Bra kolumn!

Hur är det med vår mejlkultur i Finland? Eller överhuvudtaget med det där att svara på meddelanden?
Jag blev SÅ glad när jag läste Rurik Ahlbergs kolumn i fredagens Hufvudstadsbladet. Äntligen någon som tycker som jag 😀

Jag brukar ibland får höra att jag skriver för många mejl och för långa mejl 😀
Men är det mitt fel att en lista vi ska diskutera på ett möte har många ärenden?

Några mottagare säger också att jo, dom har läst men dom svarar inte. Hur ska jag då kunna veta att dom har läst mejlet eller meddelandet via Messenger, eller må vara vilket meddelande som helst.

Jag brukar säga, det räcker med ett ”ok”, ett ”tack” eller ett ”vad menar du?” eller ”återkommer senare”… osv. På Mese räcker det med ”ok” eller symbolen tummen upp. Det tar inte många sekunder att svara på det sättet.

Men jag citerar Rurik:
”Det är en fråga om förväntningar. Kommunikation mot informationskälla. Då jag upplever ett mejl som kommunikation upplever den andra att jag bara är en informationskatalog.”…
”Vardagsarartighet är en färdighet som ständigt måste läras ut – redan från hem, dagis och skola. Vardagsartigheten gäller alla. I den digitala åldern får vardagsartigheten nya former.”

Låt katten sköta jobbet!

Jag skrev en kolumn för tidningen Nya Östis i dag. Där nämnde jag bland annat fördelen med att jobba hemifrån.

Flera av oss medarbetare håller kontakt via Messenger. Naturligtvis också via mejl och telefon och så har vi ett par möten per vecka då vi träffas ansikte mot ansikte.

På eftermiddagen fick jag ett meddelande av en kollega som bad mig kolla en sak på en viss sida. Vi skrev några meddelanden till varandra, men plötsligt verkade hennes dator få fnatt 😀

Katten vill också delta i diskussionen.

När det första meddelandet med 441+000000… osv kom tänkte jag att kollegans tangentbord eller telefonens display hade fått något fel. Men sedan kom jag ihåg att det numera finns ett busfrö till kattunge i hennes hem.

Oj oj, så vi skrattade då vi försökte lista ut vad katten hade velat säga. Kollegan hade vänt ryggen åt datorn för en kort stund, varpå katten fortsatte kommunicera med mig.

Det där sista meddelandet med streck och nollor, eller är det ettor som katten försökt få till, är ju höjden av avancerad datateknik, så kallade binära koder.

Vem vet hur intressant vår tidning skulle bli om katten fick lov att skriva lite mer?

Sköna maj!

Endast en och en halv vecka återstår av dig. Jag har försökt suga in varje minut, varje timme, varje dag. Och i år har jag lyckats se vilken dag björkarna fick mössöron, så jag tackar dig våren för att du tagit tid på dig i år.

Snart ser jag inte från balkongen till grannarna mer och dom ser inte mig 🙂

På redaktionsmötet bjöd jag på toscakaka. Jag har inte hunnit fira desto mer i dag, men snart ska jag ta ett par glas vin och skåla för mig själv.

Har inte bakat själv 🙂

Jag har jobbat och jobbat och jobbat i dag. Skrivit artiklar och haft mejlkontakt som har med kommande uppdrag att göra.

Men jag har också ägnat ett par timmar längs med dagen till att personligen tacka för alla gratulationer som i första hand kommit via Facebook men även via Whatsapp, Messenger, mejl och telefonsamtal.

Riktiga kramar, post i form av handskrivna brev och kort, telefonsamtal där man hör rösten av en människa – klart att de står i en klass för sig. Men alla andra hälsningar från när och fjärran har också känts oerhört värdefulla. Då jag har skrivit tack till er har jag tänkt på er, och för det mesta sett en bild av ert ansikte.

Hjärtligt tack till er ALLA för att ni också tänkte på mig ❤ ❤

Ett telefonlöst liv

… levde jag i två dagar, och bra gick det. Men visst var det konstigt också.
Använder telefonen som klocka. Har kontakt med släkt och vänner via Whatsapp och Messenger, och förstås ringer vi ibland.

