mossa

Tankar, skyltar och bilder från veckan

~ Carita Liljendahl ~ 16 kommentarer

Jag hör åskan mullra i fjärran, men det är +19 grader. Ett stilla regn faller då jag med regnjackan på mig går till växthuset efter tomater. Tar den här vägen tillbaka hem från växthuset eftersom jag inte vill gå i det våta gräset då jag inte har gummistövlar.

Jag har fått ett Whatsapp-meddelande av min syster och ett grattis från en kompis i Sverige. Finland vann sensationellt i basket-EM igår över Serbien och tog sig vidare till kvartsfinal. Jag orkade inte titta till slut, eftersom jag allt oftare försöker prioritera min sömn. Men hurra 🤍💙!

Bloggaren Professordeutsch, Christian, kanske gillar den här skylten. Han och jag och en del andra har fortsatt skylta av bara farten fastän bloggvännen BP officiellt slutade med att hålla i trådarna i februari.

Nacka144, Åke, är också med i Skyltsöndag och han uppmanar oss dessutom om söndagar att lägga ut foton som vi tagit under veckan.

Jag tycker mycket om mossa, gamla murar, stenfötter till hus och här faller solen så vackert på det gröna.

Ett fint ankare pryder en av parkerna i centrum. I den här miljön sitter många på bänkar och äter glass eller annars bara tittar ut över torget.

Än fanns det vallmoblommor i den vilda delen av vår trädgårdsodling. En kväll föll solens strålar så vackra mot dem.

Jag har funderat på hur jag kunde skriva mer privat här på bloggen. Nu har jag inte längre ett sådant jobb som gör att jag behöver väga alla mina ord. Samtidigt finns det ändå allt möjligt det inte går att skriva om utan att någon i det lilla samhället känner sig utpekad, eller någon annan missförstår allt möjligt. Det sistnämnda kunde jag förstås bara strunta i.

Då det händer så mycket alla dagar, och tiden ibland känns knappt, är en tanke att berätta om livet med franska streck.

Jag vill ju också hinna läsa vänners bloggar och kommentera där.
Få se hur det blir – jag gör mitt bästa!

Blandade bilder och tankar

~ Carita Liljendahl ~ 8 kommentarer

Som ett inlägg under kategorin ”Hur galet som helst”. Hur galet roligt och fint som helst, med gamla kaffepannor på rad längs en stig som leder till ett av husen i Skinnarby som var med i Lovisa Historiska Hus. Och mossa på stenar älskar jag ❤

Jag har två veckor kvar på jobbet. Närmare bestämt två veckor i ansvarsposition. Den 25 september får Nya Östis sin nya chefredaktör i Marit Björkbacka. Som tidningens representant reser jag ännu sedan på NÖ:s läsarresa till Kroatien och Montenegro i slutet av september. Lär vara mycket vackra trakter!

En del av Bond-hörnan och här intill finns en gammal sekretär där jag ofta sitter och skriver. Jag kan titta ut genom fönstret samtidigt.

Funderingarna kretsar kring den kommande hösten. I första hand har jag tänkt ta det lugnt eftersom jag inte varit ledig mer än riktigt korta perioder från och till de senaste sex åren. Men jag ska inte heller sluta jobba. Behöver tidningen mig som skribent ställer jag upp och på nästa års sida kan jag tänka mig ta helt nya uppdrag också, om jobbet som frilansande skribent inte ger tillräckligt med intäkter.

Det är svårt att föreställa sig hurdan framtiden blir. Vissa planer och funderingar behöver jag ha, men jag ska också försöka ta dagarna som de kommer.

Grönt är skönt och mossa vackert, bilden tagen den sjunde september.

Just nu är jag lite orolig vad gäller leveransen av ved. Beställde redan i våras. Sedan fick företaget problem med sitt fordon, en annan dag satte sjukdomsfall stopp för leveransen. Dagarna går och jag har tvingats avboka mina hjälpredor och hoppas de har tid att komma en annan dag… jag klarar inte ensam av att få in veden i källaren.

Det är mycket som handlar om att lära sig känna tillit och att ha tålamod. Jag som är van att planera det mesta och ha minutschema får vänja mig vid lite osäkrare tillvaro. I nästan vilka fall som helst går det bra, men det här med veden, stundande regn och höst och sedan vinter med mycket snö… det oroar mig.

Hoppa på tåget, STEN, och diverse annat

~ Carita Liljendahl ~ 6 kommentarer

Bloggvännen Lena i Wales brukar skriva på Facebook ”Äntligen onsdag” eller ”Äntligen lördag, bloggdags!”. Lördagen har nu blivit den dagen för mig då jag får blogga i lugn och ro, då jag hinner vara lite mer personlig och då jag framför allt hinner läsa mina bloggvänners bloggar. Ni är väldigt många, och ni blir hela tiden fler. Så ibland läser jag bara, utan att kommentera, men några små spår av mig brukar jag för det mesta lämna ❤

Hos Äventyret i framtiden/Pettasblogg är temat i dag STEN i utmaningen Hoppa på tåget. Där bjuds det på många bilder, av vilka en har samma tema som min, mossiga stenar 🙂 Den här bilden är från gamla kyrkogården i Lovisa, och dess norra ända.

