så dör jag lycklig.

En skilsmässa behöver inte vara slutet på ett liv.
Den kan vara början på något nytt och underbart.
En del dörrar stängdes bakom mig, men nya öppnades framför mig.

Fina fönster, del 124

~ Carita Liljendahl ~ 6 kommentarer
Så vackert!
Så vackert!

Det här bidraget har jag fått av min bloggvän Intefangördetdet.
Det hade kunnat platsa bland fina fasader också 🙂
Förra bidraget i fönsterserien hittar du här.

Det har åter varit en händelserik dag. Fastän klockan inte är mer än 12.
Av många olika anledningar känner jag mig så oförskämt glad just nu. Jag tycker inte ens det är orättvist att livet verkar börja ordna upp sig för mig 🙂

Dessutom slog Island ut England ur EM. En sådan härlig framgångssaga. Vill man tillräckligt mycket kan man lyckas med vad som helst ❤

Vacker vägg, del 40 (och några visa ord)

~ Carita Liljendahl ~ 20 kommentarer

Sedan en tid tillbaka läser jag minst en gång per dag de 20 goda råd Dalai Lama ger för ett lyckligt liv.
Jag har dem utskrivna på finska och hittade dem inte i all hast på svenska på nätet, men på engelska hittar du dem här.

Då mycket känns tungt just nu behöver jag ha något att luta mig mot.

En vacker tegelvägg fungerar ju också bra, både på riktigt och symboliskt sett.

Vacker_vägg

I´m so happy…

~ Carita Liljendahl ~ 16 kommentarer

Hur kan jag skriva det en dag då Tor förlorat mot jumbon i division ett?
Jo, för att innebandy inte är hela livet. Kanske halva i och för sig 😉 … men det kommer nya matcher. Och vill vi se positivt på det här, så kanske ett lag som är bättre i tabellen måste få sig en smäll för att förstå att det inte räcker med att spela bara 25 minuter och leda med 3-0. Hela matchen är nämligen 60 minuter lång. Slutligen blev det förlust med siffrorna 6-7.

Tors Andreas Hietala och tränaren Sebastian Freudenthal tillsammans med motståndarnas tränare och bästa spelare på presskonferensen efter matchen.
Tors Andreas Hietala och tränaren Sebastian Freudenthal tillsammans med motståndarnas tränare och bästa spelare på presskonferensen efter matchen.

En av dagens höjdpunkter inträffade innan matchen ens börjat, innan Tors tre mål hade pangats in.
Väninnan Marinas dotter Anne hade kommit på besök från Kensington i Storbritannien där hon bor, och vi sågs på matchen. Vi hade SÅ kul, många gemensamma nämnare 🙂 Att matchen slutade som den gjorde förstörde inte vår kväll.
Och vet ni vad hon hade med sig som gåva till mig?
Aaaah! En plansch som delades ut bara på en viss biograf i London då det var världspremiär av Spectre där.

Ett fint tillskott i min Bond-samling.
Ett fint tillskott i min Bond-samling.

Lycklig ägare till den här, och lycklig av många andra anledningar också just nu.
Livet är här och nu. Om morgondagen vet vi inget. Jag tar inte lyckan jag känner för given. Jag är bara så glad för att den får mig att le precis hela tiden just nu ❤

 

Att fånga solregn på bild…

~ Carita Liljendahl ~ 24 kommentarer

… visade sig inte vara lätt. Men på bilden ser man att räcket är blött.

Bara känslan att stå där i dörren till balkongen. Känna svalkan och dofterna, höra regnet strila, se solen men också de mörka molnen…
Stunden fick mig att känna lycka. Tänk att jag trots allt tråkigt som hänt och som ännu då och då händer i mitt liv kan känna både tacksamhet och lycka. Jag är ödmjuk inför varje dag jag får vakna frisk. Varje dag som erbjuder nya upplevelser.

Det må låta som den värsta klichén men det är så jag känner.