Telefonen behövs också i jobbet, främst så att jag ringer med den, men ofta skickar jag även textmeddelanden då jobb är färdiga. Via telefonen kollar jag rätt ofta min e-post eftersom det är snabba svar som gäller, det vill säga ”ja” eller ”nej” till olika uppdrag.

Var på förmiddagen i lokala elektronikaffären där jag hade köpt telefonen. Köper alltid lokalt om varorna finns i Lovisa, då får jag också service på hemmaplan.

Det visade sig att telefonen ”bara” hade hängt sig under en uppdatering, så jag fick tillbaka den efter en kvart i affären.

På dagens redaktionsmöte pratade vi om hur det var förr. Att man klarade sig utan mobiltelefoner och datorer då! I dag blir man ofta nervös om man inte får svar på telefon, särskilt om det är en äldre person som inte svarar genast då man ringer…

Förr snurrade man på en sådan här 😀

Jag undrar om alla av dagens ungdomar vet vad det här här 😀

Känns som lite onödigt…

… jobb då man sätter ner tre kvart på att rensa post i Messenger.
Jag har glömt bort är där också finns ett slags skräpfilter.
Mestadels låg där brev med superlativer om mitt utseende, och många är karlarna från världens alla hörn som vill ha kontakt…

Men där fanns också en del vettiga och vettiga meddelanden! Vet inte hur de hamnat där. Kanske för att de som skickat frågor till mig inte är FB-vänner med mig? Så nu har jag ägnat en del av förmiddagen till att ge dem en kort men vänlig förklaring om varför mitt svar kommer först efter en månad eller ett halvt år…

Många personer som tycker att jag är underbar… När jag hade kommit så här långt bakåt som till 2014 hade jag redan rensat en ansenlig del ”beundrarpost”.

Men nu ska jag äntligen åter efter sex veckors väntan till frissan i dag. Så kanske jag nu på riktigt blir så där lovely som dom här männen påstår att jag är 😀

Acceptera läget

Vacker vinterdag, men i dag njuter jag av den via fönstret.
Har skrivit ut en intervju som jag gjorde via Messengers telefon till Japan i går. Helt otroligt hur bra det hördes, som om killen jag pratade med hade suttit i rummet bredvid 🙂

Utsikten från min hemmaredaktion.
Utsikten från min hemmaredaktion.

I morse fick jag ett meddelande av en väninna, som hade hittat Craig på ett matställe i Tammerfors. Det var en trevlig väckning 🙂

Min favorit-Bond.
Min favorit-Bond.

I dag fick jag också besked om en resa jag får åka på i början av februari. Ser SÅ fram emot den. Jag är borta några dagar bara, men det känns som att livet återvänder, året har fått en bra start – jag tar en dag i taget, varje utmaning för sig, gör det bästa jag kan av allt – och har insett att orden ACCEPTERA LÄGET är väldigt viktiga 🙂

Det blir mycket av det här nu

Wales möter Belgien i EM-slutspelet.
Wales möter Belgien i EM-slutspelet.

Och märkligt så mycket fotboll jag orkat titta på 🙂 Match efter match. Ibland med ögonen i kors då klockan efter förlängning och straffsparkar närmat sig ett på natten.

I går kollade jag Polen – Portugal. Hade ingen favorit fram till straffsparkstävlingen. Då hade jag velat se Polen vinna men så gick det ju inte.

I kväll var jag fyra timmar hos min vän Marina. Vi hade massor att tjattra om. Tjattrar gör jag däremellan också fastän jag ser på fotboll hemma ensam. Det finns ju Messenger och andra vänner som sitter ensamma hemma vid teven 🙂

Och hörni gott folk! I dag gjorde jag åter en sak jag nästan aldrig gjort förr.
Jag lurade en tupp! Alltså tog en tupplur! Det ska ni nog dra kors i taket för. I mitt förra liv klarade jag inte av sånt. Jag sov under dagtid bara då jag var sjuk. I dag bestämde jag mig för att testa om jag nu, då jag själv bestämmer över min tid, kan sova 15-20 minuter på eftermiddagen.
Och det kunde jag.
Hurraaa!!!