Jag har inte så många planer för idag och bara en tid att passa till kvällen med en väninna som jag inte har träffat på länge. Annars har jag tänkt ägna bloggar ett par timmar, och under dagens lopp läser jag Hufvudstadsbladet. Jag har en prenumeration med papperstidningar över fredag, lördag, söndag. Den berättigar också till läsning av e-tidning alla dagar i veckan och jag kommer åt Hbl:s alla artiklar på nätet.

Det här är ungefär vad jag hinner med. Papperstidningen känns viktigast för mig, men jag hinner inte läsa en sådan sju dagar i veckan. Det här med att hålla i en tidning, känna doften av trycksvärtan, kunna prassla med sidorna. Det kan något digitalt aldrig ersätta 🙂

Lübeck i miniatyr, fanns på ett torg i staden. Minne från NÖ:s läsarresa i maj 2023.

Hoppas hinna återkomma senare i dag och berätta vad annat jag sysslar med.

Annars kunde jag någon gång göra som bloggvännen Ingrid gör ibland. Sammanställa veckan i korta drag. Den senaste tiden har hon skrivit vanliga dagliga inlägg, men då och då skriver hon kort i ett och samma inlägg vad hon gjort under veckan. Då skulle mina gångna fem dagar se ut så här:

Måndag: Jobb med tidningen 9.30–18.
Tisdag: Jobb med tidningen 9.30–16, inkluderade träff med resebyråns chef för planering av eventuell läsarresa 2024. Kl. 17–19.30 NÖ:s styrelsemöte.
Onsdag: Jobb med tidningen klockan 10–18. Elavbrott som störde jobbet ett par timmar, transformatorbrand i närbeläget våningshus, pilade iväg dit.
Torsdag: Jobb med NÖ, 10–16, bland annat arkivering av digitala tidningar från ett halvår tillbaka.
Fredag: Jobb med NÖ, kl. 10–12, handlade till mamma 12.30–14, möte med centralredaktionen via Teams kl. 15–16.30, träff med ny frilansare kl. 17–18.30.

Sådana här uppdateringar tror jag nu, då jag ser dem, att egentligen inte intresserar nån 🤣 men de får stå kvar som ett bevis på att så här inrutade är mina vardagar.

Ålder, en siffra eller två

~ Carita Liljendahl ~ 28 kommentarer
Jag känner mig inte dyster och inte mossig fastän jag ska fylla 60 år på söndag. I dag ska jag fira denna milstolpe, tillsammans med nära och kära, vänner och kollegor.

Det som är gammalt är ofta slitet på ett vackert sätt. Det kan vara en nött stol, ett bord, en bänk. Det kan vara en gammal trädstam med mossa, som sett många människor vandra förbi, allt från unga till äldre kärlekspar.

Den gamla stammen gläds varje gång som ny grönska dyker upp, på våren i form av vitsippor.

Med åldern kommer diverse krämpor, men vi kan också få dem då vi är riktigt unga. I livet kan vi inte ta något för givet.

Även på ålderns höst kan vi blomma, på olika sätt. Våren och sommaren, ljuset och värmen får naturen att leva igen. Detsamma händer med mig. Kyla och mörker känns jobbiga, men jag har hittills överlevt dem nästan sextio år.
Det här är den färskaste bilden av mig. Fotograf är min kollega på Nya Östis, redaktionssekreterare Marit Björkbacka. Jag satte mig ner på en bänk, tittade in i kameran och log på mitt sätt. Jag har aldrig lärt mig le så att tänderna syns. Kanske för att jag skadade dem i en fallolycka då jag var riktigt liten. Framtänderna blev sneda och även de i undre käken tog stryk. Det har vi insett hos tandläkaren först nu då jag är mycket äldre.

Men redan de tre första bilderna som Marit tog – knäpp, knäpp, knäpp – var jag nöjd med. Och jag har inte satt timmar på mitt utseende. Gick till frissan först några dagar efter det här, och där färgades även ögonbrynen.

Det enda jag gjorde innan fotograferingen här var att jag använde mascara, läppstift och en lätt färgad dagkräm.

Jag är så glad över denna bild ❤

Vad kallas skägget?

~ Carita Liljendahl ~ 26 kommentarer
Någon som vet vad det här ”skägget” på en trädstam kallas? Har säkert ett namn och uppstår troligen även av någon orsak, men jag har som vanligt inte en aning om någondera.

Trädet jag fotograferade finns i den så kallade Casinoparken.

I parken finns flera tennisbanor och en ganska ny utomhusbana för padel.

