nalle

Put your teddy out

~ Carita Liljendahl ~ 26 kommentarer

Det här med att sätta ut nallar i fönstren så att barn har något att leta efter då de är ute, det är en fin idé. Men hos mig som bor på tredje våningen funkar det inte riktigt. Vill inte att barnen ska få nackspärr… 😀

Så mitt bidrag går ut via bloggen och länkas via Facebook i stället.

Nyheterna handlar förstås nästan genomgående om coronaviruset. Gränserna till länet jag bor i, Nyland, är nu stängda. Hade jag bott i ett annat län hade jag inte fått komma in för att hälsa på nära och kära, men nog för att jobba om jag fått ett intyg av arbetsgivaren. Nu är inget sådant här aktuellt för mig. Jag stannar hemma, jobbar hemifrån.

I går var jag ute på en liten tur i det fina vårvädret och bjuder på ett par bilder från den färden.

Tittar du riktigt noga efter kan du se en insekt inne i en av blommorna längst till höger.
Många kyrkogårdar är omgärdade av fina stenmurar i våra trakter, så också i Lappträsk.

 

Tung förlust, men fin gest med mjukisdjur

~ Carita Liljendahl ~ 10 kommentarer

Det blev ytterligare en tung förlust för Lovisa Tor i innebandyns division ett ikväll… Siffrorna 5–12 talar sitt tydliga språk om att gästande NST var vassare i avslutningarna.

Men det positiva och roliga var att uppskattningsvis minst ett par hundra mjukisdjur slängdes in på planen då Tor gjorde sitt första mål. Leksakerna doneras vidare via Mannerheims barnskyddsförbund till barn på sjukhus eller till andra som behöver tröst.

Heja Tor! Och jag vill trösta något barn!

Själv har jag bara två mjukisdjur hemma. En kär nalle som är över femtio år gammal och en annan som jag fick som gåva av en väninna för några år sedan. Jag hade tänkt köpa ett gosedjur från affären i dag, men jag glömde att göra det! Lyckligtvis hade min väninna Marina med sig många sådana i en kasse och jag fick slänga iväg ett av dem.

Sport är bara sport. Tråkigt med många förluster förstås – det tär på självförtroendet hos laget tror jag. Men nu finns bara en väg, och den bär uppåt i tabellen ❤

En del av alla gosedjur samlas in efter att Tor gjort 1–1.

Till tårar rörd

~ Carita Liljendahl ~ 17 kommentarer
Tack Dimi Granell ❤ Finns så mycket symbolik i nallen som har vingar.

Jag vet inte hur jag ska tacka er alla.
Ni har gett mig kramar, värmande ord, små gåvor.
Ni har funnits till för mig, via Facebook, via bloggen, i verkliga livet.
Under mer än tio månaders tid.

Jag är ordlös.
Jag kommer aldrig att kunna tacka er alla tillräckligt synligt, så mycket som jag vill av hela mitt hjärta.

Senast i dag fick jag den här nallen av Dimi Granell. Hon sa att hon vill ge den till mig för att jag ska kunna krama något mjukt och fint då jag är riktigt ledsen. Jag lyckades nästan hålla tårarna tillbaka då jag fick gåvan (varför kämpade jag emot?) … men då jag återvände till jobbet och ställde nallen bredvid tangentbordet … då kom tårarna.

Det som för mig fortfarande känns nästan obegripligt är… hur jag i de svåraste stunderna, hur ofta de än upprepar sig… kan resa mig, tack vare vänner jag knappt visste fanns.

Samtidigt vet jag att det finns människor som är arga på mig.
Personer som inte tycker om att jag är öppen.
Människor som ser ner på mig, tycker jag gör mig till en driftkucku.

Men varje kram jag får, varje uppmuntrande ord vare sig den ges i affärens kassakö, på torget i stan eller via sociala medier… gör mig starkare och hjälper mig gå vidare.

Eller som Dimi och många av mina bloggvänner sagt…
Tänk ljusa tankar, se framåt, sprid kärlek.
Fortsätt våga vara öppen om dig själv.
Du hjälper andra.

Och det är ju det jag alltid velat göra – hjälpa andra och visa att om jag vågar vara öppen så vågar också du.

Snabb rapport från nya bostaden

~ Carita Liljendahl ~ 18 kommentarer
Mycket provisoriskt men huvudsaken att det funkar :-)
Mycket provisoriskt men huvudsaken att det funkar 🙂 Till och med tejpningarna finns kvar på tv-bordets glasdörrar…

I går kom resten av mina ägodelar till nya adressen. Allt var klart kring halv åtta på kvällen men då var jag så trött att jag inte ville göra annat än sitta i soffan, titta på tv och dricka ett glas vin.

Nåväl – att titta på tv gick ju inte. Antennsladden fanns i gamla bostaden.
Men så kom jag på att jag har en surfplatta. Problemet var löst!

Flyttade sedan några lampor hit och dit för att få bra belysning då jag läste tidningar i min superfina soffa.