Vad vore livet utan sorg och smärta? Man kan ju inte ha bara lyckliga stunder. Hur ska man då kunna uppskatta något så enkelt som ett solregn?

Berg-och-dal-banan jag haft i livet det senaste året har förstås varit i häftigaste laget. Ibland har jag fått åka så jag nästan kräkts. Men ibland har jag tjoat av lycka.
Och det är väl det som kallas livet. Att man får åka på, att man har känslor och att man kan uttrycka dem.

Solregn

Väntar ännu på lyckan

~ Carita Liljendahl ~ 24 kommentarer

I dag bestämde vi oss, M och jag, att vi bara ska vara vänner. Och det är ju inget illa med det, för vänner kan göra många fina och roliga saker tillsammans. Vi fortsätter träffas då och då.

Men att vi inte satsar på ett seriöst förhållande beror dels på avståndet (10 mil i en riktning), dels på att ingen av oss vill flytta ihop med en annan person just nu. Skönt att vara överens, inga hard feelings här inte. Jag är glad för att jag fått lära känna honom, en underbar och klok människa.

Då jag nätdejtar kört jag med öppna kort från första början. Berättar om min livssituation och vilka förväntningar jag har på den person som jag kanske ska börja träffa. Följande steg är att träffas IRL och de dejtarna brukar säga ganska mycket. Första träffen sker på neutral plats, på en P-plats eller på ett café – då har bägge samma ärliga chans att ”fly” om man så vill 🙂

Var i dag på shoppingrunda i grannstaden med min syster.
Min princip är att köpa allt det jag kan från hemstaden, men ibland är det roligt att åka till Borgå, bland annat för att vissa saker inte finns att köpa i Lovisa. Till exempel har vi ingen kemikaliehandel här som säljer Sensais eller Cliniques makeupartiklar.

Men… nu shoppade jag så mycket så jag måste dela upp bilderna på flera inlägg. Hoppas det inte var någon sådan där ”köp-inget-dag” i dag… 😀

Bambu som för lycka med sig?
Bambu som för lycka med sig?

I Kina har The Lucky Bamboo en djup spirituell mening. Den ges ofta bort som gåva. Enligt Feng Shui hjälper bambuväxten till då det gäller att frigöra positiv energi i omgivningen.

Vi startade shoppingrundan vid Konstfabriken och kunde där beundra män som skapade iskonst.
Vi startade shoppingrundan vid Konstfabriken och kunde där beundra män som skapade iskonst.
En färdig skulptur - tror jag :-)
En färdig skulptur – tror jag 🙂
Välkomna hem till mig. Ny dörrmatta. Men borde hjärtat vara svängt åt andra hållet? Åsikter? För mig känns det mest naturligt att ha mattan så här.
Välkomna hem till mig. Ny dörrmatta. Men borde hjärtat vara svängt åt andra hållet? Åsikter? För mig känns det mest naturligt att ha mattan så här.

Eftersom jag vill minimera antalet prylar hemma hos mig köper jag bara sådant jag verkligen behöver, och sådant som jag använder, typ makeup, klisterbilder, kläder etc.
Ny bildkavalkad kommer senare!

En vacker fasad

~ Carita Liljendahl ~ 6 kommentarer
Gamla apotekshuset vid Alexandersgatan i Lovisa.
Gamla apotekshuset vid Alexandersgatan i Lovisa.

Också den där bilden tog jag någon gång i december. Var på väg hem från en privat fest hos en väninna. Det var lugnt och tyst i vinternatten.
När jag rensade bland bilderna i mobiltelefonen hittade jag den här och började fundera över ordet fasad.

Varför är det så viktigt att upprätthålla en fasad? Eller är det viktigt? Att utåt visa att allt är bra fastän det inte är det? Vi vet inte vad som händer innanför andra människors fyra väggar, och allt behöver vi inte heller känna till. Men där kan förekomma våld, ensamhet, sjukdom. Lika väl som trygghet, glädje, lycka.

