Så mycket bättre!

Dels tycker jag att foton man tar då man ser på ett tv-program kan bli extra kul, dels har jag ett minne att dela med mig av då det gäller Niklas Strömstedt och Magnus Uggla.

Bild tagen under programmet ”Så mycket bättre” i går.

Alltså Niklas och Uggla ser båda knasiga ut här. Håller Niklas på att dra upp brallorna? Svävar ljusstakarna i luften? Står det en påse på bordet till höger eller har Magnus ett rött förkläde?

Och här har jag fångat två bilder, då de håller på att bytas på tv.

För många år sedan arrangerades något slag av musikevenemang i Helsingfors. Flera svenska artister deltog i det, bland dem Niklas Strömstedt och Magnus Uggla. Jag hade bokat intervjuer med bägge men Uggla dök aldrig upp på avtalad tid.

Med Niklas däremot fick jag en lång pratstund och vandring i Kaisaniemiparken.

Till saken hör att jag och fotografen råkade få sin på Uggla då han var och åt privat på en Mac Donalds. Vi lät bli att ta bilder, ville inte vara paparazzis. Vi ville vara schyssta helt enkelt. Hade vi då vetat att han inte alls skulle dyka upp på intervjun vi bokat hade vi kanske tagit nån bild och då han mumsade pommes frites i alla fall 😀

Härlig dag, och minnesresan fortsätter

Jag har fått mycket gjort i dag och ändå är klockan ännu bara halv fyra på eftermiddagen.
Träffade en väninna som jag nuförtiden ser bara varannan månad, om ens det, för att vi bor rätt långt ifrån varandra. Med hjälp av henne fick jag en del av pappersavfallet bort. Jag bjöd på kaffe och tårtbit vid stranden och sedan handlade vi tillsammans. Tacksam för att kunna handla aningen mer, lite tyngre saker, på en och samma gång än vad jag annars får baxat på cykeln.

Roliga minnen finns det gott om.

Angående pappersavfallet, ja. Sådant som ni ser på bilden slänger jag ju INTE bort.
Nu har jag också kommit på hur jag sorterar resten då jag väl har flyttat.
Måste erkänna att jag inte visste att jag hade över femtio pärmar som innehöll allt från urklipp till spanskakurser och brev jag fått av mina fadderbarn.

Mycket från arkivet slängs, men jag är glad då det ser ut som att jag kommer att lyckas krympa antalet pärmar från 50+ till högst tio. Det blir en pärm med minnen från tidningshusens historia… oj, oj sådana intressanta storyn där finns, mycket hade jag hunnit glömma 🙂
Andra pärmar innehåller olika reportage jag haft förmånen att få göra. Och i en tredje samlas kändisträffarna. Det är SÅ kul att få allt det här sorterat.

Niklas och jag.

Ett av många trevliga minnen är då jag träffade Niklas Strömstedt inför en konsert. Vi talades vid i en park i Helsingfors. På den tiden var jag blond och hade ganska kort hår. Men HAN … han är ju sig lik, eller hur?

Jag börjar se meningen med allt som hände för drygt tre år sedan. Snart har jag gjort mig av med mycket av det som hänger ihop med den tiden. Bara goda minnen finns kvar ❤

Minnen…

Allt har sin tid.
Och inget blir nödvändigtvis som man tänkt sig.

När jag fick höra att min sorg efter skilsmässan kräver minst ett år sjönk jag ihop som en pangad ballong…
Det var i början av maj… och jag såg framför mig hur jag skulle vara tillintetgjord och förkrossad och svullen i ansiktet av gråt hela det här året.

Vi har pratat mycket om det här med terapeuten.
Och vi kom fram till att det kan vara bra att man inom terapin är noga med att understryka att sorgen behöver den här tiden. Men att man också säger att sorgen ändrar skepnad.

Jag känner fortfarande, då och då, fysisk smärta i bröstet då jag slås av insikten av det som hänt. Bedragen. Övergiven. Dumpad.

Men med dagarna och månaderna har mitt liv fått ett nytt innehåll.
Jag ser att jag klarar mig själv. Jag känner att jag lever.
Och jag är mån om att göra bara det som känns bra för mig själv.
Samt att värna om alla de vänner som fanns och finns där för mig. De som tycker om mig sådan som jag är.

Städar hyllor i dag och lägger fina minnen i en låda.
Städar hyllor i dag och lägger fina minnen i en låda.

I dag lyssnar jag på musik av Niklas Strömstedt via Youtube. Orden går rakt in i mitt hjärta.
Ibland gör det ont, ibland känner jag ”så här är det – jag överlever”.

När jag nu städar hyllor i mitt nya boende, hyllor som fylldes av sådant jag inte hann sortera, känner jag både vemod och lycka. Vemod över det jag förlorat men lycka över alla minnen som ändå finns kvar.

Träffade Tomas Ledin

14.8.1993 står det på fotografiets baksida.
14.8.1993 står det på fotografiets baksida.

Det här fotografiet hittade jag då jag hade storstädning hemma i arbetsrummet. Jag intervjuade Tomas Ledin innan han uppträdde på Rocktåget i Ekenäs 1993. Det är ju tjugo år sedan!

Kommer ihåg att jag tyckte han var så kort. Efter det har jag många gånger insett samma sak. När artisterna står på scenen ser de längre ut än de i verkligheten är. Kameravinkeln gör väl sitt också under bandade konserter.

Borde kanske visa en del andra kul bilder som blivit tagna under min karriär som journalist. När jag strövade med Niklas Strömstedt i Kajsaniemiparken till exempel.

För att inte tala om alla finska artister jag haft förmånen att få träffa. Andy Mc Coy, Remu i Hurriganes, Juice Leskinen, Kirka…

Oj oj sådana minnen man har 🙂

Paradise Oscar och jag

Tanten är inte blyg. Hon erkänner att hon brukar be om att få fotograferas med olika kändisar. Säger ”du kommer i samma gäng som Remu Aaltonen, Andy McCoy, Kirka, Niklas Strömstedt, Håkan Hemlin…” om det inte känns som en merit att vara i samma gäng som Jyrki Katainen och Ville Niinistö till exempel.

I går uppträdde Paradise Oskar (Axel Ehnström) på Alexia i Lovisa, och då passade Tanten på att få komma med på samma foto som han. Med mig bad jag förstås också den inte helt okände Albert Häggblom. Albert var kvällens konferencier med Jeanette Sahrström. Han har sommarjobbat och frilansat på Östra Nyland och Borgåbladet, varit med i musikalen PlayMe, haft huvudrollen i Grease på Lurens osv.

Jag kunde ju börja ladda upp fler av dom där ”Minä ja julkkis”-bilderna (Jag-och-kändisen) här! Det skulle kanske bli ett tjugotal inlägg – minst 😀