Det kändes fint att titta på solnedgången från balkongen.
Och att lyssna på alla främmande ljud både från huset och från omgivningen.
För att inte tala om alla främmande dofter i ett nyrenoverat hem – men allt kändes bara så toppenfint!

Min goda vän Nalle, som jag fick då jag var fyra år, inspekterar sängen och ger bästa betyg för den.
Min goda vän Nalle, som jag fick då jag var fyra år, inspekterar sängen och ger bästa betyg.

Inge-Maj hade hjälpt mig fixa i ordning sovrummet så jag inte skulle behöva bädda efter flytten sent på kvällen.

Jag sov väldigt gott faktiskt och de gånger jag vaknade visste jag var jag var. Jag kände mig trygg och mådde bra.

Och jag hade räknat fönstren innan jag somnade och jag drömde om en man… så framtiden får utvisa om det stämmer det där med att den man drömmer om blir ens tillkommande 🙂

På morgonen gick det inte att spola i toan… så det var den första skitgrejen jag råkade ut för i nya bostaden 🙂
Men jag litar på att saken är fixad då jag kommer hem.

Vi hörs under helgen! Ser fram emot att få börja packa upp.

Det lilla barnet

~ Carita Liljendahl ~ 11 kommentarer

… finns alltid inom oss, tror jag. Och stundvis känner jag mig som ett övergivet barn.
I går kväll var en sådan kväll. Efter två riktigt bra dagar då jag kände mig lite starkare och kunde blicka framåt, åkte jag åter ner i en vågdal.

I morse hörde jag sången ”Teddybjörnen Fredriksson” i barnens radio. Kom att tänka på nallen jag fick då jag var fyra år.

Glömde fixa Nalles ögon innan jag fotograferade honom. Han ser lite sömnig ut, och ledsen. Men ledsen var jag också i går kväll.
Glömde fixa Nalles ögon innan jag fotograferade honom. Han ser lite sömnig ut, och ledsen. Men ledsen var jag också i går kväll.

I går hade jag kommit ganska bra i gång med att tömma en hylla. Jag frågade redan i förra inlägget varför jag hade sparat gamla fakturor från 2003… det är skönt att slänga sådana onödiga papper.

Jag har också preliminärt kommit överens om att köpa ett bord med sex stolar, begagnat men i prima skick. Ser framför mig hur mitt vardagsrum kommer att bli riktigt snofsigt.

Men sedan åkte jag ner i vågdalen och då är det bara att låta tårarna komma.
Jag hade ju trott att vi skulle älska varandra för evigt, alltid kunna prata om allt och tillsammans ta oss genom de svårigheter som ett långt äktenskap sällan klarar sig utan.
Är det naivt att tänka så?

I dag lyser solen. Jag vågar vänta mig en strålande dag vid stranden där jag ska stå i kiosken från 11 till 18. Får lite hjälp av släkten om det blir rusning.
Kom gärna och hälsa på!

Två nallar försvunna

~ Carita Liljendahl ~ 10 kommentarer
En av två nallar tryggt hemma igen.
En av två nallar tryggt hemma igen.

Minns ni när och varför man kallade mobiltelefonerna nallar?

På sajten slangopedia.se skrivs så här: Yuppienalle är gammal slang för mobiltelefon. Uttrycket härstammar från 80-talet vilket var en tid då mobiltelefoner var svindyra och endast tillgängliga för nyrika yuppies. Uttrycket antyder att dessa yuppies höll i sina dyra ”leksaker” som ett barn håller i sin nalle. Uttrycket används ej mer, annat än på skoj. Däremot lever den kortare versionen nalle kvar.

I dag glömde jag både min privata nalle och min jobbnalle på jobbet.

Då jag upptäckte att de inte kommit med mig hem tänkte jag att jag helt enkelt bara MÅSTE klara mig utan dem i femton timmar. Jag har ju trådtelefon.

Men ju mer jag funderade om nallarna fanns på jobbet eller om de hade halkat ur min väska, desto oroligare blev jag.

För att göra en lång historia kort sade maken att vi gör klokast i att åka till mitt jobb och kolla om nallarna är där, annars sover jag dåligt på natten. Jag nickade stumt och svalde.

Tänk om nallebarnen inte ligger på mitt skrivbord på jobbet – vad har då hänt med dem?

Slutet gott – allting gott, åtminstone för min del.
Vad nallebarnen ansåg då jag avbröt deras äventyr vet jag inte.

Min kära nalle

~ Carita Liljendahl ~ 1 kommentar

I tidningen Kodin Kuvalehti 2/2012 fanns den här underbara grejen. Jag hade missat det där med att man fick skicka in bilder på sina favoritnallar. Kanske min inte hade kommit med ändå, men här på bloggen får den förstås paradplats! Jag tror jag var fyra år då jag fick honom. Pälsen är tilltufsad och nosen sned för att jag alltid höll honom tryckt mot samma axel då jag kramade honom. Han har gett tröst åt mig också i vuxen ålder och har nu sin givna plats på bordet intill sängen.