Ibland får jag skäll för att jag är så öppen på min blogg. Men mestadels får jag uppmuntran och tack. För att jag inte visar en fasad, något tillrättalagt, utåt.

Ändå vet ju vem som helst att jag inte kan berätta precis allt här, hur gärna jag än ville. Väldigt mycket skrivs i täckta ordalag.
Och det får mig att undra om jag trots allt upprätthåller en fasad. Eller om det mer handlar om att skydda andra människor – inte blotta deras liv, inte få fasader att rämna där.

Att skriva om positiva och glättiga saker är lätt. Att skriva om det tunga och ledsamma är svårare.
Det är en balansgång det här med att vara öppen.

Minnen…

~ Carita Liljendahl ~ 10 kommentarer

Allt har sin tid.
Och inget blir nödvändigtvis som man tänkt sig.

När jag fick höra att min sorg efter skilsmässan kräver minst ett år sjönk jag ihop som en pangad ballong…
Det var i början av maj… och jag såg framför mig hur jag skulle vara tillintetgjord och förkrossad och svullen i ansiktet av gråt hela det här året.

Vi har pratat mycket om det här med terapeuten.
Och vi kom fram till att det kan vara bra att man inom terapin är noga med att understryka att sorgen behöver den här tiden. Men att man också säger att sorgen ändrar skepnad.

Jag känner fortfarande, då och då, fysisk smärta i bröstet då jag slås av insikten av det som hänt. Bedragen. Övergiven. Dumpad.

Men med dagarna och månaderna har mitt liv fått ett nytt innehåll.
Jag ser att jag klarar mig själv. Jag känner att jag lever.
Och jag är mån om att göra bara det som känns bra för mig själv.
Samt att värna om alla de vänner som fanns och finns där för mig. De som tycker om mig sådan som jag är.

Städar hyllor i dag och lägger fina minnen i en låda.
Städar hyllor i dag och lägger fina minnen i en låda.

I dag lyssnar jag på musik av Niklas Strömstedt via Youtube. Orden går rakt in i mitt hjärta.
Ibland gör det ont, ibland känner jag ”så här är det – jag överlever”.

När jag nu städar hyllor i mitt nya boende, hyllor som fylldes av sådant jag inte hann sortera, känner jag både vemod och lycka. Vemod över det jag förlorat men lycka över alla minnen som ändå finns kvar.

Vacker vägg, del 14

~ Carita Liljendahl ~ 20 kommentarer

Ja, det var åter ett tag sedan jag såg en vacker vägg – eller i alla fall ett tag sedan jag kom för mig att plåta en sådan.

Den här vackra väggen finns i Liljendal, en före detta självständig kommun som i dag är en del av Lovisa.

Del 13 i serien hittar du HÄR och därifrån steg för steg bakåt till de övriga tolv.

... och en fin dörr också!
… och en fin dörr också!

Den här dagen har varit BRA!
Den började med att jag läste en härlig kolumn av min fina kollega Anna.

Sedan åkte jag med vår fotopraktikant Mariella till Liljendal för att göra en intervju till en bilaga som kommer ut 18.9 i Östra Nyland och följande dag i Borgåbladet.

I dag sa Anna också att det var första gången på länge som hon hörde mig skratta så som jag gjort förr.
Jag skrattade verkligen gott åt en teckning jag såg på Facebook, en ordlek mellan två streckgubbar. Det behöver inte vara märkligare än så.

Och då jag gick från jobbet till bilen föll ett varmt solregn. Det var så vackert och jag kände mig faktiskt lycklig.

Jag vet att jag har en lång väg att gå innan jag blir en hel människa.
Jag vet att jag kommer att åka ner i svackor, gråta och känna mig både ful och värdelös.

Men de korta stunder jag känner glädje, lycka, ett uns av något som kan kallas normal vardag… de stunderna griper jag tag i och håller fast vid ❤