Förra veckan glömde jag, tack vare semester och inget inrutat program, att lägga ut Glad måndag 🙂 Men jag ändrade rubriken och fick med det som ett bidrag dagen efter i alla fall.
I dag återgår jag, efter en tio dagar lång semester, till rutinerna som har med tidningsjobbet att göra.
… då jag flyttade och var i Grekland. Man kan inaktivera sitt konto för valfri tid, då får man inga kort. För om man inte kan registrera dem i systemet då man är bortrest ser det inte bra ut om det verkar som om ett kort varit på väg fem veckor fastän det kommit fram på fem dar 🙂
Men nu är jag på gång med postcrossingen igen.
Det här kortet måste jag visa för det är SÅ häftigt. Jag fick det från Norge i går.
… började jag tänka på i går.
På radionyheterna sa man att det hade inträffat en KATASTROF på Oscarsgalan.
Jag såg framför mig hur en kristallkrona hade fallit ner och krossat några av gästerna. Eller att terrorister hade tagit sig in i festsalen och mejat ner folk. Eller att en brand brutit ut.
Men nej… det var alltså bara det att någon i misstag hade sagt att La La Land vann priset som bästa film. Och så var det Moonlight som gjorde det.
I skid-VM i Lahtis lär någon också ha sagt att ”nu får vi lyssna på norska nationalsången” fastän det var Ryssland som vann. Katastrof?
Eller mer ett mänskligt misstag? För Norge vinner ju inte precis hela tiden 😀
Så här ska det fungera! Så glad jag blev då min vän Veronica Martens sa att hon har sett fina brunnslock i Kvaernerbyn i Oslo i Norge.
Hon visste att jag ”börjat samla på brunnslock” och visar dem på bloggen.
Tackar henne hjärtligt och välkomnar alla andra läsare att bidra med fina brunnslock, fina fönster, fasader eller vad annat ni vill visa upp på min blogg. Bara ett mejla eller sms:a – tack!
Något jag velat göra länge är att åka Hurtigruten.
Den enastående natur som de norska fjordarna bjuder på vill jag se åtminstone en gång i livet.
Av olika anledningar har resan inte blivit av. Med ex-maken reste vi till en massa andra ställen. Bland annat har vi sett rätt mycket av den grekiska övärlden och dessutom olika städer runt om i Europa.
Men Hurtigruten passade inte in i vårt schema, bland annat för att vi hade kiosken sexton somrar tillsammans.
Då jag fyllde 50 fanns den på listan som ett drömalternativ, men den gången blev det Nice i Frankrike i stället.
Att pussla ihop resan med Hurtigruten själv, med allt vad det innebär från punkt A till B och hem igen visade sig bli en dyr historia. Över 4000 euro kom jag fram till 2012 då jag försökte. Så det fick bli en av Kurirens gruppresor i stället.
Jag hittade en annons i tidningen i går. Ringde researrangören i dag och tvekade inte en sekund då damen i telefonen frågade om jag bokar.
En avgörande orsak till att jag bestämde mig så fort var att jag fick ett dödsbud i går. En människa jag känt tjugo år och som var yngre än jag hade gått bort bruten av en sjukdom.
Varför spara pengarna på banken? Okay, en del kan vara bra att ha… men om det här är en av mina drömmar (Kenya, Transibiriska järnvägen och Miami i USA är andra)… så varför inte slå till?
Förra sommaren orkade jag ingenting. Många försökte pigga upp mig med att säga ”åk iväg på en resa, släpp loss”. Men jag skulle inte ha klarat av det. Inte kunnat njuta av upplevelserna.
Nu känner jag att jag åter lever.
Men vem vet hur länge jag får vandra här på jorden?
Jag vill inte sitta och vänta på det här tills jag blir pensionär.
Jag åker Hurtigruten Bergen – Kirkenes under en vecka i augusti.
I dag klockan 12
i Norge, i Sverige och i Danmark hålls en tyst minut för att hedra dem som föll offer för Breiviks attentant. Den tysta minuten infaller klockan 13
i Finland.
Jag hoppas att så många som möjligt kan vara med och hålla den här tysta minuten. Jag vet att yrkeschaufförer inte kan stanna mitt på motorvägen, ambulanser kan inte sluta rulla, flygplan kan inte landa för en minut. Men vi som kan vara tysta en stund klockan 13 i dag borde vara det. I affärer, på torg, hemma hos, på badstränder, i hotell, på servicestationer, i ladugården… ja, det finns många platser där vi kan visa att också vi har berörts av det som hänt.
Uppdaterat inlägg.
Så här gjorde vi i kiosken. Eller nästan. För bilden är rekonstruerad. Vi drog ner luckan, satte lappen mot fönsterrutan, släckte belysningen och stängde dörren. Sedan gick maken och jag ut på gräsmattan. Där höll vi om varandra och mina tårar började rinna. Vi har ju varandra. Men tusentals av människor miste nära och kära den 22 juli i Norge.
Att hålla kiosken stängd fem minuter var det minsta vi kunde göra. Tillsammans med några släktingar och vänner ägnade vi en tyst minut till att tänka på offren och deras anhöriga.
Dagen efter den ofattbara tragedin
i Norge känns det som om bloggande av det här slaget saknar mening. I samma banor tänkte jag då Japan drabbades av jordbävningarna, tsunami och reaktorhaverier.
Men å andra sidan går livet vidare på sina håll i världen. Oavsett vad som händer. Vansinnesdåden och olyckorna tar aldrig slut. Tyvärr måste vi lära oss leva med vetskapen om att så är det.
Vardagsbloggar kanske kan pigga upp oss lite då nyhetssajterna på webben, tv-sändningar och tidningar svämmar över av elände.
Jag tänkte redan i går presentera en del av de underliga typer jag dagligen umgås med i kiosken. Men sedan kom det där med massakern i Norge…
Barn älskar ju godis. Och ju tokigare namn de har, ju fånigare bilder de presenteras med – desto bättre. Salmiak-Konna (boven), tuggummit Destroyer (förstöraren) och fruktgodiset Dipper. För att inte tala om Camel Balls, men de var slutsålda då jag skulle fotografera dem.
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 