Här i närheten fanns tidigare en restaurang och en festplats i ett gammalt vackert trähus från 1908.
Casino brann dessvärre ner 1964. Bakom länken finns intressanta bilder från Lovisa förr och nu.

Julens lugn lägger sig i stugan

~ Carita Liljendahl ~ 14 kommentarer
Bilden tagen från porten till gamla kyrkogården i Lovisa. Där långt borta, på en svart skylt, hänger en borttappad tomteluva!
Det har varit fyra timmars ”fläng” i dag. Vi förde julljusen till kyrkogården redan i dag för att få en lugnare julafton imorgon. Det blåste som attan på nya kyrkogården, så där var det en stor utmaning att få ljusen att brinna. Här på gamla kyrkogården var det lugnare då den ligger i skydd bakom åsen och blåsten kom från väst.
De gamla murarna med mossa och nu även ett lätt täcke av snö är så fina ❤

Vi fixade också i dag den mat som vi behöver till julaftonen och skötte en del ärenden för vår mamma.

Nu ska det bli mys i soffan med Bingolottos uppesittarkväll! Brukar få kopior av lotter av en vän i Sverige ibland. Inte för att jag kan vinna något på dem, men det är kul att ”spela” ändå. Nära 25 000 kronor i Ettans Bingo hade min kompis 🙂 Skulle vara kul att kunna spela det här även i Finland!

Det vackra är det enkla

~ Carita Liljendahl ~ 10 kommentarer
Det finns inte så många blommor till salu nu – och då talar jag inte om snittblommor, utan växter som klarar sig på kyrkogården utan att man vattnar dem varje dag. Jag köpte idag från Dream Flower ett hjärta som är gjort av mossa och halm. Bad Nina sticka in något slag av blommor i dem och den här brudslöjan är ju vacker även efter att den har torkat.

Jag skulle så gärna ha gett det här hjärtat till min pappa på riktigt. Hade han funnits kvar bland oss skulle han den 25 augusti uppnå den aktningsvärda åldern 97 år ❤ Men nu är det olika blomsterarrangemang och ibland ljus som pryder hans grav och tankar som går till min ungdom och de femton år jag fick tillsammans med honom.

Hjärtat lade jag ner vid stenen där det sedan tidigare finns en murgröna och några tagetes som tillsvidare överlevt hettan och angrepp av nåt slags insekter som ätit delar av deras blad.

Midsommarkransen har jag låtit torka och jag tycker att även den är vacker. Den passade helt perfekt på en ytterkruka, ett slags gallerkruka.

Det vackra utgörs ofta av ganska enkla ting.

Vackert och lugnt på kyrkogården

~ Carita Liljendahl ~ 12 kommentarer

Vi var kanske ute i extra god tid då vi planterade ljung på familjegravarna redan nu. Men det var skönt att vara ute där då blåsten var varm och då det inte regnade just den timme som vi tillbringade där.

Gamla kyrkogården är en fin plats i Lovisa.

Kyrkogården omgärdas av en stenmur, på många ställen klädd med mossa och ormbunkar.

På pappas grav planterade vi den här och en annan ljungväxt. Den kom alltså ner i jorden men var lättare att fotografera så här.

No-waste-plate och allhelgonatraditioner

~ Carita Liljendahl ~ 20 kommentarer

I går åt jag på Lovisas prisbelönta veganrestaurang. Första gången det som på listan heter Zero Waste tapastallrik. Man får då ett ”hopkok” av olika råvaror som kocken råkar ha i köket. I går fick vi bland annat bröd, oliver, inlagd gurka, paprika, sallad, tofu, rödbeta m.m.

Restaurangen strävar till att inte slänga bort något överhuvudtaget. Men det som vi inte orkade äta från Zero waste återanvänds inte i nån annan portion 🙂

Morotsbrödet som toppas med något som liknar, och även smakar, rökt lax, men som är morot – det är också vackert att titta på.

I dag är det alla helgons dag, och för mig betyder det att vi kommer ihåg nära och kära som gått bort. Min syster och jag förde ljus till gravar på två kyrkogårdar.

Det är liksom inte så mycket Halloween-ståhej, men allt mer har sådant också kommit till Finland. Särskilt daghem och skolor brukar ha kul kring Halloween. En del privata fester arrangeras nog också, och många satsar rejält på att spöka ut sig.

Mitt bidrag till Halloween är en ögonvita som redan under några veckor varit rött och ser skrämmande ut. Lyckligtvis har jag inte ont i ögat. Ögondroppar hjälper på sikt.

Att sitta mycket vid datorn bidrar till att ögonen blir torra, och all luftkonditionering jag utsattes för under Spanien-resan gjorde säkert också sitt.

Ett ljus på min pappas grav. Det är 40 år sedan han gick bort.

Gamla kyrkogården i Lovisa.

Också ett gammalt träkors kan tröttna och ramla omkull. Den gamla mossiga muren är fin.